Med öppet sinne och ”rätt” frågor – ett referat från Eivind Berggravs ”Klar kamp -minnen och samtal från ockupationen”, 1945.

Det är den nionde april 1940 och det har blivit dags för Oslos biskop Eivind Berggrav att kliva på nattåget på Stockholms central.

På tåget var beskeden han fick oklara, berättar han. Först sades det att tåget inte gick längre än till någonstans i Värmland”, förklarar han. Sedan gick det i alla fall över svenskan gränsen till Norge, men inte till Oslo. Han har driv i sitt skrivande. Det är detaljer och händelser, iakttagelser och reflektioner. Sovvagnsbiljetten skrevs ut till Charlottenberg, inte Oslo, meddelar han. Väl i Charlottenberg kom tågpersonalen och sade att de kunde förbli liggande. När tåget stannade i Kongsvinger fick de Oslotidningarna, berättar Berggrav.  Tillägger att tidningsexemplaren vandrade från den ena till den andra. Nyheten som dominerade var Quislings uppträdande, relaterar Berggrav. Han skriver att ordet inbördeskrig hängde i luften. Tåget var endast en och en halv timme försenat upptäcker han till sin förvåning. Han hade väntat sig tyska soldater på stationen, men där var allt normalt. Så utanför Östbanen fick han som vanligt ta Ringbussen hem, skriver han. Väl hemma ringde han till domprosten som kom hem till honom:

”Till honom sade jag att vi höll på vår ämbetsed, och det var inte tal om att godta några som helst meddelanden från Quislings ”regering” ”. (s.11)

Efter samtalet skjutsade chefen för biskopsexpeditionen, pastor Rosef, hem domprosten till hans expedition.

Jag läser om hur domprosten stoppades av polisen i stadsdelen Grönland som sa: ”Ut ur stan”. Berggrav inflikar att denna uppmaning gavs åt alla, och från husets fönster såg han strömmar av folk och bilar på alla gator. Först skulle stan vara utrymd tolv, sedan kom beskedet före två,  framhåller Berggrav. Han beskriver hur trafiken på gatorna utigenom ökade våldsamt.

Vid 13.30-tiden for han med några andra till Holtet. De spanade efter engelska flottan. Han uppger att de for hem igen efter en timme. På nedfarten från Holtet berättar han hur han såg ett stort tyskt transportfartyg lägga till vid fästningskajen.  Han bevittnade hur det vimlade av soldater på däck.

Från klockan 14 fanns inga andra i huset, skriver han sedan.  Strömmen på gatorna avtog kraftigt, snart var det långfredagsstilla, bara en och annan ensam och lugn vandrare.

Berggrav gjorde färdigt en rundskrivelse till prästerna i stiftet, och framställer att de inte fick bli offer för den nervösa oron och oklarheten. Det höll på att bli kaos, skriver han vidare.

På kvällen från halv nio till halv tio, berättar han hur han gick en promenad i stan med sin äldste son. Få tyskar, konstaterar Berggrav först, och beskriver hur det norska gardet gick vakt med geväret över skuldran, runt slottet. Sedan berättar han att det vid uppgången till slottsbacken stod två tyska kulspruteposter, en på varje avsats.  Nere vid Pipervika däremot var det lugnt.

Promenaden fortsatte. På fästningsplatsen var det mycket tysk militär, bilar och hästar, rapporterar han.  Relaterar hur han och hans äldste son stod utanför en stund och pratade med poliskonstapeln, en stadig tröndelagare. Han hade ett lustigt, men karaktäristiskt yttrande, betonar Berggrav:

Man måste avsätta tänkandet nu, annars klarar man det inte”. (s.13)

Jag associerar genast till Hannah Arendts final speech i filmen om hennes liv av Margarethe von Trotta. Hanna Arendt spelas av skådespelaren Barbara Sukowa.

Berggrav vittnar om hur de hörde kungens appell på kvällsradion. Han och sonen hade mötts i tanken, utan att rådgöra med varandra avtalade att pojken skulle försöka komma till Ringerike nästa dag, redogör Berggrav. De trodde att de norska trupperna skulle vara där, skriver han.

Följande dag gav sig pojken iväg, berättar Berggrav, och jag citerar:

För att inte bli upptäckt hade han ingen packning med sig. Tog också av sig sin kavaj. Hade bara yllejacka. Inga papper med sig. Bara mobiliseringsordern i en rulle cigarettpapper. (Vi hade åhört att tyskarna snappade upp dem som gick mot Nordmarka.) Skulle cykla iväg till Hönefoss. –Sedan hörde jag ingenting från honom”. (s.13)

Dagen därpå hade Berggrav en rad sammanträden under eftermiddagen och kvällen, skriver han. Tillägger att huvudproblemet var Quisling och det inbördeskriget som hotade oss:

Ju mer jag tänkte på det, desto mera insåg jag att även om man inte ville och skulle blanda sig i politik, så var det kyrkans sak att ta stöten här. Ordning hör med till Guds rike. Kärleken till nästan tvingar till insats mot inbördeskrig”. (https://www.youtube.com/watch?v=EYY6lqv9uF0)

Författaren och historikern Margaret McMillan (jag fortsätter att knyta an till hennes ”Why studying History is so important?”) säger att historien kan hjälpa oss att formulera frågor, men den kan inte ge några snabba, klara, entydiga lektioner, betonar hon. McMillan illustrerar det med, när exempelvis, ledande politiker säger att ”Historien lär oss att vi måste följa en sådan och en sådan policy”  är exakt det ögonblick när hon tror att vi måste bli verkligt skeptiska.  Hon tror på att historien istället behöver lära oss är att ha ett ifrågasättande sinne, några bevis mot vilka vi kan testa de påståenden som påstås av andra eller av oss själva.  ”When people say history show us this, don’t believe them,”  är McMillans uppmaning. Ett exempel hon ger i inslaget är från Irakkriget i början av 1990-talet. Och jag understryker att många av hennes föreläsningar som visas på youtube genom olika universitetskanaler, ger detaljerade exempel som belyser hennes resonemang.

Hennes skäl till att vi inte ska lita på historien är att det finns så mycket av den så den kan praktiskt taget visa oss på vad som helst. För att inte hamna i läget där historien kan visa oss ”vad som helst”, att få den att bekräftar just det vi vill, behöver vi ha ett öppet sinne och vara beredda att formulera frågor, enligt McMillan. Hon fortsätter:

”…and in part, a great key to understand what we do is to ask the right questions about things. So I do history because it helps me understand the world, issues and perhaps certainly not to predict the future, but make an educated guess what is likely to happen”. 

Margaret McMillan säger i början av youtubeinslaget att hon upplever väldigt starkt att vi inte  riktigt kan förstå oss själva, eller andra, om vi inte förstår det förflutna. Hon hänvisar oss till våra egna erfarenheter och menar att vi instinktivt känner hur viktigt det är att förstå vad som har hänt med de människor som vi har runtomkring oss, eller arbetar med på olika sätt.  Hennes slutsats är att man inte kan förstå andra om man inte  förstår något av deras historia.

Hon tar också upp att historien ger henne en känsla av ödmjukhet. Om du vill tänka att historia kan vara bra för dig så är det för att den ger dig en känsla av just ödmjukhet, betonar McMillan. Det förflutna vimlar av smarta människor, med all slags makt, människor med tillgång till all slags information som ”got it absolutely wrong”, fortsätter hon. Så hon menar att det inte är fel att bära med sig en ödmjukhet när vi som människor närmar oss en komplicerad värld allteftersom vi fortsätter med våra liv. Vi vet inte alltid bäst, resonerar hon, och säger att hon tänker att det är det som historien också påminner oss om.

Motståndsmannen Eivind Berggrav

Eivind Berggrav, Grete Berggravs bror, har också skrivit en bok om den tyska ockupationen.  ”Klar Kamp – Minnen och samtal från ockupationen” (”Når kampen kom) heter den, och gavs ut år 1945 på Svenska kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag.  Översättningen är gjord av Lennart Göthberg.  Boken slutar med herdabrevstriden 1941, enligt Eivind Berggrav. Herdabrevstriden beskriver han som kyrkokampens egentliga början. Enligt Wikipedia  kallas en skrift Herdabrev som en biskop skriver till prästerna i sitt stift, vanligen vid sitt ämbetstillträde.

Första kapitlet har titeln Dagarna som var år och syftar på veckan 9-16 i april 1940. Biskopen i Oslo, Eivind Berggrav, befann sig i Helsingfors när han den 8 april vid lunchtid fick höra något som väckte oro. För en av en av de finska cheferna för ett träskeppningsbolag sa att han hade hört att engelsmännen lade ut minor i norska farvatten, och i synnerhet vid Narvik.

Berggrav beskriver hur han försökte få upplysningar från den norska legationen, men där hade de inte hört någonting. Han fann dock ut att ryktet verkade sannolikt, förmedlar han.

Om tyskarna låg på lur för att finna en förevändning skulle de kunna använda denna, resonerade han. Han yppar att han  a till sin värd att ”Jag måste ta första flyget hem. I morgon kommer tyskarna”. I meningen som följer nyanserar han sig, och förklarar att med i morgon menade han inte ett precist datum, men att det nu kunde röra sig om en ytterligt kort tid.

Han redogör för att det inte fanns någon plats hem på eftermiddagens flyg.  Istället var han och biskop Lehtonen kl.23.00 (norsk tid kl. 22.00) på Hufvudstadsbladets redaktion där det fanns en radio som kunde ta in Oslo. Jag citerar:

”De 50-100 transport- och hangarfartygen genom de danska sunden var oerhört oroväckande. —  När jag kom till hotellet och fick ett telefonsamtal till min Oslo (norsk tid 22.35), sade min hustru att hon hade ringt upp en stortingsman, som hade svarat att det nog var bäst att jag avbröt uppehållet i Finland, men någon ögonblicklig fara hade det inte talats om i stortingskretsar (min kursivering)” (s. 9- 10)

Följande dag klockan 11.00, berättar han, när han landade på Bromma flygplats möttes han av ett rykte som basunerade ut att ”Oslo hade bombats i natt”.

Han begav sig genast till tidningskiosken och köpte tidningens ständiga extraupplagor, delger han. Varje timma lyssnade han på radionyheterna, läste och hörde om och om igen detsamma, delger han.

Jag kommer att berätta mer om Eivind Berggrav i ett senare inlägg. Först vill jag anknyta något till vad historia är, eftersom det här rör sig om ett utdrag ur historien från biskop Berggravs perspektiv. Det är genom hans glasögon vi ser.

Innan jag refererar vidare från historikern och författaren Margaret McMillans syn på vad historia är vill jag lyfta fram något som hon särskilt betonar. Och det är att historia är en mängd beslut som tagits av personer.  Ibland med en hel nation bakom, eller i alla fall delar av den. Jag tänker exempelvis på britternas beslut att gå med i första världskriget. Alla var inte för krig. Det fanns en stark antikrigsrörelse också, som dock fick ge vika för Goliat den gången.Läs gärna mer om detta i Adam Hochschilds bok Aldrig mera krig – Lojalitet och motstånd 1914-1918.”

Historia är alltså analogt med hur vi enskilda människor fattar beslut i vår vardag.  Det är bara det att det brukar vara mäktiga människor – människor kan vara mäktiga och inflytelserika på många sätt, kanske ligger det närmast att tänka på politiker    – som fattar de avgörande besluten.  Det hon tänker är att historien kan hjälpa oss med är att ställa frågor: ”What if we do this?” ( Vad (händer) om vi gör så här?)  ”What should we look out for?” (Vad ska vi se upp för?)

McMillan redogör för det här i ett inslag på youtube som heter ”Why stydying history is so important.”

I den situation vi befinner oss i dag ser hon ett skifte inom internationell politik som hon menar kan innebära en potentiell fara.  Skiften inom internationell politik är inte alltid lätta, varnar hon. Detta på grund av att stormakter inte gillar att förlora sin betydelse, att vara i nedåtgående. När hon säger detta har hon det Brittiska imperiet i åtanke, förklarar hon, men också dagens USA, som nu, även om landet inte är i absolut nedåtgående så dock relativt. Frågan är hur USA ska hantera det? Och hur ska de på uppåtgående hantera sina nya positioner som stormakter? Hur ska de nya stormakterna manövrera, och bemöta känsligheten och rädslan som stormakterna på nedåtgående kanske har?

Ett sådant läge behöver inte betyda en dålig utgång, resonerar McMillan, för det har det inte alltid gjort.  Första världskriget visar på ett tillfälle i historien där utgången blev katastrofal, exemplifierar hon.  Det var mellan Storbritannien och Tyskland.  Britterna kände sig väldigt pressade av Tyskland som var på väg att bli ekonomiskt mäktig, och rivaliserade med britterna och resten av världen, och det slutade förstås i konflikt, konstaterar hon.

Men Margaret McMillan visar också på att Storbritannien och USA stod ansikte mot ansikte med en liknande situation under 1890-talet som också kunde ha slutat i katastrof, men inte gjorde det. Båda sidor drog sig tillbaka.  De klarade av att förfara med situationen. Hon räknar upp fler situationer där nationer stått på randen till krig, men dragit sig tillbaka.  Men också fall där en nation hotat med krig, och tror att den andra nationen ska dra sig tillbaka, men som just den gången inte gör det…

 

 

Om filmen ”Den tolfte mannen”

20180913_104212
 Den här bilden är från trakterna av Riksgränsen och Björnfjell (och den så kallade rallarleden, och har ingen direkt koppling till filmen. I Wikipedia läser jag att tyska styrkor nedkämpade en norsk bataljon på Björnfjell i april 1940. Bataljonen hade lyckats undkomma när tyskarna invaderade Narvik.  Jan Baalsrud flydde tyskarna våren 1943 i Rebbenesöya (nordsamiska Ruobba´) via Lyngen fjord och Manndalen. Rebbensöya är en ö i Karlsöy och Tromsö kommun i Troms. Bild: Helena Lindbom.
Jag var och såg filmen den ”Tolfte mannen” i förrgår och rekommenderar den starkt. Den ger en bild av den verklighet som var norrmännens under tyskockupationen och dess nazism. Filmen är regisserad av den norska regissören Harald Zwart.   
Manus är skrivet av Petter Skavlan under pseudonymen Alex Boe.
Mot alla odds lyckades”den tolfte mannen”  motståndsmannen och instrumentmakaren Jan Baalsrud våren 1943 ta sig över gränsen från Manndalen till Sverige tack vare samerna i trakten. (Och det för tankarna till en annan viktig film som kom i år: ”Sameblod.”)
Till skillnad från GP:s recensent Kristoffer Viita upplever jag ingen påträngande norsk patriotism eller manipulation. Inte minst på grund av min pågående läsning av ”Vi jössingar” av Grete Berggrav som ger ytterligare inblick i hur det var för norrmännen att leva under Nazitysklands ockupation och Quisling.
Jag kan önska att jag redan under min skoltid fått möjlighet att mycket mer ingående fått läsa om just våra grannländers erfarenhet av just tyskockupationen och ”quislingväldet”.
Mot bakgrund av den kunskap jag nu har  (om än ringa) och filmens kontext anser jag det inte alls märkligt eller påträngande att Jan Baalsrud i filmen får en norsk flagga på sin tårtbit. Filmen och litteraturens språk är de laddade symbolernas,  de kan vara både starka och påträngande och manipulativa – beroende av sammanhanget och den bakgrund de spelas upp mot. Här fångar flaggan hela vidden av vad som står på spel,  och det illustreras också i filmen med det som Baalsruds säger när han uttrycker att ”det inte längre handlar om honom”. Att det är så mycket större än så.
Samtidig är den norska flaggan något högst konkret: Kommer den att att överleva militärockupationen eller inte?
20180913_110801
Bilden tagen på Rallarstigen som löper mot Katterat station (och har ingen direkt koppling till filmen). På kulturmiljonorrbotten. com skriver författaren och militärhistorikern Lars Gyllenhaal så här : ”Om man ska till Narvik och kommer från Kiruna heter den sista svenska orten man passerar Riksgränsen. Därifrån kan man bokstavligen promenera in i ett av de viktigaste stridsområdena kring Narvik, nämligen Björnfjell med omnejd. Efter striderna under april – juni  (1940, min anm. )befästes Björnfjell ytterligare av den tyska krigsmakten genom slavarbete”. Bild: Helena Lindbom
Jag skulle kunna säga mycket mer, men jag vill hellre att människor går och ser filmen själva och bildar sig en egen uppfattning.
Jag hoppas och tror, emellertid,  att filmer som de ovannämnda fått eller får människor som tänkt missnöjesrösta, till exempel på SD med dess nazistiska rötter, att tänka om (och också de som funderar på att inte gå till valurnorna). Att det går att inse vad det kanske är i förlängningen man kallar på, eller öppnar upp sig för, och därmed hejda sig. Att tänka hela varvet, och inte bara fokusera på sitt missnöje. Vi behöver varandra. Att öppna hjärtat är aldrig förgäves.
Skådespelaren Thomas Gullestad, som spelar motståndsmannen Jan Baalsrud i filmen, säger i sin slutreplik till en av nyrekryterna i England: ”Var inte rädd. Vi ska få ett slut på det här vansinnet.”
Helena Lindbom
Länkar:

Arresteringen av biskop Eivind Berggrav

Ett tidigare referatet av ”Vi jössingar”, (1945), slutade med arresteringen av Grete Berggravs bror, biskop Eivind Berggrav. Arresteringen ägde rum onsdagen den 8 april, 1942, och Grete Berggrav skriver att han fördes till häktet, men ingen visste var.

För att ta reda på var han befann sig begav hon sig till Victoria Terrassen där ”kyrkoledningen” huserade.

Dessförinnan hade hon förgäves försökt få upplysningar, men skriver att både tyskarna och quislingarna var så rädda för folkliga protester att de inte vågade nämna vilket fängelse de hade fört honom till. (s 53)

Vid Terrassen fick Grete Berggrav höra av den ”norska kyrkans chef”, herr Wagner, att han först för en halvtimme sedan hade fått ett meddelande från ministerpresident Quisling om biskop Berggravs arrestering.

Wagner fortsätter:

De närmare omständigheterna har jag ännu inte satt mig in i. Det hela är förresten en norsk angelägenhet, och vi vill ogärna blanda oss i den norska regeringens dispositioner. Därför borde ni hellre söka upp ministerpresident Quisling. Han kan bäst lämna besked.” (s. 53–54)

Grete Berggrav svarar Wagner att hon betraktade ministerpresident Quisling och hans regering som landsförrädare. Och sådana personer talade man inte med, betonar hon. Tyskarna däremot, säger hon, var ju våra fiender rätt och slätt, dem var vi ju i krig med, och det var betydligt renare förhållanden.

Grete Berggrav tillägger:

”Det förargade alltid tyskarna när vi sade att vi var i krig med dem. De hade ju kommit som våra beskyddare”. (s. 54)

När Grete Berggrav benämner Quisling och hans regering som landsförrädare berättar hon att herr Wagner log sarkastiskt och sa:

Ni norrmän är ett särdeles naivt och öppenhjärtigt folk” (s. 54)

Grete Berggrav skriver att åhörandet av den repliken gav henne intrycket att han i sitt stilla sinne hade uppskattat hennes karaktäristik av Quisling.

Ett ordskifte utbröt som inleddes med att Wagner undrade varför Grete Berggrav kom till just honom. Han frågade vad hon egentligen ville. Och Grete Berggrav skriver att hon då svarade att hon ville ha reda på vad som hade hänt med hennes bror.

Svaret hon fick var kallt. Herr Wagner menade att han inte kunde tala om det för henne. Och eftersom hon inte hade lust att uppsöka Quisling, som han uttryckte det, så återstod bara rikskommissarie Terboven. Han var emellertid bortrest vid den tidpunkten.  Grete Berggrav skildrar hur hon ryckte till när han yttrade det där om Terboven. Det innebar att det var tyskarna som låg bakom arresteringen, skriver hon. Hon undrade inom sig om herr Wagner möjligtvis hade försagt sig, skriver hon.

Hon redogör också för att när hon reste på sig och gjorde min av att gå, hade herr Wagner andra planer. Med en inbjudande åtbörd, skriver Grete Berggrav, bad han henne sitta ner. Enligt Berggrav ville han höra hennes åsikt om ett och annat.  Varför hon hade så mycket emot nazisterna, och varför det norska folket hade ställt sig så fientligt mot tyskarna? Om hon hade läst deras program? Om hon kände till deras sociala riktlinjer? Grete Berggrav berättar att han tillägger ”Jag begriper inte vad ni kan ha att invända mot dem”. Därefter beskriver hon hur han ironiskt tillfogar ”att hon naturligtvis inte har någon kännedom om nazismens ideologi. Ni norrmän är så känslobetonade i hela er inställning”.

Jag citerar vidare:

Jag hade ingen lust att diskutera nazismen med herr Wagner.  Halvt vänd mot dörren svarade jag:  Jag tror inte det blir något resultat av en diskussion mellan er och mig, herr Wagner.  Vi kan ju inte tala öppet med varandra.

  • Men jag ber er vara ogenerad, sa han halvt förläget. Tala ut bara! Varför lämnade ni er plats i radiotjänsten till exempel?
  • Hur vet ni att jag har varit där?
  • Han log försåtligt.
  • Jag känner er allesammans.

Det lät kusligt. Men nu hade jag redan slagit mig ned.” (s.55–56)

 

Därefter började Grete Berggrav berätta om varför hon slutade vid radiotjänsten: Hur ingen anständig människa kunde stanna kvar efter ”nyordningen”, som hon skriver. Hon berättar att Quisling, när han kom till makten, anställde en nazistisk ledning i radiotjänsten. Den ny norska riksprogramchefen var psykiskt defekt, beskriver hon och berättar för Wagner att han var så rädd att han lade revolvern på bordet framför sig vid alla sammanträden och möten. Hur han när han blev uppbragt av någon anledning svängde revolvern över huvudet och siktade mot den som varit honom misshaglig. Hon berättade däremot inte om de oegentliga penningtransaktioner i vilka den tyska radiochefen herr Muller- Francken varit själen i.

De stulna medlen använde han tillsammans med sina norska nazistmedhjälpare för att tillfredsställa sitt behov av nattliv, spel och starka drycker. Herr Muller-Francken var ju tämligen beroende av sina norska kollegers hjälp, så föga förtrogen som han var med norska förhållanden.  Det var därför inte mer än rimligt att han som sagt erbjöd en liten gottgörelse i form av feriepengar åt dem, när de av någon anledning måste avlägsnas för en tid.” (s.57)

Förklaringen till varför hon besparar herr Wagner informationen om korruptionen och ”försnillningen” är enligt Berggrav att man tryggt kunde skälla ut quislingarna inför ”herrefolket”, men sin tyska ”ära” var de rädda om.

Däremot berättar hon att det inte var ett enstaka fall eller en ”olyckshändelse” det som hände inom radiotjänsten, och påpekar för honom att knappt två och en halv procent av det norska folket hade slutit upp kring Quisling, och de som slöt upp kring honom utgjorde bottenskrapet i Norge.

Hon fortsätter:

”Sedan går ni tyskar och känner er förolämpade över att vi inte med tårar i ögonen hälsar den norska regering som ni så frikostigt har bestått oss! Tänk er ett ögonblick in i vår situation! Sätt er in i våra förhållanden lite grand, innan ni beskyller oss för att vara naiva och motsträviga och självgoda. Och känslobetonade!” (s. 58)

Grete Berggrav beskriver hur det vid dessa ord glimtade till av grönt i ögonen på herr Muller, men att han behärskade sig. Hon berättar att det enda han sa var ”ja, det här får man ju säga var att tala öppet”. Hon lägger till att han visst hade fått nog, för när hon den här gången reste sig, så bugade han stelt utan att göra en min av att vilja resa sig, och ännu mindre följa henne till dörren. (s.58)

Den kanadensiska historikern Margaret McMillan säger i ett youtubeinslag att det är viktigt att studera historien, inte bara för historiker, som henne själv, utan för oss alla på grund av att det hjälper oss att förstå den värld som vi lever i, förstå oss själva och andra. Om vi inte förstår det förflutna innebär det att vi berövar oss själva på en enorm källa till information  och förståelse, understryker Margaret McMillan i sin föreläsning om ”Why studying History is so important” från 2013.

 

 

Barn som ilgods över gränsen

 

dagens central
Oslo centralstation 2018. Bild: Helena Lindbom

Grete Berggrav berättar i sin bok ”Vi Jössingar”, (1945), Stockholm, Gebers förlag, om att det var vanligt förekommande att barn ”skickades nedsövda” över gränsen till Sverige för att undkomma nazisterna.

Första steget var att få en ryggsäck att placera barnet i som skulle skickas som ilgods.

Ryggsäcken var Grete Berggrav uppe och hämtade hos sin vän Helene.  Modern och barnet skulle transporteras till Sverige där fadern sedan flera månader befann sig eftersom han hade varit redaktör för en illegal tidning.

Så här beskriver Grete Berggrav det: ”Modern var det ingen konst att placera. Hon följde med de vanliga transporterna som alla andra. Men småbarn, i synnerhet spädbarnen, slet ont och kunde ta skada  på de där milslånga turerna över fjäll och myr och oländig mark. Ofta dröjde det flera dygn innan de kom i säkerhet. Och faran för att bli överraskade och gripna av tyskarna måste räknas som en ständigt påfrestande realitet för alla flyktingar.”

Men  just  spädbarn, de under ett år, brukade man skicka i godsvagn direkt till Sverige. En rymlig kappsäck blev som en vagga för barnen skriver Grete Berggrav. En kudde lades i botten, och det skars hål för näsa och mun så att spädbarnet kunde andas. För att barnet inte skulle börja gråta, eller på andra sätt dra uppmärksamhet till sig, så gav man dem en väl avvägd dos sömnmedel. Efter den proceduren skickades barnet i väg mot gränsen, antingen som ”ilgods” eller ” annat bagage”.

Det är så fint för Grete Berggrav blir personlig och berättar att det alltid var en upplevelse att överlämna en sådan försändelse till stationspersonalen och tågbetjäningen. Hon poängterar med vilken varsamhet man omhändertog dem, betonar att ömmare mödrar än tågpersonalen på de svenska tågen kunde man inte önska sig. Dessutom tillägger hon att hon aldrig hörde att det inträffade något ”spektakel ” med den dyrbara lasten.

Besvärligare var det med barnen som var mellan ett och tre. De var för stora att stoppas i en ryggsäck. I regel var det en transportförare, eller barnens egna fäder som fick bära dem, väl inbyltade, på ryggen. De här transporterna omgavs av en väldig spänning, enligt Berggrav. Inte minst gällde det att ge rätt dos av sömnmedel.

Berggrav erinrar sig en sådan transport där barnet inte fått tillräckligt med sömnmedel utan vaknar upp och börjar gallskrika, och därmed äventyrar sin egen säkerhet. Till slut kände sig fadern nödsakad att ge  barnet en tablett till. Grete Berggrav berättar:

Hela transporten hotade att misslyckas för flickungens skull. Vid sådana tillfällen brukade man ju inte ens våga öppna sin mun i vanliga fall. Det är som ett begravningståg ute i vildmarken. Ju tystare, ju obemärkt en flyktingtransport kan gå av stapeln, desto säkrare kommer den i hamn, naturligtvis. (s.132)

Jag tycker att det här är en fascinerande berättelse,  och det skulle vara väldigt roligt om de som var med och jobbade på  tågen på den tiden med ”ilpaketen” och ”annat bagage”  ville dela med sig av sina erfarenheter!

Det slår mig när jag lägger boken ifrån mig att ordet jude eller judisk är märkligt frånvarande under min läsning.  Jag tror att det är symptomatiskt, för det dröjde decennier innan kunde man läsa om Förintelsen i skolböcker, inte minst i USA. Det som hänt i Europas dödsfabriker vidgicks med tystnad.

 

/Helena Lindbom

Förklaring: I en fotnot förklarar Grete Berggrav ordet jössingar:

”Beteckningen härrör sig från Altmark-episoden i Jössingfjord, då det norska militärbefälet protesterade mot engelsmännens neutralitetskränkning men inte gav order om att skjuta, och lanserades från början av nazisterna som ett skällsord; men i själva verket hade motståndsrörelsen med denna beteckning alldeles gratis få ett slagord och ett namn som bidrog att svetsa samman en obruten front mot inkräktarna.”(s. 56)

 

Grete Berggrav i ”Vi Jössingar”: ”Ouisling kunde inte fatta att hans politiska önskedröm”…” var en sinnesförvirrad nattmara”.

20180727_132936
Oslo Domkyrka hette tidigare Vår Frelsers Kirke. Den ligger vid Stortorget och var färdigbyggd 1697. Domkyrkan hyr ut delar av området runt omkring till restauranger och cafeer så det är alltid mycket människor i anslutning till den. Bild: Helena Lindbom

När vi mötte Grete Berggrav och hennes ”Vi Jössingar” sist, avslutade jag med att hon berättade om den mängd protester som gjorde att postverket måste leja extra lastbilar för att få protestbreven framkörda till arbetsdepartementet och dess minister, Stang.

Berggrav beskriver situationen:

När dessa bilar körde genom staden haglade det kvickheter och skämt över dem, skriver hon. Och konkluderar att alla visste ju vad det var som fraktades på dem. Och dessutom vart det skulle ta vägen.  Hon anför livligt hur personalen på departementet stod med brev ända upp till midjan och öppnade och sorterade. Det måste anställas extra hjälp även där, fortsätter hon.

”Men trots allt detta kunde Quisling inte fatta att hans politiska önskedröm om att inlemma Norge i det storgermanska riket var var en sinnesförvirrad nattmara.  Han gick på som om ingenting hänt. Både han och tyskarna.” (s.49–50)

Sedan sker ett skift i texten.  Else Berggrav slår fast att enligt lag hade en privatperson rätt att stå på en predikstol, (det vi kallar venia). Men inte att förrätta altartjänsten.

Grete Berggrav kommer in på vad som hände hennes egen bror, Eivind Berggrav, som var biskop i Oslo, men som hade lagt ämbetet ifrån sig tillsammans med majoriteten av biskopar, bland annat för att nazisterna inte respekterade religionsfriheten – en utfästelse som de först hade gjort.

Det var på långfredagen som Eivind Berggrav beslöt sig för att dra fördel av sin nya värdighet som privatman och predika i Vår Frelsers Kirke, domkyrkan i Oslo, berättar Grete Berggrav. Hon framhåller att det inte var utan skäl som han valde den dagen. Hon menar att han aldrig hade kunnat få en aktuellare text.

”…domkyrkan i Oslo, var fylld till sista plats. Tidigt på morgonen hade människor strömmat ned mot Stortorvet och kyrkan, en folkvandring in mot stadens centrum. Och en timme före gudstjänsten var alla sittplatser och alla ståplatser besatta”. (s. 50)

Grete Berggrav poängterar att alla ville få en skymt av biskopen när han anlände, samt förhoppningsvis uppfånga orgelbruset och sången också.

Men så börjar dramatiken: Hon relaterar hur det innan gudstjänsten skulle börja ett bud överlämnades till kyrkoherde Dietrichsen, som hade fått på sin lott att förrätta altartjänst  i Vår Frelsers Kirke. Vidare skildrar hon hur representanter för Statspolisen meddelade att biskop Berggrav enligt order från ministerpresident Quisling hade vägrats rätt att infinna sig i kyrkan på långfredagen.

Grete Berggrav skriver om hur Dietrichsen då steg fram i kordörren, och kort, men upprört, tillkännagav, den ödesdigra nyheten för menigheten i kyrkan. Efter det tillkännagivandet  läste han evangelietexterna om Kristi lidande, och de uppsatta psalmerna sjöngs av församlingen, enligt Grete Berggrav. Någon predikan hölls inte.

Inne i kyrkan rådde en förtätad men stilla och behärskad stämning som stod i nära kontakt med situationen därutanför.” (s.51)

Så småningom, relaterar Grete Berggrav så sipprade det ut till folksamlingen utanför att Biskop Berggrav hindrats av polisen från att predika,. När de hörde detta började de sjunga precis som utanför Nidarosdomen i Trondheim tidigare det året, redogör hon för och tillägger att folkmassan började växelvis att sjunga psalmer och fosterländska sånger.

Medan detta pågår kommer Quislings hird:

Omkring femtio unga hirdpojkar störtade fram från olika håll mot den sjungande menigheten, gjorde chock, slog med batonger, företog arresteringar och uppträdde så aggressivt och brutalt  som endast sådant slödder är i stånd till”. (s. 51-52).

Vad man hade fruktat men trots allt inte kunde hålla för möjligt – biskop Berggravs arrestering – såg ut att bli verklighet, avslutar Grete Berggrav kapitlet.

/Helena Lindbom

 

Länkar och tips:

http://www.gp.se/kultur/kultur/tredje-riket-en-guld%C3%A5lder-f%C3%B6r-nazistiska-kulturarbetare-1.7432000

 

 

Greta Berggrav om ockupationsmakten: ”Den gick också till attack mot vårt samvete, mot vår själ”

Jag medger att det inte är lätt att sätta sig in i en bok som Elsa Berggravs. Min erfarenhet är att jag ibland behöver läsa en bok, eller vissa kapitel i den, upprepade gånger för att verkligen förstå. Men all läsning är tolkning; det dimper inte ner en pollett i skallen på mig som helt plötsligt säger ”gott så, you got it!  Eller  ”du har fattat”. Vi är utelämnade till våra kognitiva förmågor, till vårt sinne när vi ska försöka dra slutsatser av det som andra berättat, delat med sig.

Jag vet inte om jag kan ge en rättvis bild av Elsa Berggrav…men å andra sidan är det inte riktigt det jag är ute efter: Jag är bara fascinerad av henens tankar, av hennes levande och moderna språk; en slags ”rundmålning” (för att låna ett utryck av Yukiko Duke) av hela det norska samhället under den tid hon författar sin bok.

Kapitel 5 i ”Vi Jössingar” har rubriken Den andliga striden och hon inleder:

Det skulle ha varit rent spel om Norge blott och bart hade varit ett härtaget land under tysk militär. Men ockupationsmakten nöjde sig inte med att lägga beslag på våra materiella tillgångar. Den gick också till attack mot vårt samvete, mot vår själ”. (s.45)

Hon fortsätter att berätta att vårt land (Norge) skulle bli ett försöksfält för nazistiska experiment. Att Norge skulle utplånas som kulturnation och i anonym självuppgivelse glida in i det storgermanska riket (kursiveringen mitt initiativ) (s.45). Därför att det var själva mänskligheten som stod på spel blev den andliga striden så gigantisk, betonar hon och sammanfattar den som:

En brottning mellan kultur och barbari, mellan rätt och orätt, en kamp för allt vad vi älskade och satte högt i världen, en kamp mot råheten och fördumningen (s. 45)

Grete Berggrav skriver om ett Norge som satte ner klacken, och började bromsa:

Ju längre det led (av ockupation, min anm.) desto starkare fick dessa inkräktare uppleva och erkänna att ett avväpnat folk äger vapen som tysk krigsmaskin och nazistisk terror står maktlösa inför (s. 45)

Hon berättar att allt vad Norge ägde av andliga kraftresurser och andlig ledning reste sig upp mot Ouisling och tyskarna. År 1942 var det lärare och präster som stod i första linjen , betonar hon.

Just kyrkans sega och målmedvetna kamp, understryker Berggrav. Det var kyrkan som satte sin prägel på förhållandet till nazistregimen hela vintern igenom (jag har läst på annat håll att det berodde mycket på att den var lågkyrklig (folklig) och inte som i  Nazityskland självt, högkyrklig. Det fanns också en organiserad lekmannarörelse i Norge, inte minst frikyrklig, som kunde utnyttjas i kampen mot ockupationsmakten)

Kulmen nåddes den första februari i och med den händelse som timade utanför Trondheims domkyrka, och vilken Grete Berggrav skildrar: Polisen stängde helt enkelt domkyrkan för att hindra menigheten att delta i den gudstjänst som skulle ha hållits av domprost Arne Fjellbu. Istället gick ett bud till den nazistiska sockenprästen Peder Blessing Dahle order av kyrkodepartemntet att hålla festpredikan i  Trondheims domkyrka samma dag, jag citerar:

[ ] med anledning av ”statsakten” på Akershus och Quislings utnämnande till norsk ministerpresident. Kors i kyrkan pryddes med hirdens svarta fanor med solkorsmärket på och de rödgula NS-flaggorna.

På den skändningen svarade, eller rättare sagt tillkännagav Fjellbu, enligt Berggrav, att han skulle hålla sin högmässa med altartjänst. Han visste att han utmanade regimen med sin påstridighet, men ansåg på samma gång att detta var hans solklara rätt och hans kyrkliga plikt, klargör Berggrav. Och tillägger att för säkerhetsskull fann stannade inte Fjellbu i sin lägenhet den förmiddagen. Så när polisen kom för att hämta honom fanns han inte där, och ingen kunde lämna besked om vart han gått, poängterar Berggrav.

Någon hade emellertid burit ner hans prästrock till hans gömställe och strax innan klockan två anlände han till domkyrkan. Den norska statspolisen tog sig fram till sakristian:

”De slet och ruskade på dörren som Fjellbu hade stängt inifrån. Men de bröt sig inte in. Klockan två blev också alla kyrkans ingångar stängda, men då hade redan sex a sjuhundra a`  personer  redan hunnit in och tagit plats”.

Efter det, rapporterar Berggrav, så förlöpte gudstjänsten på sedvanligt sätt. Men utanför kyrkporten fortsatte polisen att provocera kyrkobesökarna som i allt större skaror strömmade till domprostens gudstjänst. Folkmassan utanför uppträde värdigt och lugnt, skriver Berggrav vidare, och istället anordnade den en egen friluftsgudstjänst utanför Trondheims domkyrka. Sjöng  Blixt`fosterländsk psalm och Björnsons ”Ja vi elsker”, och vidare  ”Vår Gud han er så fast en borg”.  Det var då polisen fick order om att gå in med batonger, understryker Berggrav. Det är inte med lite bitterhet och ironi som hon skriver att det norska nazistpartiet, som har utlovat på sitt program att slå vakt om kristendomens grundvärden, skingrade menigheten kring domkyrkan med brutal makt. (min kursivering)

Därefter, skriver hon, att allt kom slag i slag.

Den 24 februari hölls ett biskopsmöte i Biskopsgården i Oslo. Landets samtliga biskopar,  enligt Berggrav fattade ett beslut om att meddela kyrkodepartementet att de ställde sina platser till förfogande. De gjorde ett gemensamt uttalande: ”Mot tyranniet står Gud själv i sitt ord och med  sin andes kraft. Ve oss om vi icke lyda Gud mer än människor.”

Sedan är det som en lavin utlöses: Berggrav relaterar att biskoparnas beslutsamma uppträdande utlöste ett helt skred av protester mot nationalsocialismen. Hon beskriver att det är i första hand från  de båda teologiska fakulteterna vid universitetet i Oslo. Hack i häl följde sedan nitton olika kyrkliga organisationer (s.48). Det vill säga allt vad som kunde rymmas inom den beteckningen i Norge, betonar Berggrav och fortsätter:

Till och med från så periferiska samfund och insatser som Norges Disstenterting, synod styrelsen för den norska evangelisk-lutherska frikyrkan och den katolska biskopen i Oslo kom det sympatibrev till biskoparna. Och protestskrivelser till departementet.  Så när som trettio av dem hade samtliga landets 1139 präster slutit upp omkring sina präster.

Det blev en hundraprocentig religiös front mot Ouisling.” (s. 48)

Därefter fortsätter Grete Berggrav, och återger att kyrkan inte var ensam om att hissa flagg den våren, utan även skolans och lärarnas kamp nådde sin höjdpunkt under dessa månader. Tillägger dessutom att det utan all jämförelse är lärarna som lidit och offrat mest. Av 10,000 lärare var det 98 procent som vägrade att gå in i det så kallade quislingska lärarförbundet. (min kursivering)  1100 av de 10000 blev arresterade , och  skickade till tvångsarbete eller till koncentrationsläger och fängelser.

Greta Berggrav berättar hur skolorna stängdes på order  från departementet.  Som orsak angavs att det inte fanns tillräckligt med bränsle för att värma upp skolorna, och det kom att i folkmun kallas bränsleferier. (min kursivering).

Under de första dagarna av mars månad gavs signalen till den tredje protestaktionen, rapporterar Berggrav. Och den blev till omfånget den största, förklarar hon vidare.

”Det var hemmens protest mot ungdomsfylkingen inom NS. Alla barn mellan tio och arton år skulle tvångsvis inlemmas i denna organisation, uppfostras efter tyska nazimetoder, likriktas och ”nationaliseras”. Det var kanske det dummaste som Ouisling någonsin hittat på. Och nu strömmade protester in i sådan mängd  att postverket måste leja extra lastbilar för att få dem framkörda till arbetsdepartementet, till minister Stang”. (s.49)

/Helena Lindbom

 

 

Länkar och tips:

https://www.dn.se/ledare/kolumner/peter-wolodarski-sds-skamliga-syn-pa-judar-och-de-andra/

Ian Buruma , Aktuella frågor, Sydsvenskan: När är det för sent att reagera? När är demokratin i verklig fara? /20180715)

Thomas di Leva:När vi älskar  (youtubeinslag i Så mycket bättre tv 4)

Om nazisternas invasion i radiotjänsten – Grete Berggrav berättar minnen från ockupationsåren, forts.

Kapitel tre i ”Vi Jössingar” har Grete Berggrav gett rubriken Oslo rundradio. I det berättar hon om hur det gick till när nationalsocialismen infördes i norsk radiotjänst.

Radiotjänsten hade fått en tysk chef som heter Nötlich, berättar Grete Berggrav, och beskriver honom som ”bildad och med ett städat uppträdande”, beskriver Berggrav.

Den tyska kryssaren Blucher befinner sig alldeles vid inloppet till Oslo, natten till den 9 april, 1940.

Ombord på kryssaren finns just den stab av funktionärer som hade utsetts till att överta den civila förvaltningen i Norge. Vidare finns där också ett välordnat kartotek, enligt Berggrav. Det innehåller alla de uppgifter som under årens lopp hade samlats i vårt land av tyska spioner, berättar hon vidare. Det vill säga alla sådana detaljer och upplysningar, både om personer och förhållanden, som var nödvändiga för tyskarna vid en ockupation.

Uppe vid Oscarsborgs fästning skjuter besättningen där Blucher i sank. Manskap och kartotek går till botten utanför Dröbak,  Nötlich var en av de få som överlevde.

Men han var inte län ge på  norska radion, framgår det av Berggravs  redogörelse.   När rikskommissarie Terboven kom lämnade han norsk radiotjänst. Partiet skulle ju från den dagen överta den inre förvaltningen i Norge, skriver Berggrav, som saknar Nötlich eftersom ”programverksamheten hade försiggått tämligen ostörd under hans ledning (s.29).

Jag citerar vidare:

Innan han reste yttrade han:

  • Jag är glad över att få lämna radiotjänsten och Oslo just nu. Jag är glad över att jag inte behöver bevittna den utveckling av förhållanden som ni nu står inför.
  • Han visste mer om nationalsocialismen än vi gjorde”. (s.29)

Grete Berggrav förstod snart att den nye chefen var en bandit, som hon uttrycker det. Han var den norske programchefens överhuvud och heter Muller-Francken.

Att fastställa radioprogrammen var en invecklad apparat, försäkrar Berggrav och väljer att inte gå in på det. Istället sammanfattar hon det med att det väsentliga är att alla program måste vara färdiga och inlämnade helst tre veckor innan de skulle gå i tryck. Alla tidningar i Norges långsträckta land måste få dem samtidigt, understryker hon.

Att inhibera ett program dagen innan, eller samma dag som det skulle levereras till pressen var enligt Berggrav beskrivning  ”förenat med stora svårigheter” (s.29) Skulle flera program ändras samtidigt blev det närmast liktydigt med kaos.

Muller-Francken var en ”kaosets ”man framgår det. Jag citerar:

”Han begärde att få ner de färdigbehandlade programmen till sig innan de skulle gå i tryck. Och så började han och hans medhjälpare peta ut programpunkter och namn och ämnen som inte passade ihop med den nationalsocialistiska ideologin. (s.29)

Berggrav beskriver det som det första målmedvetna försöket till ”likriktning” i Norge. Hon skräder inte orden utan skriver ”att radions inflytande på folkopinionen skulle utnyttjas, programmen skulle förfalskas och förgiftas. Det råder en förtvivlad situation på arbetsplatsen och Berggrav berättar hur det hände att de fick de färdiga programmen kastade i huvudet på sig både tre och fyra gånger av Muller-Francken. Istället för veckor fick de timmar på sig för att lägga dem till rätta igen. Och hur de än gjorde så var det inte bra nog, utbrister Berggrav och jag citerar vidare:

 

”Det var ju inte heller meningen! Ju mer han klankade på oss, den här tysken, desto trotsigare blev vi ”

Det var en rent hysterisk press vi hade över oss, och både arbetet och nerverna blev lidande. En fullkomligt ohållbar situation i längden.”.

Den 25 september talar rikskommissarie Terboven, och Grete Berggrav beskriver det som en av de stora och avgörande  tilldragelserna i historien om Norges ockupation,

Bakgrunden till talet, enligt Wikipedia, handlade bland annat om att en domare i Högsta domstolen, och ledare i förvaltning och näringsliv ville skapa en konkurrerande regeringsliknande organ som skulle kunna verkställa ockupationsmaktens beslut. Det betydde att Ouislings  regering fick gå, något som Hitler övertygats om. Rådet upplöstes av Josef Terboven som istället tillsatte ett kommissariatråd, styrt av honom själv.

Efter Terbovens tal kastade de tyska partimännen den korrekta, hövliga mask som de hade anlagt under de första månaderna av ockupationen, skriver Berggrav. Nu började de visa tänder, slår hon fast. Efter Terbovens tal tillsattes norsk nazistledning i radiotjänsten och den nyanställde riksprogramchefen kallade personalen till sammanträde där de nya riktlinjerna drogs upp, omtalar Berggrav.  Vidare berättar hon att det var en av Oslos mest bekanta journalister som blivit betrodd med att leda radiotjänsten under ett par år. Hon har själv samarbetat med honom under ett par år i tidningen Tidens Tegn.  Kände honom bra, ja hon understryker att de kände honom personligen allesammans. Men där vid långbordet  i radiotjänstens konferensrum presenterade han sig som deras andliga ledare i nationalsocialism.

Men dörren öppnas och en och en annan nyutnämnd nazistchef kom in.  Han var den norske ledaren för musikavdelningen, berättar Berggrav, och  beskriver ”hur den nykomlingen gick fram till programchefen som stod där och höll tal som bäst.Utan vidare sköt den nytillkomne honom åt sidan. Det blev bråk och till slut ingrep chefssekreteraren och såg till att mötet avslutades. (s.33)

På det sättet gick det till när nationaslocialismen infördes i norsk radiotjänst, betonar Berggrav och fortsätter: Det här var alltså de nya männen som skulle inta våra platser och föra fram de nya ideerna.

”Vi kunde inte ta det på allvar. Det föreföll oss som om allt detta skulle lösas av sig självt på ett eller annat sätt inom loppet av en kort tidrymd.

Och precis samma tanke hade vi om ockupationen.

Det var vårt stora misstag.”

Den 30 september sa Grete Berggrav upp sig, berättar hon. Hon framhåller att  under den här första veckan efter nazisternas invasion i radiotjänsten var det tjugotre av programavdelningens personal,  som lämnade sina platser. Och inom loppet av de följande månaderna följde de övriga exemplet. Det var endast några få av  programavdelningens funktionärer som stannade kvar under den nye ledningen.

Grete Berggrav summerar: Detta var den första politiska strejken i det ockuperade Norge.

 

 

/Helena Maria Lindbom

En inblick i norsk historia genom ”Vi Jössingar” – en bok av Grete Berggrav

Det finns en intressant bok som är skriven av den kände biskopen och motståndsmannen Eivind Berggravs syster Grete Berggrav. Boken heter ”Vi Jössingar”, är utgiven av Hugo Gebers förlag, 1945, i Stockholm, och  i översättning av Karin Alin.

Boken skrev Grete Berggrav under våren 1945, när hon vistades som flykting i Stockholm. Hon skriver i förordet att hon upplever boken som ofullständig, eftersom det fanns material som hon inte kunde anskaffa, och av den anledningen, betonar hon, är boken på flera punkter ofullständig.

Vidare berättar hon att det mesta hon skriver är självupplevt, men att några av skildringarna bygger på samtal som hon fört med kamrater vid hemmafronten. Första kapitlet heter Första chocken, och beskriver hur kronprinsen och hans familj, regeringen, stortinget och ledande män inom norsk militär- och civilförvaltning tagit sin tillflykt dagen för den tyska invasionen den 9 april 1940.

Det stora sällskapet anlände till Elverum via Hamar där första uppehållet gjordes under flykten.

Som anställd vid Norsk Rikskringkasting, radiostationen, anländer också Grete Berggrav med några tjänstemän dit och blir inkvarterade  i samma villa där kungen bodde. Även kronprinsfamiljen bodde där.  Utanför står deras respektive bilekipage.

Grete Berggrav beskriver hur hon hör den ena bilen starta och bege sig därifrån. Det var kronprinsessan och barnen som reste, berättade hon . De skulle till Sverige. Vidare berättade hon också att kungen stannade kvar i villan till klockan två på natten. Då avreste även han.

Jag citerar Grete Berggrav:

På centralhotellet där vi skulle inta våra måltider fann vi regeringen och en del stortingsmän församlade tillika med den militära ledningen , departementschefer och andra högre statstjänstemän. Där var så fullt av folk att varje centimeter av golvytan var upptagen. Stämningen föreföll behärskad, men spänd.”(s.10)

 

Grete Berggrav skriver vidare att ingen ville sätta tilltro till att femtekolonnare eller tyskbetalda spioner arbetade mitt i bland dem. Eller att tyska fallskärmstrupper var på väg mot Elverum. Till och med antyder hon att tyska flygare kunde ha blivit underrättade om kungens och regeringens uppehållsort.

Från centralhotellet vandra så Grete och hennes äldsta dotter Kari till villan där de skulle bo.

Promenaden ger anledning till reflektion. I sin inre monolog avfärdar Berggrav alla rykten om tyska eventuella fallskärmstrupper, femtekolonnare och så vidare. Hon tillstår att hon ansåg att det var otänkbart att det fanns de som vid den här tidpunkten skulle var så välunderrättade att de till exempel  ” visste vem som uppehöll sig här i den lilla obemärkta mörklagda staden”. (s.10-11) Berggrav utgjuter sig om hur förtröstansfull och naiv hon var den dagen. Hon minns dagen som ansträngande, och påminner sig åter om hur hon hörde en bil starta vid tvåtiden, och det alldeles utanför hennes fönster.

En timme senare bankar det frenetiskt på hennes dörr.  Hon berättar att en av hennes kollegor i radiotjänsten ropar att ”tyska flygmaskiner är över stan (Elverum) och att fru Berggrav och hennes dotter måste bege sig ner i källaren.

Berggrav ville inte ner i det ”unkna råtthålet” som källaren utgjorde enligt henne.  Hon ville hellre möta döden i skogen med sin dotter. De sprang förbi ett par militärvakter på vägen, två helt unga pojkar. Grete Berggrav hinner spekulera om att de två militärvakterna kommer att skjuta mot de två flygmaskinerna som kretsade  över deras huvuden med sina gevär.

Jag citerar:

Det var bara så underligt att tänka sig att de kanhända skulle komma att använda sina gevär rätt som det var. Gevär var ju något som vi aldrig tänkt oss möjligheten av att man kunde begagna på fullt allvar. De var en prydnad på väggen ute i hallen. Ju äldre de var desto bättre tog de sig ut. Jägare och skarpskyttar var de enda i Norge som var u p  to d a t e ifråga om skjutvapen”. (s.12) Grete Berggrav och dottern avbröt flykten till skogen och ”slog oss i språk med dem” . Grete Berg grav beskriver dem som att de ”verkade fullkomligt oberörda .(s.12)

Som den journalist jag förmodar Grete Berggrav var frågar hon: Har ni tänkt att gå till angrepp?

  • Nej, sade de båda. De förklarade för mor och dotter att de måste vänta på order innan de fick skjuta. Istället berättar han för dem att ”tyskarna har blivit slagna vid Midtskogen i natt, bara en halv mil från Elverum. Och kastar fram: Det har ni väl hört talas om?

Det hade de inte, och Grete Berggrav frågar om det verkligen är sant, och om de upplevt det med egna ögon?

  • Nej, sade de i munnen på varandra. Vi är det norska försvaret i Elverum, vi!

Grete och dottern stannade i skogen hela natten. När flygplanen försvunnit begav de sig ut ur skogen och till centralhotellet för frukost. Grete Berggrav berättar:

Där rådde stor villervalla. Och stämningen var allt annat än uppmuntrande. Men att tyskarna hade blivit slagna på flykten vid Midtskogen stämde i varje fall.  Och deras planer på att ta kungen och hela regeringen till fånga hade gått om intet. (s.13)

Från det förtröstansfulla och naiva sinnestillståndet föregående kväll inser Grete Berggrav nu att situationen var ytterst allvarligt för Norge, och hon betonar att där på morgonen var Elverum tvunget att utrymmas.  Kungen hade rest till Nybergsund, och nu följde regeringen efter, framhåller hon. Några av detaljerna från sammandrabbningen i Midtskogen fick hon från en ung militär som satt med vid frukostbordet.  Han berättar för henne att en avdelning fallskärmssoldater som under befäl av flygattachen i Oslo, kapten Spindler, hade gett sig av i stulna bussar, lastvagnar och små norska privatbilar i riktning mot Elverum   den morgonen den 9 april. De hade fått order om att fängsla kungen och hela kungafamiljen, regeringen och alla ledande personer inom stortinget som fanns tillstädes (sid. 13–14). Det var vid Midtskogen som de stötte på patrull, men militären hade inte mycket till övers för ”försvaret”. Det var mycket provisoriskt ordnat, nästan fräckt att ta det så lättvindigt. Han redogjorde för Berggrav att en del av officerarna från ingenjörsvapnets skjutskola och från femte infanteriregementet, som hade sitt mobiliseringsområde i Elverum.

Jag kan inte låta bli att förundras över den noggranna beskrivning som Grete Berggrav fick. För den unge militären berättar även för henne om ett gardskompani som inte varit i fält mer än fjorton dagar. Dessutom var inte ”manskapets utbildning i skarpskytte” påbörjad ännu. Därtill fanns det också en arbetsavdelning på sextio man som inte förut hade burit vapen, och slutligen några medlemmar av skyttelagen utifrån bygden som hade anslutit sig till försvaret. Berggrav skriver att gardeskompaniet hade sitt reglementsenliga befäl och betraktades därför som eliten, det fick ta över huvudförsvaret.

De övriga förlades till en förpostlinje tre kilometer längre fram. Planen var att tyskarna skulle tvingas till att lämna sina bilar och bussar vid första spärren och nödgas ta sig farm i terrängen vid sidan av vägarna, där man sjönk ner ända till knäna i sjön. Och tyskarna gick rakt i fällan! , Hon berättar också att detta hade att göra med det faktum att de inför fienden kunde ge illusionen av att vara ännu fler än de i verkligheten var. Berggrav frågade efter antalet döda och fick svaret:

  • Men vi norrmän hade inga döda, sa han, och bara tre eller fyra sårade.

Den tyska flygattachén, kapten Spindler, stupade i striden. Och på han döda kropp hittade en av de norska soldaterna en anteckningsbok. I denna fanns namnen på alla dem som skulle ha tagits till fånga. Först och främst konungen och hans familj.

Det var major Helset som hade planlagt och lett de norska förvaret, två hundra man hade han i Midtskogen. Med  två hundra man hade han drivit världens bäst rustade krigsmakt på flykten, berättar Berggrav. Tyskarna förlorade två starka lag innan de blev hejdade vid Talingrad. Det en vid Midtskogen. Det andra var vid Narvik i Nord -Norge.

Fru Berggrav blir kvar vid Elverum av vad jag utläser för radiotjänsten slår upp sina bopålar i en bondgård där.  Även den amerikanske ministern i Olso, fru Harriman, söker sin tillflykt till gården. Genom henne får Berggrav och hennes dotter Kari underrättelser om regeringens dispositioner. En gång i timmen hade fru Harriman telefonförbindelse med utrikesminister Koth en gång i timmen.  Hon verkar vara en ganska fascinerad personlighet för hon underhåller omgivningen med de senaste ryktena från de tyska spionerna. Till exempel berättar hon om en särskild sjuksköterska som gett upphov till misstankar, och Fru Berggrav beskriver det som att hon hade en hemlig radiosändare i Elverum  genom vilken hon underrättade tyskarna om vad  kungen och regeringen företog sig. Det angavs också som orsak varför det tyska flyget så raskt hade nått Elverum.

Bergrav understryker att ”Trots tyskbetalda spioner och quislingförrädare lyckades kungen komma helskinnad undan i denna belägenhet, som var en av de mest kritiska han någonsin har befunnit sig i under det tyska fälttåget i Norge (sid.16).

Den 11 april tvingas Grete Berggrav och hennes dotter stiga upp tidigt. Redan kl. 4 på morgonen tog de ett extratåg som satts in för att föra stortingets medlemmar bort från Elverum. Grete Berggrav hoppar av vid Kongsvinger för att anmäla sig till tjänst på den norska fronten. Man befarade en sammandrabbning vid Kongsvingers fästning. Här, berättar Berggrav, tog hon in på sorenskrivarens gård och strax  efter det att jag hade anlänt fick vi besök av en officer vid fästningen , löjtnant Thune-Ellefsen.

Berggrav berättar att kommendanten på Kongsvingers fästning redan första dagen då tyskarna kom till landet utmärkt sig på ett mycket komprometterande sätt. Han hade nämligen det tyska manskapet från City of Flint på som fångar på fästningen.  När han fick reda på det tyska angreppet på Norge så släppte han, enligt Berggrav lösa alla dessa tyska fångar till stor förargelse för allmänheten:

Denna onationella handling styrkte oss i den uppfattningen  vi redan hade om honom, att han gick i tyskt ledband, och efter allt vad löjtnant Thune -Ellefsen berättade för oss den kvällen behövde vi inte längre vara i tvivelsmål.(s 17) Han berättade för henne att när norska frivillliga som anmält sig till det norska försvaret kom till fästningen för att tilldelas vapen och ammunition fick de inga. Kommendanten satt på nycklarna till vapenarsenalen och rörde inte ett finger för att sätta fästningen i försvarsberedskap.

Han misstänktes dessutom för att stå i förbindelse med tyska spioner.

Än en gång betonar Berggrav att situationen var allvarlig, och beskriver den högste befälhavaren på fästningen som en landsförrädare.

Hon berättar om hur löjtnanten och sorenskrivaren överlägger med varandra. Något måste göras.

Så här beskrev Greta Berggrav situationen:

Jag måste ärligt bekänna att jag inte vet vad de kom till för resultat. Jag var så utmattad av spänning och brist på sömn att jag inte orkade följa med i samtalet. Klockan var omkring två på natten när jag lämnad dem och gick till sängs för att försöka om jag kunde få en blund i ögonen.

Tidigt nästa morgon går Grete Berggrav ner till köket för att ta sig något att äta och se  och ser en man stå vid ett av fönstren i matsalen.

  • Hallå där? ropade hon. Vem är ni?
  • Det var löjtnant Thune- Ellefsen. Han bekände för henne att han inte hade orkat gå upp till fästningen under natten. Han orkade inte se hur hans mannar som kommit dit för att anmäla sig frivilligt, hur försvaret blev saboterat och förrått. Först tittar de på kommendanten och sedan på mig och vet inte vad de ska tro på, berättar han för henne. Sanningen var alltför otrolig,  ”Där står jag, en underordnad och kan ingenting göra. Ja, inte nog med det. Jag känner mig medskyldig. Nu står jag inte ut längre. Jag kan inte förmå mig till att gå dit upp igen.”

Grete Berggrav hör allvaret i hans röst, och undrar om han inte kan anmäla kommedanten för polisen, men han berättar för henne att hans ställning förbjuder honom det, han kan inte anmäla en överordnad.

Då föreslår Grete Berggrav att hon ska anmäla istället. Och då säger löjtnanten att hon kan få alla upplysningar hon behöver av honom så hon kan framlägga saken för polismästaren i Kongsvinger. Men… det måste ske raskt, tillade han.

Det gick snabbare än tänkt för Grete Berggrav för en norsk ordonnansbil kommer ifatt henne på väg till Kongsvinger. Efter ett visst ordgemäng kör ordonnansen henne till polisen. Hon beskriver hur kommendanten två timmar sedan hade blivit oskadliggjord, och att vapen och ammunition kunde delas ut. Men det gick inte som tänkt: Kongsvingers stad och fästning hade kapitulerat. Detta för att tyskarna hade sagt att om de inte fick tyst på kanonerna så skulle staden utplånas. Grete Berggrav konstaterar:  Kongsvinger hade fallit, och dagen därpå reste jag till Oslo.

Den första laddningen tyska soldater kom till Norge instuvade i lastrummen på båtarna och fraktades som en annan boskap, beskriver Grete Berggrav. Många av dem visste inte ens tillvalet land de kom, skriver hon, när de satte foten på norsk jord (s. 23). Hon skriver att de inte var motiverade, att de var motvilliga till att strida. Jag citerar:  Detta var anledningen till att man begagnade sig av heroin under striderna i Norge. Heroin är ett gift som i början verkar oerhört stimulerande. Ja så stimulerande så att människor blir som vilda djur. I de här tyska soldaternas utrustning fanns bland annat också små sanitetsförpackningar med märket: Schweden und Norwegen 1938.(s.24)

Grete Berggrav pekar på att troligen hade heroinet sin dryga del i den omänskliga råhet som de tyska soldaterna gjorde sig skyldiga till vid flera olika tillfällen under fälttåget i Norge. Jag citerar henne direkt:

Som till exempel när de skickade ut norska kvinnor och barn framför trupperna för att hindra norrmännen från att skjuta eller närd e bröt sig in i hemmen och härjade och grisade ner med en sådan djurisk, pervers framfart att e hade varit omöjligt för normala människor att åstadkomma något dylikt.” (s.24)

Hon påpekar att det inte fanns något som de tyska soldaterna höll sig goda förunder heroinrusets inverkan. Hon hade själv tillfälle att bevittna det vid fronten Elverum- Kongsvinger.

Grete Berggrav omtalar hur efterverkningarna av detta rus var fruktansvärda. En man uppifrån Kongsvingerfronten berättade för henne hur han hade legat i en klyfta i fjällen alldeles vid landsvägen där tyskarna drog förbi och de soldaterna var berusade av heroinet allesammans.

” De raglade som blinda förbi honom och lät sig skjutas.  Några rullade över vägkanten ner i diket, andra blev liggande på landsvägen. (sid. 25)

En norsk soldat berättar:

Jag sköt och jag kräktes. Det var så ohyggligt att se på dem.  Man kunde inte undgå att bli sjuk. Men naturligtvis sköt jag, så länge jag hade ammunition.

Saken var också den, framhåller Grete Berggrav att Hitler inte hade väntat sig något motstånd i Norge. Enligt uppgifter från svenska tidningar, enligt Berggrav, så hade Quisling lovat honom att ockupationen skulle gå av stapeln utan motstånd. Det skedde den 4-6 april, då han träffade  överenskommelser med fuhrern om överfallet som sedan följde den nionde.

En svensk tullman som går igenom de resandes papper vid gränsen bekräftade att det besöket faktiskt hade ägt rum, understryker Berggrav.

Dessutom var Hitler väl informerad om vårt bristfälliga försvar och vår pacifistiska ställning. Han visste också att livsviktiga institutioner i Norge hade undergrävts och uppluckrats av det tyska spioneriväsendet efter de grundligaste och samvetsgrannaste metoder. (min kursivering)

Men vad han inte kände  till var det norska folklynnet, menar  Grete Berggrav.

Hon beskriver hur det skedde ett uppvaknade över hela landet under de här första veckorna som hon antyder att man knappast kan göra sig en föreställning om.  Alla ville slåss mot fienden.   Grete Berggrav menar att ingen skulle sitta hemma bara de hade ett gevär. Däremot tar hon upp att det var väldigt illa ställt med flyget: Få och omoderna maskiner. Till exempel inget pansarvapen. Endast delvis militärutbildat folk. Och inte tillräckligt med ammunition. Trots detta förlorade tyskarna mellan 60 och 70 tusen man under fälttåget i Norge, skriver hon.  De norska förlusterna uppger hon till 2, 600 på land och  vatten.  (forts.)

 

/Helena Lindbom