Inledning till ”Övervakning och Straff”

I inledningen till Foucaults Övervakning och straff (1974)  skriver Sune Suneson att för Foucault var inte problemet att vetenskapen påstår att den har sanningen, men inte har den, utan att den faktiskt skapar sanning. Och skapar den inte bara i laboratoriet, utan att den kan liera sig med andra maktapparater och bidra till att skapa den ordning där den blir sann, som i exemplet med fängelset (Foucault:1998:xvi).

Ovanstående stycke är symptomatiskt för K:s dialog – eller icke dialog – med prästen just för att K svävar i ovisshet om vilken maktapparat som är lierad med vem, och att den så kallade ordningen som i så fall blivit resultatet är osynlig.

Är du ond på mig? frågade K prästen. Du vet kanske inte vad för rätt du tjänar? Han fick inget svar. Det är förstås bara de erfarenheter jag har gjort, sa K. (Kafka:1987:174).

Här föregriper Kafka Foucault eftersom Foucault just betonar att det finns inget maktcentrum, det är osynligt. I själva verket lever vi i ett panoptikon.[1]

Första meningen i Processen lyder:

Någon måste ha baktalat Josef K., ty en morgon blev han häktad utan att han hade gjort något ont(ibid:11).

Han får i huvudsak reda på att en rättsprocess nu är inledd och att han i sinom tid kommer att få veta allt(ibid:12).

K., som är bekant med den juridiska processen, vill nu se häktningsordern. Samtalet med vakten gör honom förbryllad, han känner inte igen sig i skeendet som blir allt mer besynnerligt. Han får tala med inspektören, ett samtal som kulminerar i:

Nu tänker ni väl gå till banken”? sa inspektören till K.

Till banken”? frågade K., jag trodde att jag var häktad.  K. frågade med en viss trotsighet, ty även om hans handslag hade avvisats [ ] (ibid:21)

 

K förs ut i ett väldigt sammanhängande fängelse i samband med sin häktning. Detta anteciperar  också  Foucault, för enligt honom är det möjligt därför att även om den klassicistiska tidens inspärrningsapparat delvis[ ] monterades ner, sattes den på nytt i funktion, ändrades och utvecklades på vissa punkter (1998:346). Den via fängelset förenades med å ena sidan de lagliga straffen och å andra sidan de disciplinära mekanismerna så att det hela kom att bilda en enhet, förklarar Foucault (ibid). [2]

Foucault tar också upp examineringen[3] och skriver: Försedd med alla sina bokföringsmetoder förvandlar examineringen varje individ till ett ”fall”: ett fall som på en gång är ett kunskapsobjekt och hållpunkten för en makt(ibid:224).

K kommer inför en rannsakningsdomare, och han säger bland annat:

Det råder inget tvivel om att det finns en stor organisation bakom den här domstolens alla åtgärder, i mitt fall således häktningen och dagens rannsakning (1987:45).

En organisation som sysselsätter inte bara bestickliga vakter [ ], kanske till och med bödlar (ibid:45).

Kanske lever Josef K i ett samhälle med likheter av det som Foucault berättar att Katarina II talade om i sin Stora Instruktion, där Polismakten bör syssla ”med allt”: men detta ”allt” är emellertid inte staten eller riket i dess helhet, såsom utgörande monarkens synliga eller osynliga kropp – det är myllret av gärningar, uppträdanden, åsikter – ”allt som sker” [ ] (1998:249)

För att utövas måste denna makt förse sig med en allt överallt närvarande övervakning, enligt Foucault som förmår att göra allt synligt under förutsättning att den själv förblir osynlig (ibid:249-250).[4]

Målaren säger, mer eller mindre, till Josef K. att bedriva sin process, för att få resultat, så är den i princip ett heltidsjobb, se (ibid: 132-134)[5].  Själen är kroppens fängelse, skriver Foucault (ibid:40).

 

Litteraturlista:

Foucault, M, (1998) Övervakning och straff – fängelsets födelse. Lund, arkiv förlag.

Kafka, F, (1987) Processen (i översättning av Ingegärd Martinell), Belgien, Förlags AB Wiken/Bokorama.

Internetreferens:(https://sv.wikipedia.org/wiki/Panoptikon_(f%C3%A4ngelse)  Hämtad:2016:03:22 [ 18:42]

 

 

 

Fotnoter:

 

 

[1]  Enligt Wikipedia är Panoptikon (av grekiska pan ”all” och optikos ”som hör till synen”) är en typ av fängelsebyggnad designad av den brittiska filosofen Jeremy Bentham i slutet av 1700-talet. Designen består av en rund byggnad som är indelad i tårtbitsliknande celler. Mitt i byggnaden står ett torn där en övervakare kan observera alla fångar utan att de kan avgöra om de blir övervakade eller inte. Detta skapar därför enligt Bentham en ”känsla av ett osynligt allvetande”(https://sv.wikipedia.org/wiki/Panoptikon_(f%C3%A4ngelse).

 

Uppkomsten av ett disciplinärt samhälle, och dess utveckling, innebär att vi själva befinner oss inne i den panoptiska maskinen, omfattade av dess makt, som vi själva vidarebefordrar eftersom vi själva utgör ett av dess kugghjul, skriver Foucault(ibid:217-218).

 

[2]  Så här förklarar Foucault det med andra ord: Ett varierat fångstnät omfattande såväl kompakta institutioner som fragmentariska och suddiga metoder har återtagit den klassicistiska tidsålderns godtyckliga, omfattande och illa integrerade inspärrning(ibid:298?-299)

 

[3] 1700-talet uppfann disciplinen och examineringen, ungefär som man förmodligen kan säga att medeltiden uppfann rättsundersökningen[3], skriver Foucault (Foucault:1998:226) Han förklarar att om man vill finna en historisk motsvarighet eller åtminstone något att jämföra med (jämföra disciplinen med) får man söka sig till den teknik som begagnades av Inkvisitionen

Undersökningen var en gammal teknik, påpekar Foucault, som skatteindrivningens (till exempel skattefogdar) och förvaltningens tjänst (ibid:). Disciplinen beskriver Foucault som ett knippe av fysisk-politisk teknik (ibid).  ”Disciplinen kan inte identifieras vare sig med en institution eller med en myndighet, det är en typ av makt, ett sätt att vara på som omfattar en hel uppsättning redskap, förklarar han också (ibid:214).

 

 

[4] Som Foucault skriver: En panoptism där de vaksamma, samordnade blickarna snart gör örnen lika onödig som solen (ibid:254). Det panoptiska schemat lägger sig över allt.

[5] Och K. försummar också sitt jobb just för att han inte kan tänka på något annat, se (ibid:117).

 

 

 

 

I’ve Always Seen Myself as a Bridge, Connecting People, Knowledge, and Ideas — Discover

Faisal Saeed Al Mutar of Ideas Beyond Borders on making more resources available in Arabic: ”I had this belief about the importance of removing barriers. . . . The motto of our translation project is ‘making the inaccessible accessible.’”

via I’ve Always Seen Myself as a Bridge, Connecting People, Knowledge, and Ideas — Discover

Till min pappa som aldrig såg mig debutera som författare

 

 

Lejontrappan4
Bild: Anders Iver

Det finns människor som aldrig sett en sandstrand, än mindre havet.

Om det visste jag inget när jag var barn och lekte med mina hinkar och spadar under somrarna.

Sommaren när jag fyllde 40 återvände jag till havet, till min barndoms strand efter att ha bott i Abisko i flera år, där jag utbildat fjällguider.

Ibland tror jag att det var just min förtrogenhet med havet som gav mig jobbet; att jag skickligt kunde förutse, eller snarast förutspå varenda stackmolnsdag och skiftning.

Det var det där seendet, att kunna läsa av landskapet som var viktigt. Att stiga upp varje morgon och vara villig att vara uppmärksam, att notera, om än i ögonvrån, minsta lilla vindil eller orolig fågel som som betedde sig som om något speciellt väderläge var på gång. Det är när när man blir så skicklig som det blir en njutning, det där att man tolka väder och naturfenomenen, och är njutningen som till sist gör en slö och tung så  att man tappar stinget, seendet.

När jag var nära att omkomma i en lavin insåg jag att jag nog tappat stinget .Jag beslöt mig för att flytta åter till havet, att överge fjällen som intagit mitt hjärta.

För den som aldrig varit vid en ändlös sandstrand, med en vidtsträckt blå himmel, där äng och hav möts och breder ut sig, kilometer efter kilometer interfolierat av små ängar och enstaka gårdar.

Jag går utmed en å fram till havet. Jag har

 

sett den här sandsträckan, ån och havet, i alla väder. Jag har badat här sent om hösten, men det är längesedan nu. Jag minns ännu hur jag dök i vågorna, att jag alltid var den som ville vara i längst.

 

Jag njuter av att promenera , inte så långt, men fram till en gammal fiskebod. Bredvid den slingrar sig en trappa upp för den gräsbevuxna sluttningen. Jag gillar att sitta i den trappan och se ut över havet.

Den här morgonen är det en man med skarpskurna drag som sitter i trappan. När han får syn på mig ser han en trumpen kvinna. Visst, det är barnsligt, men jag ville så gärna vara ensam. Missräkningen svider. Jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv.

”Hej”, ropar jag, ”du har satt dig på min plats” . Jag hade blivit stående och betraktar havet. Det hade börjat skifta färg. Det mörkblåa övergick i grönt in mot stranden, solen hade stigit högre på himlen.

”Äh, jag kan sitta här nedanför. Sanden börjar bli varm.”

Sanningen var den att jag inte ville slå mig ner ovanför honom, då hade jag kanske bara suttit och studerat honom i smyg vilket var oartigt. Satte jag mig längre ner skulle jag inbjuda till studium, mitt nackhår i alla fall. I alla händelser skulle det kännas som om jag missade en del av vyn,och det var alldeles för komplicerat för att förklara för en främling.

Då kom han ned och satte sig i sanden bredvid mig och presenterade sig som Anders. Han hade mörkbrunt lockigt hår och bruna ögon, och var längre än jag. Under den bylsiga tröjan var han senig och muskulös. Ansiktet var kantigt, hakan en aning utskjutande, näsvingarna, kindbenen utsökta.

”Du är inte turist förstå jag”.

”Nej”, sa jag. ”Jag har rötter här i trakten, och bor i en av gårdarna här i närheten. Amanda heter jag”.

Han log mot mig. Det var första gången jag såg hans leende. Det var ett leende som värmde mig från fötterna, och hela vägen upp.

Så satt vi där och betraktade havet. Och vi satt där, som en del av detta. Jag höll inte räkning på tiden, utan njöt bara av majvärmen och havets lugna rytm.

Plötsligt kände jag kaffedoften.

”Mm”, utbrast jag, ”vilken fjant jag är, jag kunde ju också ha tagit med kaffe”. Jag rodnade. Varför skulle jag nödvändigtvis säga det där. Det var ju detsamma som att tigga kaffe. Nu skulle han känna sig tvungen att bjuda mig. Jag skruvade besvärat på mig, beredde mig på att gå.

”Vill du ha en kopp”? undrade han. ”Jag kokade kaffe för två”, men mitt sällskap hängde inte med. Hon föredrog att sova. Jag hade tänkt överraska henne, gräddat pannkakor och allt nu på morgonen. Så om du vill rycka in och hjälpa mig att dela min favorit blir jag jätteglad.

Jag såg på honom. Inte från ett håll, eller rutinmässigt som jag gjort sedan han kom och satte sig bredvid mig på stranden.

Nej, med häpnad. Vilken generositet. Och när jag betraktade hans skrattrynkor vid munnen, den något sneda näsan i det kantiga ansiktet och de varmaste ögon jag någonsin sett undrar jag hur någon kunde vara så dum och bara sova bort en sådan här morgon när man kunde sitta i sådant här trevligt sällskap. Dricka kaffe, äta pannkakor och se ut över havet.

Det är då han berättar för mig om människor han mött som aldrig hade sett havet, som än mindre kunde förställa sig det. Det låter så sorgligt att jag ryste.

Jag blir tvungen att gå. När jag ser mig om noterar jag hur han tar av sig den röda tröjan, den grå skjortan och de blå jeansen och kastar sig i havet. För ett ögonblick tror jag att han ska begå självmord, men efter ett kvickt dopp återvänder han till stranden och högen med kläder. Sakta påbörjar jag promenaden hem på nytt. Jag är förbryllad över att han inte sagt till mig att han tänkte bad. Det kommer så överraskande när han kastar sig i vågorna. Jag vet hur kallt det är i vattnet så här års vid östkusten.

Men doppet vart någonting han ville göra ensam. Något han var skyldig sig själv. Det var tydligt. Lättad om hjärtat fortsätter jag hemåt. Mannen skulle jag troligtvis aldrig mera återse, men varje dag, i resten av den här sommaren ska jag minnas honom varje gång jag själv står på huvudet i vågorna. När jag stiger ner på stranden igen ska han vara borta, som om han bara varit en drömfigur som uppträdde in mina tankar en morgon när de inte hade något annat att sysselsätta sig med.

Vid sängdags sveper jag mina filtar om mig. På SMHI hade de sagt att natten skulle bli kall.

/ Abdelhamid Fetsi, Cyril Tönisberg

 

Adam Driver on youtube, Ted talk: … ”akronym on akronym…”

 

Enver och Torahs sommar

20170922_184058
Bild: Hamid Fetsi

Johannes Anuyuru: Skulle jag dö under andra himlar (youtubeinslag)

I cannot play with you because very respect younytt dokument181021

 

 

Det var fredagskväll och tystnaden hade lagt sig över nejden. Då hördes plötsligt en traktor, men det var ett hemtrevligt ljud, det gav mig en känsla av att ha sällskap, av någon annan som fortfarande jobbade. De flesta hade redan dragit sig tillbaka och inlett fredagskvällen.

Jag plockade ihop trädgårdsredskapen, grepen, hackan, korgen och kudden som jag hade legat på för att skona knäna. Därefter tog jag av mig trädgårdshandskarna och kastade dem i korgen. Nu var alla redskapen upplockade och satta i redskapsboden. Känslan av rastlöshet var borta. Jag satte händerna i sidorna och betraktade nöjt mitt arbete innan jag gick in till Maja.

Vi satt och grillade korv runt elden när en man kom ut ur skogen med ryggsäck. Han såg åt vårt håll, men gick raka vägen in i den allmänna övernattningsstugan. En stund senare kom han ut och gick fram till pumpen med bar överkropp, och började tvätta av sig. Han försvann in i längan igen för att strax dyka upp vid pumpen igen där han började pumpa vatten för att fylla på två vattenflaskor.

Vi hade nästan glömt av honom när han kom ut och fram till oss och frågade om han fick sitta med på ett hörn.

– Javisst, sa vi, och någon makade plats åt honom. Han satte sig ner och förberedde sig för att grilla. Jag tror att det var bröd och fisk han hade med sig i ett knyte. Han lade det direkt på elden. Ingen behövde visa honom hur man gjorde.

  • – Jag heter Mali förresten, sa han. Bor ni här?
  • Mali, frågade sig en i sällskap, hur kan man heta så? Det är ju namnet på ett land.
  • Vad är konstigt med det? genmälde han
  • Var kommer du från? undrade mannen och ignorerade Malis kontrande fråga/och lät  Malis fråga förbli
  • Jag är från Afrika.
  • Jag trodde inte att ni hade vandringstraditioner där?
  • Hur menar du?

Nu bröt en annan i sällskapet in: Afrika är ju känt för sina vandringstraditioner, inte minst ho sina nomadfolk.

  • Jag menar det här att gå utmed en snitslad led och bära ryggsäck… Samtalet hade blivit en sak mellan de två grälande männen.

Till slut ingrep mannen innan samtalet gått för långt och även hunnit avhandla de kenyanska löparundren.

  • Det förekommer, men mest är det kanske som en turistgrej, som jag.
  • Är du turist då?
  • Både ja och nej. Jag bor här, men turistar då och då, som nu.
  • Så du är inte härifrån då?
  • Nej, inte härifrån.
  • Men varifrån, om man får fråga?
  • Från Göteborg.
  • Men du har inte vandrat från Göteborg hit?
  • Nej, precis. Det har jag inte. Jag startade för två dagar sedan. Det var en kompis i Malmö som tipsade mig om lederna här. Min flickvän skulle ha varit med, men det inträffade ett dödsfall i familjen.
  • Och du gick ändå?
  • Ja, hon insisterade. Han kände våra blickar på sig och förklarade: Jag är inte presenterad för hennes familj ännu. Våra blickar lösgjorde sig.

Då var alla formaliteter avklarade och pratet sinsemellan oss i gruppen tog åter fart. Mali satt och stirrade in i elden.

  • Varifrån i Göteborg kommer du? undrade jag. Han vaknade till när han hörde min göteborgska och log brett.
  • Åh, en annan göteborgare i sällskapet. Ja, då vet du naturligtvis var Biskopsgården ligger.
  • Alldeles riktigt. Så det är där du bor?
  • Jag bor själv på Hisingen. Backa.
  • Och du? Han vände sig mot Joar, är du också göteborgare?
  • Skåning?
  • Från här?
  • Från här.
  • Angenämnt, det är en vacker plats du har valt att bo på. Han lät blicken dröja på landskapet omkring sig.
  • Valt och valt, det är mina föräldrars val, men jag skulle varken kunna välja eller fantisera ihop något bättre.
  • Så tycker jag om min stad också. Den är vackrast i världen. Särskilt så här på avstånd. Då får den nästan överjordiska dimensioner.

Kairo, Kairo är min stad, sa han hastigt.

  • – Kairo, sa vi nästan unisont, Joar och jag, med beundran i rösten. Joar fortsatte:
  • Kairo och pyramiderna och Tutanchamons grav.
  • Du är påläst du.

Joar gillade inte att bli smickrad. Han satt tyst en stund sedan sa han: Turistgrejor, du vet. Det är allmängods,

  • Kairo med Giza och alla pyramiderna. Vi försjönk i andäktig beundran.
  • Har ni varit där? Frågade Mali.
  • Nej, sa vi.
  • Du har möjligtvis ingen magisk matta så vi kan flyga dit i kväll? Jag såg på honom med glimten i ögat.
  • Tja, sa Mali, visst är det en underbar natt, en magisk natt, fullmåne och allt. Han såg på mig och sedan på Joar och blinkade.

Sedan log han:

– Faktiskt önskar jag att jag hade kunnat ta er dit. Ni hade svävat på små moln. I Kairo behövs inga magiska mattor. Vi bubblade av skratt inombords. Vi satt där och exotiserade vid elden för vi var inte riktigt nöjda med vår lott, som om korvarna inte hade mättat oss tillräckligt. Mali hade kommit med en rymd omkring sig som gjorde att våra fötter ville börja röra på sig, börja gå i någon av alla otaliga riktningar som stod till buds åtminstone, utforska, lära och känna. Eller var det bara sprakandet från elden, dess gnistor som flög kors och tvärs i natten som antände fantasin/ och våra något överhettade hjärnor som längtade efter en gammal hederlig saga(som spann sitt nät omkring oss) till den tid då folk fortfarande satt kring eldstaden om kvällarna och berättade för varandra.

När jag reste mig upp och var på väg bort hörde jag en röst viska i mitt öra: jag är inte alls från Kairo, och jag bor inte i Biskopsgården, jag är bara en papperslös flykting.

Hade jag hört rätt eller var det bara inbillning?/ Hade jag verkligen hört Mali säga de  orden eller var det bara inbillning från min sida?

Jag vände mig hastigt om, men Mali var redan på väg i riktning mot sitt nattläger i Vantalängan.

  • Han behöver fantasin lika mycket som vi, mumlade jag förbluffat för mig själv.
  • Trevlig kille, sa Joar när jag kom tillbaka från utedasset. Ni kanske ses någon gång i Göteborg, framkastade han.
  • Tror inte det, sa jag och skakade bestört på huvudet, Göteborg är stort. Sannolikheten att du och jag träffas där är nog större.

I samma stund insåg jag att jag höll på att få en hemlighet på egen hand utan Joar, och jag skyndade att berätta för honom om Malis belägenhet.

  • Jag undrade just vad han sa till dig, sa han. Jag såg att han viskade något.
  • Du är uppmärksamheten själv.
  • Ja, sa han. Ibland.

Vi lämnade grillplatsen.

Gud, vad jag är sömnig, utbrast Joar. Varför går jag inte bara och lägger mig, sa han och gäspade stort. Klockan är mycket. Vi har hela morgondagen framför oss då vi kan göra vad vi vill. Det lät som ett underbart löfte i mina öron. Jag såg fram mot nya vandringar.

Därefter gick vi på skilda håll; han till stora huset och jag till gäststugan.

Jag orkade knappt borsta tänderna innan jag stupade i säng. Joars och mina utomhusvistelser var underbara, men sög musten ur mig.

När jag vaknade sov Marion fortfarande så jag gled tyst omkring i rummet för att inte väcka henne. Jag klädde på mig kvickt. Duscha skulle jag kunna göra senare i det stora huset.

Det stora huset låg tyst och öde. Ett fönster stod och slog och flugorna surrade som vanligt i kökets tak.

Jag började koka kaffe till oss alla och stod och mätte upp kaffe och lägga i melittan när Lisette klev in i köket.

Hon såg förfärlig ut, hålögd och med rufsigt hår, jag ryggade tillbaka, men inte för hennes fysiska uppenbarelse utan för hennes hårda, ursinniga blick.

Jag såg förfärat på henne.

– Vet du vad du har gjort? väste hon. Jag blev så rädd att jag så när hade tappat kaffemuggen i golvet.

Jag stirrade på henne. Jag hade inte den blekaste aning. För två morgnar sedan hade jag börjat koka morgonkaffe åt alla och hittills hade det varit uppskattat. Jag såg klentroget på henne.

  • Är du inte riktigt klok? sa hon. Nu är Benjamin död.
  • Benjamin död? Jag förstod inte.

– Just det. Du glömde att stänga grinden igår och han smet ut. Nu är han död.

Jag fattade fortfarande inte, jag förstod så mycket att Lisette sa att Benjamin var död, men det jag inte förstod var min roll i det? Jag stirrade ännu häpnare på henne och mina ögon drogs ihop i tvivel.

Jag tror att hon uppfattade det för i något mjukare ton sa hon: Du glömde stänga grinden. Joar är utom sig.

Sedan vänd hon på klacken och marscherade uppför trappan i sin vita slitna morgonrock. Det var ingen glans över henne längre. All den vänlighet som jag alltid förknippat henne med fick jag skyffla ihop så gott jag kunde och försöka få ihop till något någorlunda förståeligt/ och bära iväg med till soporna. För närvarande i alla fall. Jag var full av misstro och tvivel. Vuxenvärlden upphör aldrig med att överraska.

Jag sjönk ner på en stol och tog mig för pannan. Sedan slog det mig: var var Joar? Varför hade han inte kommit ned? Oroväckande tankar började ge sig till känna. Olustigt och med fladder i magen. En obehaglig känsla i maggropen började ge sig till känna och sprida sig genom kroppen. Han trodde verkligen att det var jag! Det var verkligen fara och färde och min enda tanke blev nu att vi måste ge oss därifrån Nu. Jag och Marion. Innan det händer en massa nya grejor. Och jag vill aldrig mer se Joar i ansiktet: Att han kan tro att jag varit så slarvig. Jag var inte ens i närheten av hagen igår kväll.

Mamma hade också svårt att få in det.

– Det är inte logiskt, upprepade hon flera gånger. Du var ju inte ens vid hagen igår kväll. Du gick ju bums i säng och somnade meddetsamma. Du låg redan och snusade redan när jag kom in.

Vi gick till Vantalängan för rådslag och för att få lite andrum. Av Mali fanns inte ett spår.

Min vänskap med Joar är förstörd, skrek jag förtvivlat och började storgråta. Det var skönt att äntligen få gråta.

–  Är han en riktig vän så hittar han tillbaka till dig, tröstade Marion. Han måste ju inse att det inte är ditt fel att Benjamin  blev påkörd av en lastbil.  Hans hjärta veknar säkert. Människor är inte gjorda av stål även om det förefaller så ibland.

Jag såg upp för ett ögonblick. Jag hade en elak glimt i ögonen.

  • Syftar du möjligtvis på dig själv?
  • Ja, kanske det min vän. Hon klappade mig sorgset på knäet.
  • Vi tar och gör en utflykt i dag, du och jag. Det kan vi behöva.

Vet du vad sa hon i nästa sekund samtidigt som hon spände på sig bilbältet, nu tycker jag att vi behöver ha lite mat. Min mage skriker. Det blev ju ingen frukost för varken dig eller mig i dag.

Hon drog ur handbromsen och startade bilen.

  • Vi kör in till Malmö, sa hon. Jag har inte varit där på evigheter.
  • Nej, nej, stönade jag. Jag vill inte in till stan. Det känns som om jag inte har duschat på evigheter även om det bara är en dag sedan. Kan vi inte bara ta något naturställe? Jag vill hem till Göteborg. Hellre vara i Backa hela sommaren än i närheten av Joar och hans familj. Jag vill inte vara på landet längre.

– Men Tora, så lätt får du inte ge upp, sa Maja och såg strängt på mig i backspegeln.

Hem till min säng hade jag kunnat tillägga för jag ville bara lägga mig raklång på rygg och stirra upp i taket. Jag har så ont i själen. Jag vill gråta och helst av allt försvinna, gå upp i ångor, åtminstone för ett tag i alla fall. Just nu känns det snarare som för evigt.

  • Det står en liftare på vägen. Ser du? Tycker du att jag ska bromsa in?
  • Nej Marion, sa jag med eftertryck. Nej, det vill jag inte. Jag vill att vi ska vara ensamma, och förresten så ska vi ju äta frukost någonstans.
  • Vi kan ju bjuda med liftaren. Det kan ju vara en hungrig liftare. Men det är ju Mali, mannen från igår.
  • Är du säker?
  • Ja, han var snygg, tyckte du inte? Hon knuffade till mig lite lekfullt i sidan. Lång och gänglig och smidig. Han såg säkert att det var vi. Är du säker på att vi inte ska backa bilen och plocka upp honom?
  • Nej, jag vill att vi ska vara ensamma. Mitt liv är förstört.
  • Sa han inte att han skulle vandra till Haväng i dag?

Jag lät mamma spekulera bäst hon ville. Jag ville bara gå upp i rök.

  • Ge dig nu, tyckte Marion. Ska du sitta och sura hela hela dagen?
  • Hur kunde mamma vara så sorglös? Fattade hon inte att världens finaste häst var död: Benjamin med den mjuka mulen, de långa ögonfransarna och sammetsögon.

Dessutom hade Benjamins död tagit min finaste vän ifrån mig. Jag vände mig om och såg ut genom bakrutan som om jag trodde att jag skulle få syn på honom.

  • Kan vi inte åka och se vad du föddes mamma sa jag plötsligt. Det är väl inte så långt? Jag minns den där bilresan och plötsligt behöver jag få se den platsen igen, stå i början av allèn och kika upp  mot boningshuset på kullen och känna vinden från havet.

Maja körde mil efter mil i det snöiga landskapet. Först var det ett vitt jungfruligt gnistrande täcke, klar himmel, en flödande sol.

Iskristaller.

Det var hänförande vackert. Sagoskimmer.

Efter någon timme började molnen hopa sig, men de enstaka gånger solen fortfarande bröt igenom innan molntäcket definitivt fick hjärtat på mig att klappa.

Maja höll hårt om ratten, krampaktigt. Hon var intensivt koncentrerad på vägen. Såg knappt landskapet runt omkring sig Kanske var skönheten bortkastad på henne.

Vi rastade längs vägen. Maja hade med sig varm choklad till mig i termos, och kaffe till sig själv, och generöst med kanelbullar.

Det skulle ha varit lussekatter, ursäktade sig, men det här får duga.

– Vi kanske får lussekatter när vi kommer fram, sa jag förhoppningsfullt. Jag hade inte en aning om vilken slags resa vi var ute på.

Det började snöa ymnigt. Vindrutetorkarna kämpade febrilt.

Så stannade Maja bilen med ett ryck utmed en vägren som gränsade till ett enormt snötäckt fält. Det mesta runtomkring oss var just vitklädda fält. Andra sidan av vägen utgjorde ett litet undantag. Där möttes min blick av en bastant gjutjärnsgrind med två ståtliga grindstolpar på var sida. Bakom grinden banade sig en mindre väg fram genom en allé som tycktes försvinna i fjärran.

”Varför stannar du?” frågade jag Maja. Är det någon som bor därinne?

”Jag bodde där inne. Jag växte upp där. Det finns en herrgård på höjden längre bort.”

Jag försökte se. Kisade ut genom rutan. Men jag såg varken herrgården eller höjden, knappast bortom grinden alls.  Men jag hörde Majas ord och desperationen i hennes röst, hon så förtvivlat gärna ville att jag skulle tro på henne fast jag inget såg.

Tro på hennes tillvaro därinnanför, innanför de där grindstolparna till hennes födelsehem. Som hon själv tvivlade.  Hennes tillvaro som raserades helt den dag hon blev med barn. Det barn som är jag.

Allt medan det snöade allt ymnigare åsåg jag den hetsiga längtan som slet i henne. Hon ville köra in genom de där grindstolparna, hela vägen genom allén, i uppförslutet, ända fram till yttertrappan.

Hon gick ut ur bilen.

Jag begravs här, tänkte jag. Begravs i is och kyla.

Iskyla. Tänkte att jag kommer att dö. Hängav mig åt tanken ett tag, och sedan följdes den av tanken att jag inte ville dö.

 

Maja hade varit framme vid grindstolparna. Till och med gått en sträcka längs bilvägen och återvänt. Hon var snötäckt och genomfrusen, men det var som hon inte hade någon känsel.

Det fanns inga hjulspår upp genom allén, konstaterade hon nyktert, men bet sig i läppen. Det bodde ju nya människor i där nu.

 

Hon vände sig om och fångade in mig med blicken. Jag vet inte hur lång tid som hade förflutit. Bilen var snötäckt, och det var kallt. Jag huttrade, och jag såg att Maja också huttrade.

”Jag måste ut och skrapa bort snön från rutorna”, skrek hon, Bildörren slog igen. Hennes tankspriddhet när hon letade efter isskrapan. Maja började skrapa framrutan.

Gud är en snöflinga, tänkte jag. Han har täckt över oss här. Kanske ska vi dö här. Hon stampade av sig snön och öppnade bildörren och hoppade in. Slog på billyktorna.

(Mama Evy som berättat för mig för jag har inget körkort): Först ville inte bilen starta. Den var kall.  Men ett tu tre så for den framåt med ett skutt.

 Maja minns: Kom världens snöoväder. Hade liten bil. Volkswagen. Kunde inte se någonting. Vindrutetorkarna jobbade för fullt. Stora snöflingor kom tätt. Såg ingenting. Kunde inte se genom sidorutorna. Kunde inte se avtagsvägarna. Bara fortsätta och hålla mig på min kant och hoppas att jag inte mötte någon, någon som kom på fel sida av vägen. Konstigt att inte se någonting framför sig, sakta ner farten och försöka hålla rätt kurs. Leta efter kännetecken, någon skylt eller så. Krypkörning. Foten på gaspedalen, den andra i beredskap. Måste hålla i ratten och styra hela tiden. Bromsa, ta ner kopplingen, trycka på bromsen, växla ner, bromsa och stanna. Vrider om nyckeln. Backa ut. Lägga in backen. Lägga i ettan, trycka ner kopplingen och köra ut.

Det började skymma. Jag var trött i lederna, och längtade efter att få sträcka på mig. Det kröp i hela kroppen på mig att sitta stilla så länge. Vi tog en kort rast vid en mack.

Hon tankade och passade på att köpa korv och mos till oss. Hon hade inte glömt bostongurkan på min. Vi åt. Hon nervöst och häftigt, samtidigt som hon kastade hastiga blickar i backspegeln på mig för att försäkra sig om att jag hade det bra. Jag lutade mig tillbaka mot baksätet och började slappna av. Det var över. Gud var ingen snöflinga trots allt.

*

Midsommarfesten:

Jag drack läsk tills jag rapade. Christel lade helt och hållet beslag på Joar. Viskade i hans öra.  Han log först generat åt mig, sedan bara log han men sedan upphörde hans leenden mot mig/ slutade han till och med det. Christel var oemotståndlig och jag fick inte glömma att de hade en vänskap av gammalt snitt/datum. De hade växt upp tillsammans och gick i samma klass.

Jag gick därifrån, Gick tvärs över fotbollsplanen och småsprang en bit uppför slänten som löpte upp till stora vägen. Där slog jag mig ner och betraktade festen på avstånd. Jag hade inte ens lagt märke till att Maja hade följt efter mig och nu satte sig bredvid mig pustande.

– Är du trött på all uppståndelse, sa hon och klappade mig på kinden.

Vi reste på oss och borstade av oss och fortsatte uppför sydslänten till det låga vägräcket som vi forcerade och tog oss över vägen och gick in mot skogen på andra sidan. Där löpte en bana som kallades snitzelrundan, sa Maja och förslog att vi skulle gå den som en liten omväg hem för omväxlings skull.

– Det var för mycket inavel på festen, konstaterade hon. Det är lätt att glömma bort nygamla som jag och någon alldeles ny som du, sa hon och log mot mig.

-Purny, sa jag apropå purfärska jordgubbar som vi ätit runt långborden.

– Just det, sa min mor, det var också en variant.

– Vet du vad Ardine, sa Maja, varför sover vi inte i Vantalängan i natt?

Jaa, utropade jag glatt överraskad. Men då tror de väl att vi har stuckit?

– Då får de tro det.

Jag förstod ganska snart att min plats på jorden inte var något höjdarställe att komma från. Än mer uppenbart var det för Maja för hon fick små gliringar från Joars föräldrar hela tiden, mest från Joars pappa, gliringar som mest gick ut på att Maja skulle flytta tillbaka till Brösarp och bosätta sig där. Tuvaryd? Tyarp  Vedarp?

Jag blev genast orolig. Vedarp var jättefint, det var inte det, Vedarp var så nära himlen jag kommit hittills.  I mina ögon var det lika tjusigt och fint som jag inbillade mig ett stjärnreservat var. Det var faktiskt Enver som använt den liknelsen om Mardin, hans farfars födelsestad. Det lät som en mytisk magisk plats, nästan som Betlehem, staden där Jesus föddes?

Vad jag ville befinna mig där i kväll, på en plats som dessa. Jag slöt mina ögon och lutade mig tillbaka mot trädet. Det kändes ibland att fantasin tog över och blev starkare än verkligheten där bakom ögonlocken. Fantasin trängde undan verkligheten på ett kick och jag var verkligen på en plats där jag önskade vara /önskade mig vara.

Kastanjeträden med sitt täta lövverk, smultron mogna nu, ungefär lika med körsbärsträden när de är mogna.. Välklippta häckar, vissnade syrener. Tomelilla – en metropol –orten som har allt utom…. Vad var faktiskt en nyhet under Majas tidiga år?  ICA.2. Gymmet.X. Fritidsgården.

Jag ville vara nära min far även om tillfällena då vi sågs bara syntes färre och färre, inte minst på grund av sitt nya barn. Eller uteslutande på grund av mitt halvsyskon. Jag var utkonkurrerad med hästlängder. Min halvbror som jag längtade efter att få lära känna. Inte ens det (förunnades mig).

De föll in i samma kör som min pappa. De klagade på Backa. Det var ett problemområde, utsatt område. De första vinklade sin uppfattning direkt på det första, andra använde  det vagare mer odefinerbara begreppet utsatt område. Det senare är den mer förstående approachen.

– Hästdödare, väste Christel från andra sidan grinden när jag passerade i dammet på grusvägen, just omkörd av en bil.

Det var det hemskaste och fulaste ord hon kunde ropa till mig. Det högg till i hjärtat och jag slirade med cykeln, men lyckades räta upp den så att jag inte hamnade i diket.

En obehaglig känsla spred sig i maggropen. Jag cyklade därifrån/sprang? Med gråten i halsen. Måste se stället där det skedde intalade jag mig själv. Vill sitta där en stund. Lägga några blommor där, kanske tända ett ljus. I kväll. Mycket senare i kväll. När alla sover och ingen ropar hemska SAKER ELLER SER MIN SORG.

I Göteborg ser man blommor och ljus överallt. Hänga ett hänglås över broräcket och i det på lilla bron, samma som de gör Italien. Och jag har sett det på gångbron från Slottskogen till Botaniska.

Fixa mod. Hur fixar man mod? Kanske fixa mod som den jämnåriga flickan i min favoritbok?

Inte lätt att komma till en liten by, sa Maja. Man måste vara isbrytare sa hon; vara som en isbrytare..

//Tog du din ADHD…fragment som jag snappar upp från baksätet.

Febril aktivitet i väntan på något meningsfullt…

Känns som våren tar sjumilastövlar på sig när den kommer för den drar så hastigt förbi. Innan man vet ordet av så är sommaren här. Under juli läggs allt i spöklik daval (känmns det som).

Bokbussen kommer torsdagar, stannar i hörnet av Ballad 14:15 och stannar en halvtimme.

Vad behöver man veta om mitt kvarter?

Glassbilen kommer….

När töms soporna?

På måndagar väcks jag alltid av sopbilen (just den dagen jag har sovmorgon, en ynka pytte). Sopbilen är här före sju och väsnas på sedvanligt vis.

Han har sitt huvud bland molnen säger fru Kvist om Enver. Läraren får det att låta så fint. Jag vill också ha mitt huvud bland molnen. Hon får det att låta som om han inte är en vanlig döing. Hon rynkar på näsan ibland när hon talar till honom som om hon tycker att han är för snobbig för oss. För vårt lilla sällskap.

Klockan är 23.30 och någon i lägenheten under har just badat. Kranarna har stått och runnit och det brusar i rören.

 

  • Jag är med, sa hon . Vi gör som du säger. Vi behöver den här utflykten, en ny riktning i våra liv.

Ny riktning i våra liv. Jag vet inte riktigt vad hon menar med det och hur det hänger ihop med mammas barndomshem, men jag ska låta bli att märka ord för den här gången.

Marion såg uppsluppen ut när hon vände bilen genom att backa in på en smal grusväg och sedan ta till höger igen. Vi måste i alla fall äta först, sa hon. Inget kan få en på fall som hunger.

Jag såg ut genom bilrutan. Vi passerade stället där vi sett Mali stå och lifta, men han var som uppslukad av jorden. Det kunde bara betyda att  han fått lift av någon annan. Eller att han hade en hemlig magisk matta som han använt sig av. Plötsligt kände jag mig oförklarligt upprymd, och ska sanningen fram så kände jag lättnad. Det var bara fånigt av mig att vi inte låtit honom få lift med oss åtminstone en liten bit. I alla fall frågat om vi kund hjälpa honom på något sätt.

En beslöjad måne som vakar över oss; den har ännu himlen i besittning. Det är december, vintertid, ca 8:11 på morgonen. Det är fuktigt på marken och jag har gjort fotavtryck på den ljusa cementen. Min rygga och tygkasse är utspridda på bänken. Är ni vid ett vägskäl nu?

Livets struntsummor på hög. Som vi slet. Nu kommenderas vi ut till utposter; till fjärran platser, till landskap vi aldrig sett. Försenade, försenade till bussen , till tåget som gått.

När dagarna  slussar ut sig själva, bleka och tagna på sängen.

  • De.

Sedan log han:

– Faktiskt önskar jag att jag hade kunnat ta er dit. Ni hade svävat på små moln. I Kairo behövs inga magiska mattor. Vi bubblade av skratt inombords. Vi satt där och exotiserade vid elden för vi var inte riktigt nöjda med vår lott. Som om korvarna inte hade mättat oss tillräckligt. Mali hade kommit med en rymd omkring sig som gjorde att våra fötter ville börja röra på sig: Börja gå i någon av alla otaliga riktningar som stod till buds. Åtminstone, utforska, lära och känna. Eller var det bara sprakandet från elden, dess gnistor som flög kors och tvärs i natten som antände fantasin/ och våra något överhettade hjärnor som längtade efter en gammal hederlig saga(som spann sitt nät omkring oss) till den tid då folk fortfarande satt kring eldstaden om kvällarna och berättade för varandra.

När jag reste mig upp och var på väg bort hörde jag en röst viska i mitt öra: Jag är inte alls från Kairo, och jag bor inte i Biskopsgården. Jag är bara en papperslös flykting.

Hade jag hört rätt eller var det bara inbillning?/ Hade jag verkligen hört Mali säga de  orden eller var det bara inbillning från min sida?

Jag vände mig hastigt om, men Mali var redan på väg i riktning mot sitt nattläger i Vantalängan.

  • Han behöver fantasin lika mycket som vi, mumlade jag förbluffat för mig själv.
  • Trevlig kille, sa Joar när jag kom tillbaka från utedasset. Ni kanske ses någon gång i Göteborg, framkastade han.
  • Tror inte det, sa jag och skakade bestört på huvudet, Göteborg är stort. Sannolikheten att du och jag träffas där är nog större.

I samma stund insåg jag att jag höll på att få en hemlighet på egen hand utan Joar, och jag skyndade att berätta för honom om Malis belägenhet.

  • Jag undrade just vad han sa till dig, sa han. Jag såg att han viskade något.
  • Du är uppmärksamheten själv.
  • Ja, sa han. Ibland.

Vi lämnade grillplatsen.

Gud, vad jag är sömnig, utbrast Joar. Varför går jag inte bara och lägger mig, sa han och gäspade stort. Klockan är mycket. Vi har hela morgondagen framför oss då vi kan göra vad vi vill. Det lät som ett underbart löfte i mina öron. Jag såg fram mot nya vandringar.

Därefter gick vi på skilda håll; han till stora huset och jag till gäststugan.

Jag orkade knappt borsta tänderna innan jag stupade i säng. Joars och mina utomhusvistelser var underbara, men sög musten ur mig.

När jag vaknade sov Marion fortfarande så jag gled tyst omkring i rummet för att inte väcka henne. Jag klädde på mig kvickt. Duscha skulle jag kunna göra senare i det stora huset.

Det stora huset låg tyst och öde. Ett fönster stod och slog och flugorna surrade som vanligt i kökets tak.

Jag började koka kaffe till oss alla och stod och mätte upp kaffe och lägga i melittan när Aurora klev in i köket.

Hon såg förfärlig ut. Hålögd och med rufsigt hår. Jag ryggade tillbaka, men inte för hennes fysiska uppenbarelse utan för hennes hårda, ursinniga blick.

Jag såg förfärat på henne.

– Vet du vad du har gjort? väste hon. Jag blev så rädd att jag så när hade tappat kaffemuggen i golvet.

Jag stirrade på henne. Jag hade inte den blekaste aning. För två morgnar sedan hade jag börjat koka morgonkaffe åt alla. Hittills hade det varit uppskattat. Jag såg klentroget på henne.

  • Är du inte riktigt klok? sa hon. Nu är Benjamin död.
  • Benjamin död? Jag förstod inte.

– Just det. Du glömde att stänga grinden igår och han smet ut. Nu är han död.

Jag fattade fortfarande inte. Jag förstod så mycket att Lisette sa att Benjamin var död, men det jag inte förstod var min roll i det? Jag stirrade ännu häpnare på henne och mina ögon drogs ihop i tvivel.

Jag tror att hon uppfattade det för i något mjukare ton sa hon: Du glömde stänga grinden. Joar är utom sig.

Sedan vänd hon på klacken och marscherade uppför trappan i sin vita slitna morgonrock. Det var ingen glans över henne längre. All den vänlighet som jag alltid förknippat henne med fick jag skyffla ihop så gott jag kunde och försöka få ihop till något någorlunda förståeligt och bära iväg med till soporna. För närvarande i alla fall. Jag var full av misstro och tvivel. Vuxenvärlden upphör aldrig med att överraska.

Jag sjönk ner på en stol och tog mig för pannan. Sedan slog det mig: Var var Joar? Varför hade han inte kommit ned? Oroväckande tankar började ge sig till känna. Olustigt och med fladder i magen. En obehaglig känsla i maggropen började ge sig till känna och sprida sig genom kroppen. Han trodde verkligen att det var jag! Det var verkligen fara och färde och min enda tanke blev nu att vi måste ge oss därifrån Nu. Jag och Marion. Innan det händer en massa nya grejor. Och jag vill aldrig mer se Joar i anskitet: Att han kan tro att jag varit så slarvig. Jag var inte ens i närheten av hagen igår kväll.

Maja hade också svårt att få in det.

– Det är inte logiskt, upprepade hon flera gånger. Du var ju inte ens vid hagen igår kväll. Du gick ju bums i säng och somnade medetsamma. Du låg redan och snusade redan när jag kom in.

Vi gick till Vantalängan för rådslag och för att få lite andrum. Av Mali fanns inte ett spår.

Min vänskap med Joar är förstörd, skrek jag förtvivlat och började storgråta. Det var skönt att äntligen få gråta.

–  Är han en riktig vän så hittar han tillbaka till dig, tröstade Marion. Han måste ju inse att det inte är ditt fel att Benjamin  blev påkörd av en lastbil.  Hans hjärta veknar säkert. Människor är inte gjorda av stål även om det förefaller så ibland.

Jag såg upp för ett ögonblick. Jag hade en elak glimt i ögonen.

  • Syftar du möjligtvis på dig själv?
  • Ja, kanske det min vän. Hon klappade mig sorgset på knäet.

Vi tar och gör en utflykt i dag, du och jag. Det kan vi behöva.

Vet du vad sa hon i nästa sekund samtidigt som hon spände på sig bilbältet, nu tycker jag att vi behöver ha lite mat. Min mage skriker. Det blev ju ingen frukost för varken dig eller mig i dag.

Hon drog ur handbromsen och startade bilen.

  • Vi kör in till Malmö, sa hon. Jag har inte varit där på evigheter.
  • Nej, nej, stönade jag. Jag vill inte in till stan. Det känns som om jag inte har duschat på evigheter även om det bara är en dag sedan. Kan vi inte bara ta något naturställe? Jag vill hem till Göteborg. hellre vara i Backa hela sommaren än i närheten av Joar och hans familj. Jag vill inte vara på landet längre.

– Men Tora, så lätt får du inte ge upp, sa mamma och såg strängt på mig i backspegeln.

Hem till min säng hade jag kunnat tillägga för jag ville bara lägga mig raklång på rygg och stirra upp i taket. Jag har så ont i själen. Jag vill gråta och helst av allt försvinna, gå upp i ångor, åtminstone för ett tag i alla fall. Just nu känns det snarare som för evigt. Det står en liftare på vägen. Ser du? Tycker du att jag ska bromsa in?

  • Nej Marion, sa jag med eftertryck. Nej, det vill jag inte. Jag vill att vi ska vara ensamma, och förresten så ska vi ju äta frukost någonstans.
  • Vi kan ju bjuda med liftaren. Det kan ju vara en hungrig liftare. Men det är ju Mali, mannen från igår.
  • Är du säker?
  • Ja, han var snygg, tyckte du inte? Hon knuffade till mig ju lekfullt i sidan. Lång och gänglig och smidig.

Han såg säkert att det var vi. Är du säker på att vi inte ska backa bilen och plocka upp honom?

  • Nej, jag vill att vi ska vara ensamma. Mitt liv är förstört.
  • Sa han inte att han skulle vandra till Haväng i dag?

Jag lät mamma spekulera bäst hon ville. Jag ville bara gå upp i rök.

Ge dig nu, tyckte Marion. Ska du sitta och sura hela hela dagen?

Hur kunde mamma vara så sorglös? Fattade hon inte att världens finaste häst var död: Benjamin med den mjuka mulen, de långa ögonfransarna och sammetsögon.

Dessutom hade Benjamins död tagit min finaste vän ifrån mig. Jag vände mig om och såg ut genom bakrutan som om jag trodde att jag skulle få syn på honom.

Kan vi inte åka och se vad du föddes mamma sa jag plötsligt. Det är väl inte så långt? Jag minns den där bilresan och plötsligt behöver jag få se den platsen igen, stå i början av allèn och kika upp  mot boningshuset på kullen och känna vinden från havet.

Maja körde mil efter mil i det snöiga landskapet. Först var det ett vitt jungfruligt gnistrande täcke, klar himmel, en flödande sol.

Iskristaller.

Det var hänförande vackert. Sagoskimmer.

Efter någon timme började molnen hopa sig, men de enstaka gånger solen fortfarande bröt igenom innan molntäcket definitivt fick hjärtat på mig att klappa.

Maja höll hårt om ratten, krampaktigt. Hon var intensivt koncentrerad på vägen. Såg knappt landskapet runt omkring sig Kanske var skönheten bortkastad på henne.

Vi rastade längs vägen. Maja hade med sig varm choklad till mig i termos, och kaffe till sig själv, och generöst med kanelbullar.

Det skulle ha varit lussekatter, ursäktade sig, men det här får duga.

– Vi kanske får lussekatter när vi kommer fram, sa jag förhoppningsfullt. Jag hade inte en aning om vilken slags resa vi var ute på.

Det började snöa ymnigt. Vindrutetorkarna kämpade febrilt.

Så stannade Maja bilen med ett ryck utmed en vägren som gränsade till ett enormt snötäckt fält. Det mesta runtomkring oss var just vitklädda fält. Andra sidan av vägen utgjorde ett litet undantag. Där möttes min blick av en bastant gjutjärnsgrind med två ståtliga grindstolpar på var sida. Bakom grinden banade sig en mindre väg fram genom en allé som tycktes försvinna i fjärran.

”Varför stannar du?” frågade jag Maja. Är det någon som bor därinne?

”Jag bodde där inne. Jag växte upp där. Det finns en herrgård på höjden längre bort.”

Jag försökte se. Kisade ut genom rutan. Men jag såg varken herrgården eller höjden, knappast bortom grinden alls.  Men jag hörde Majas ord och desperationen i hennes röst, hon så förtvivlat gärna ville att jag skulle tro på henne fast jag inget såg.

Tro på hennes tillvaro därinnanför, innanför de där grindstolparna till hennes födelsehem. Som hon själv tvivlade.  Hennes tillvaro som raserades helt den dag hon blev med barn. Det barn som är jag.

Allt medan det snöade allt ymnigare åsåg jag den hetsiga längtan som slet i henne. Hon ville köra in genom de där grindstolparna, hela vägen genom allén, i uppförslutet, ända fram till yttertrappan.

Hon gick ut ur bilen.

Jag begravs här, tänkte jag. Begravs i is och kyla.

Iskyla. Tänkte att jag kommer att dö. Hängav mig åt tanken ett tag, och sedan följdes den av tanken att jag inte ville dö.

 

Maja hade varit framme vid grindstolparna. Till och med gått en sträcka längs bilvägen och återvänt. Hon var snötäckt och genomfrusen, men det var som hon inte hade någon känsel.

Det fanns inga hjulspår upp genom allén, konstaterade hon nyktert, men bet sig i läppen. Det bodde ju nya människor i där nu.

 

Hon vände sig om och fångade in mig med blicken. Jag vet inte hur lång tid som hade förflutit. Bilen var snötäckt, och det var kallt. Jag huttrade, och jag såg att Maja också huttrade.

”Jag måste ut och skrapa bort snön från rutorna”, skrek hon, Bildörren slog igen. Hennes tankspriddhet när hon letade efter isskrapan. Maja började skrapa framrutan.

Gud är en snöflinga, tänkte jag. Han har täckt över oss här. Kanske ska vi dö här. Hon stampade av sig snön och öppnade bildörren och hoppade in. Slog på billyktorna.

Först ville inte bilen starta. Den var kall.  Men ett tu tre så for den framåt med ett skutt.

Maja minns: Kom världens snöoväder. Hade liten bil. Volkswagen. Kunde inte se någonting. Vindrutetorkarna jobbade för fullt. Stora snöflingor kom tätt. Såg ingenting. Kunde inte se genom sidorutorna. Kunde inte se avtagsvägarna. Bara fortsätta och hålla mig på min kant och hoppas att jag inte mötte någon, någon som kom på fel sida av vägen. Konstigt att inte se någonting framför sig, sakta ner farten och försöka hålla rätt kurs. Leta efter kännetecken, någon skylt eller så. Krypkörning. Foten på gaspedalen, den andra i beredskap. Måste hålla i ratten och styra hela tiden. Bromsa, ta ner kopplingen, trycka på bromsen, växla ner, bromsa och stanna. Vrider om nyckeln. Backa ut. Lägga in backen. Lägga i ettan, trycka ner kopplingen och köra ut.

Det började skymma. Jag var trött i lederna, och längtade efter att få sträcka på mig. Det kröp i hela kroppen på mig att sitta stilla så länge. Vi tog en kort rast vid en mack.

Hon tankade och passade på att köpa korv och mos till oss. Hon hade inte glömt bostongurkan på min. Vi åt, hon nervöst och häftigt ,samtidigt som hon kastade hastiga blickar i backspegeln på mig för att försäkra sig om att jag hade det bra. Jag lutade mig tillbaka mot baksätet och började slappna av. Det var över. Gud var ingen snöflinga trots allt.

*

 

Jag är med, sa hon . Vi gör som du säger. Vi behöver den här utflykten, en ny riktning i våra liv.

Ny riktning i våra liv. Jag vet inte riktigt vad hon menar med det och hur det hänger ihop med mammas barndomshem, men jag ska låta bli att märka ord för den här gången.

Marion såg uppsluppen ut när hon vände bilen genom att backa in på en smal grusväg och sedan ta till höger igen. Vi måste i alla fall äta först, sa hon. Inget kan få en på fall som hunger.

Jag såg ut genom bilrutan. Vi passerade stället där vi sett Mali stå och lifta, men han var som uppslukad av jorden. Det kunde bara betyda att  han fått lift av någon annan. Eller att han hade en hemlig magisk matta som han använt sig av. Plötsligt kände jag mig oförklarligt upprymd, och ska sanningen fram så kände jag lättnad. Det var bara fånigt av mig att vi inte låtit honom få lift med oss åtminstone en liten bit. I alla fall frågat om vi kund hjälpa honom på något sätt.

En beslöjad måne som vakar över oss; den har ännu himlen i besittning. Det är december, vintertid, ca 8:11 på morgonen. Det är fuktigt på marken och jag har gjort fotavtryck på den ljusa cementen. Min rygga och tygkasse är utspridda på bänken. Är ni vid ett vägskäl nu?

Livets struntsummor på hög. Som vi slet. Nu kommenderas vi ut till utposter; till fjärran platser, till landskap vi aldrig sett. Försenade, försenade till bussen , till tåget som gått.

När dagarna  slussar ut sig själva, bleka och tagna på sängen

 

 

 

 

 

Urklipp: ”Som om blåsten och snöandet hade tagit sig in genom bilens springor och härjade därinne.”

Jag såg att det fortfarande snöade, men att det hade avtagit något.

Hon köpte cigaretter, vilket inträffade sällan, och rökte nervöst en.

Vi lämnar ett slagfält bakom oss, eller rättare sagt, våra innandömen förvandlade till slagfält, mitt i varje fall; jag känner hur det brinner inom mig, hur det ödeläggs och härjas. Här pågår minering, här sätts upp taggtrådsstängsel, här grävs skyttegravar. Det är en underlig känsla, oroväckande och svår. Kvalfylld och outhärdlig. Min kropp har invaderats av något främmande som minst av allt påminner om ett virus.

Det kan tyckas som en bagatell, men när blev det en bagatell att människor bedrar någon annan, sviker och begår otrohet. I synnerhet inte för de inblandade.

Joars mor valde att separera. Det gick inte att försonas. Och Aurores och min mors vänskap gick förlorad för alltid – tror jag. Så även Joars och min. Joar ville inte ens se mig. Det är som om han drar oss över en kam. Jag är också opålitlig och frivol, en stjälare av makar (  Nu är jag cynisk och bitter, och tro mig, det blir man när man plötsligt förlorar allt; allt som är värt något för en; som var värt något för en.

Jag vill släppa ut fåglar, släppa ut minkar , befria djuren. Något. Något som står i min makt och inte är så svårbegripligt. Jag måste kanalisera alla mina tankar i något annat, annars går jag under.

Kanske jag ska bli djurrättsaktivist? För mina känslor går inte att kanalisera underjordiskt i evighet – förr eller senare kommer de att ploppa upp.

Kanske hade jag fröet inom mig innan. Kanske har jag aldrig velat bli en kvinna, en maniinna. Kasnske har jag alltid velat vara en liten flicka, en pojkflicka, en hen, en människa, en hen skeptisk mot vuxen världen. Rentav misstänksam. De hittar på så mycket dumt (som om jag aldrig skulle kunna göra det…) Kanske hade jag redan tappat den, och det som hände bara urgröpte den helt…./var bara att den urgröptes helt…) Frustrera mina vänner, sälja min cykel, sluta göra gyckel, det är nycklen till ett helt nytt liv….(var kommer det ifrån…Petter Alexis Askergren ??? Obs måste ha källa). Jag ska inte uppehålla mig mer vid d ehär frågorna nu. Jag vill inte riskera att ramla ner i ett svart hål.

Jag lyssnar på…och tänker på allt som vi kunde ha gjort. Du har inte svarat på mitt brev, inte godtagit min ursäkt. Jag sitter emd svansen mellan benen och stirrar ut i höstmörkret. Vemodet väger tyngre än själva sorgen. Sorgen går alltid att begrava i sitt innersta, även om det ofta tar tid. Vemodet väger tyngre än alla oceaner sammantaget. Gräv inte hål i mitt inre. Jag bönar och ber, men ingen hör. Jag bär på en övertgelse. Jag ska gå i kloster.

Jag lyssnar på …..och hennes sång…En askungesaga. Först några meter från huset fick jag syn på månen, en smal silverstrimma. Jag fylldes av en hemlig glädje. Vi sprang i kapp över gräset. Jag snubblade till och föll, men Joar vänd e springande tillbaka och hjälpte mig upp. Lyckligtvis hade jag inte vrickat foten.

Vi brann i natt älskling, i dag är det bara aska kvar. Dagrarn akstar sig mot fönstret med full kraft, de vill låsa upp mörkret/upplösa mörkret här inne hos oss. Snart klättrar det in över oss, vältrar det sig över oss och låter oss se in i våra respektive nya ansikten. De gamla förlorade/vi igår/ i natten som gick. Vi uppstod med nya. Är vi främlingar för varandra än, säg?

Det hela kanske var sjukt jobbigt för oss alla? Ska det någonsin bli psykologiskt stabilt? Jag söker efter en annan kvalite just nu.

Ni är så lika ibland när ni sitter och fikar.

  • Får jag byta samtalsämne helt snabbt, hör jag henne säga.
  • Hur är det med Karin? Vad kan man säga rent psykologiskt? Hon är dj-ligt rak. Hon har liksom gnistan kvar på något sätt.
  • …..
  • – Jo, men jag tror att hon förstår på något sätt, men jag vill inte ta i det. Palle och hon är ganska nära.

Har väntat snart en timme på Frölunda torg (lördag kväll). Bussen gick sönder. Kom hit 21.00 med andan i halsen. Bussen stod inne mot alla odds, men sedan fick chauffören inte igång den trots upprepade försök och hjälp från en kollega. Det är så lätt att bli pessimistisk när man möts av missräkningar; jag hade en bra känsla, trodde att dagen skulle sluta så fint, så blir det så här. Det ställer allt på ände…nåja, om jag låter det göra det; men det gör jag inte. Jag ska inte tillåta mig själv att låta dagen sluta på en pessimistisk not. Jag har faktiskt gjort bra saker i dag. Bakat. Tvättat. Bjudit på hembakat. Varit generös.  Jag måste våga vara generös utan att förvänta mig något i gengäld. Vi går här på jorden bara ett litet tag. Jag samtyckte, och han kramade mig till avsked på baksidan av huset. Hans kropp var varm och jag skälvde. Han var som ett eldon. Han kysste mig.

  • I morgon viskade han.
  • -I morgon.
  • Vi ses.
  • Vi ses.
  • Våra ord klingade bort i natten. Vi såg förälskat på varandra
  • Jag kände fortfarande Joars hand i min. Varm, stark och betryggande, så tänkte jag innan jag föll i sömn.
  • ….Som närsynt besvarade alla frågor…oblygt, utan skamkänsla…ohöljd, öppen.

Jag tillstår att jag är kluven, att jag också skulle kunna vara så där/vilja vara så där ofördärvat frimodig och så ohöljt fräck, men jag inser att det skulle vara mot min natur/att gå emot min natur (personlighet). Jag är introvert i motsats till min mor /i kontrast med min mor som konstant utväxlar ord med främlingar, ibland går det så långt att de hamnar i dispyter eller häftiga ordväxlingar och drar jag mig undan. Låtsas att jag är en skugga mot väggen. Hennes beteende är allmänt förekommande ska tilläggas, hon är inte den enda av sin art; jag har sett talrika varianter av liknande beteende till och med hos kompisar. Så det är inget unikt. Inte heller mitt, det tillbakadragna, blyga. På båda sidor kämpar vi mot stereotyper och klicheer; människorna som rynkar på näsan mot oss eller välkomnar vår typ; ”Its my crowd”.

Egentligen gillar jag inte sorteringsfack, skulle någon på allvar klistra en sådan etikett på mig som jag ovan antytt  skulle jag förmodligen slå bakut och över en natt förvandlas till extrovert ut i fingerspetsarna. Ett falsk själv måhända, men extrovert – och det är det som gills.

Ekivok – bara ordet framkallar rysningar. Finns det saker som vi verkligen slipper befatta oss med? Jag hoppas det, önskar det innerligt. Jag minns såväl när min gammelmoster gav mig adressen till sin gamla väninna i Köpenhamn och bad mig söka upp henne och lämna ett brev till henne, men, först efter det att min gammelfaster var död. Jag hade stirrat misstroget på henne och gjorde en avvärjande gest, ungefär ”du kommer aldrig att dö, jag välsignar dig med evigt liv”, men hon ignorerade min protest och mina eventuella andliga gåvor, eller ska jag säga alkemistiska, det är kanske snarare de som är involverade,  och framhärdade i att förklara något av uppdragets natur och syfte. Sanningen att säga så var jag måttligt intresserad. Jag hörde på utan egentligen höra/ och rätt som det var satt jag med breven i näven och en aning på lyran efter att ha bjudits på äpplecider. Det ni./ Det var de senaste dagarnas händelser som upptog mitt sinne.

  • Lovar du? Grete såg forskande på mig.
  • Jag lovar sa jag, och insåg att jag just avgivit ett löfte som jag inte fick bryta.

Jag såg kärleksfullt på henne. Moster Grete kunde räkna med mig. Numera hade hon inga stödtrupper förutom mig.

  • Då lägger vi det hela åt sidan, konkluderade hon, och jag insåg inte då att jag avgett ett löfte som skulle komma att få konsekvenser för mig.

Dagens väv har börjat sprättas upp; kvällningen har börjat/är på sitt intåg/är på intågande. Det är så här dags man börjar kura skymning.

Ellen pratar oavbrutet, hon lägger alla tankarna på¨bordet, till synes osorterade, till synes obekymrat. Jag ser tydligt att hon har besvär med sin ena hand. En så enkel sak som att skruva på ett lock på juiceflaskan innebär möda.

När ålderdomen sätter in med sina krämpor och besvär  bedriver de sitt spel med oss, oavlåtligen, utan barmhärtighet, brukar hon säga.

Men det förstår inte du, säger hon förnumstigt/tillägger hon. Du är inte där än. Men än låter hon sig definitivt inte hunsas med sina krämpor, hon beväpnar sig med en käpp och beger sig ut på promenad.

Jag skulle vilja beskåda julgranen på gårdsplanen, se det upplysta huset, adventsstjärnorna och adventsljusstakarna i vartenda fönster, berättade hon. Få uppleva hur ytterdörren slogs upp, hur ljuset föll emot henne och flöt ut på trappan och omfamnade henne innan två rejäla armar omslöt henne i en kram. Sedan två armar till. Mor och fars.

Dela allt detta med mig.

Därefter: Hennes gestalt framåtböjd över ratten. Kvävda snyftningar.

I min fantasi kunde jag höra vågorna ryta, se hur de kastade sig mot klippor. /

 

Tack Rikard Wolff för att du så fint förklarade hur man kan känna sig i tio-tolvårs åldern när man börjar bli medveten om sin kropp på ett nytt sätt, och hur det är att gå in i tonårstiden utan egentligen veta om man ska komma ur den eller ej; medvetandeblivandet om andras blickar och min egen röst; virrvarret av roller ska jag pröva och provas ut i. ”When a boy loves a girl”  (Madonna Ciccione) – vem är jag av dem; är jag pojken eller flickan eller har ”gender” spelat ut sin roll?

Rikard Wolff : Repris Sommar och Vinter, 29 december, 2017, kl.13:00. https://sverigesradio.se/avsnitt/994674

Norska succeserien Skam: Sana & Yousef – Skinny Love

Hanna and Adam breaks up – final scene

Johannes Anuyuru i samtalsserien ”Se människan” om Strömavbrottets barn” med teologen Christina Grenholm

Kåge Hammar i samtal om ”Bortom bilderna”

 

 

 

 

Efter en föreläsning …

 

Fråga 1

Dante i helvetet är en dialog med alla de döda människor anträffar, ett myller av människor, människor som han känner igen från jordelivet, men också historiska figurer.  Det är inte bara Dante som tar kontakt, utan de döda också.

I canto VII möter Dante och Vergilius Sordello (p.67)

”Why is your mind so entangled”, said the master, ”that you slacken your pace. Follow me and let the people talk. Stand like a firm tower  which never shakes its summit for the blasts of winds; for always…”

(p 47)  More advice from Vergilius (mer råd från V om att Dante ska gå på, men lyssna)  that Dante ought to continue, but Dante is not  only listening (ing-formen has no equivalent in Swedish; it is a continous form, have Jannika said)), he cannot help it but also asks questions (Men Dante inte bara lyssnar, han kan inte hjälpa utan ställer frågor) : ”What force or what chance….” (p.51)

(p. 53:130)…”pray when you have returned to the world

p. 191  de historiska och filosofiska kriserna som Dante undersöker i sitt poem, exempelvis inferno …p. 26

Initiera en dialog mellan  Virgil och Ulysses in a statian flame  (p. 26-52:54)

Medieval voices p. (193) Virgil och Ulusses delar samma stil, det antika eposets stil. And as the (   )

…intervju med Homeros hjälte är på väg att inledas så vill dante inget hellre än att vara del av den impensing intervju…

framför en bön till Vergilius

p. 195 Dantes & Vergilius möter  kriteriet ; uppfyller kriteriet för den typen av diskurs som kallar ich-erzählung, första person narration så viktig för romanen, vilken opererar som en oberoende agent  heedless of  ?oberoende av?) the writers intentions/wishes.

Den gudomliga komedin: pågående dialog med de döda, historikers uppgift, genom hans användande av allegori

p. 196 Brooke Thomas skriver och hänvisar till Walter Benjamin:  uppgiften för en historiker är att sträva efter att skapa villkor, conditions som vill ge utrymme, tillträde för vad som nu synes futilt att som, efterblivet och dött, att ta nytt liv, få nytt liv (återuppstå).

Självständigheten hos de döda som talar i Komedin, ytterst självständiga, oberoende av både gudomligt och Dantes eget autorship (författarskap). Alla fiktionens kvaliteter härstammar från den ansträngning som Dante gjort, skriver Sherman, (all the qualities stems from Dantes own exertions )fictions att engagera (to engage history (the subject/sujet of history  through refusing being a passive reader of the past/ones own past)  historia (historieämnet) genom att vägra vara en passiv läsare av det förflutna.

 

(p. 196)

”This practice too puts him in the company of the epic poets of antiquity because it stresses the destabilising polysemous qualities of their texts as well as his own.. The pilgrim, then, is truly an intermediary, both author and reader, and subsequently a paradigm for the readers of the Comedy, who are in turn presented a poem that they must actively engage”.

(Chaucer: Canterbury Tales)

(p. 197) Sherman  Capitalism and the image of history

Se paradiso 33.85-87

The pilgrims vision of samtidighet (simultaneousness) I la luce etterna, where:

Sid. 197

Instead he (Ernst Kantorowicz) finds most provocative what Dante place in media rebus: , that is, the moment when he becomes an epic poet, when he is crowned and mitered by Vergilius in the terrestrial purgatory 27, with the words te sovra te corono e mitrio 1.142 The image, Kantorowicz writes, is a reflexive one:

Object and subject coincide  and are turned back each upon itself as well as to each other. And in this respect there was, on the human level,  some similarity with the likewise reflexive vision on the divine level, at the very end of the komedin…- the coincidence of God and Son of Man and of Man in general and of the beholder in the state of perfection., each turned back  upon himself and to each other( p. 494  The Kings two bodies).

It is also a converegence of allegorical author and reader, for what this scene dramatiserar i termer mindre teologiska(mer allegoriska) än de som Kantorowicz andvänder, fast lika signifikanta, är bekräftelsen av Dante som läsare/författare som är kapabel att/har kapaciteten till att förhandla om ett förflutet som för så lång tid syntes totalt förlorat(compare inferno 1.61-63.). Vergilius subsequent, följande försvinnande, bör då förstås mindre som en indikation på att han har återvänt till Limbo än en markering av, mark of hans införlivande incorporation/embededness) i poemets reflexiva kropp.

(p. 3)  Dialogism implies genuine exchange of ideas betweeen different people or different kinds of ideas. Heteroglossia implies only coexistence, dialogue inter-animation.

(p.9) Bakthin was always alert to the ways a voice anticipates the reactions of an audience and constructs its discourse in accordance with its anticipation.

/Abdelhamid Ben Ali Fetsi & Mourad

 

Joachim Thåström Musik Joachim Text: Fan Fan Fan

David Bowie: Velvet Goldmine

”Fornemmelse” på norsk – inte förnärmelse utan förnimmelse

20180727_132425
The restaurant at Domkyrkopl. i Oslo were the waiter was kind enough to let me charge my mobile. Photo: Bouazza Lahouchine

 

”Når nu en kristen har hatt en – en som han selv synes – tydelig och underlig ”fornemmelse” av at Gud her var naer eler att Gud gav sig till kjenne for ham – er da dette noget vi helt må forkaste og skrive på legemlige eller psykiske krefters konto? Vi kan f.eks. ta det specielle tilfelle som Morten Prince har analysert, damen som i kirken kom til å stirre på en krystall-krone og kjente sig så fylt av Gud at hon efterpå så  (såg på, min anmärkning) på det som en ”sär-uppenbarelse(saeråpenbaring) for henne. Når det hele siden kunde oplyses å vaere et spill (spel av organer och nerver ( eller av ”causes and conditions”, min anm) – er det så ikke vrovl (Ett skri eller vrål från Gud? , eller handlar det om i originalöversättning så att säga om ett ”val” i existentiell mening, eller helt enkelt om ett feil , ett fel  i vanlig betydning? – tar tacksamt emot synpunkter på hur vrovl ska översättas) å tale om at det var fra Gud?

Naiv psykologi vil svare ja til dette.” ( Berggrav:1933:198-199)

 

Referenser:

Eivind Berggrav , (1933), (Legeme og sjel i karakterliv og Gudsliv, oslo, H.Aschehoug & Co (W. Nygaard)  en liten dyrgrip; en bok som jag dock bara fått låna av min faster Maria Lindbom- Rydeholm)

Kim Leine förtäljer (fortaeller) om ”Profeterne i Evighedsfjorden”

Kim Leine Wikipedia

Joachim Thåström: Beväpna dig med vingar

David Bowie: Ashes to Ashes

 

Det uppenbara

20171014_120615
Gick förbi den här affischen för något år sedan, och tänkte, kanske som en hel del andra överåriga att ” hade det inte varit så långt bort och slutat så pass sent så hade jag gärna gått” Johannes Anuyuru – Sveriges samvete- men kanske inte bara här. Hans poem ” Skulle jag dö under andra himlar” har satt Sverige på kartan för andra gången. Första gången var när förre statsministern Olof Palme skrek ”Satans mördare” om USA under Vietnamkriget. Foto: Helena Lindbom

 

”Jag kan inte tävla mot det uppenbara”

(Hamidi)

 

20180915_155743
Uppskattat motiv Bild: Hamid Fetsi
20170922_145603
Stadsparken Helsingborg Bild : Hamid Fetsi
20170922_144609
Bild: Hamid Fetsi
20170922_183852
Bild: Hamid Fetsi
20170922_184058
Bild: Hamid Fetsi
20170922_145753
Bild: Hamid Fetsi

20170922_183546I cannot play with you because very respect you

 

En återblick på det skrivna…

 

inskription
Bild: Abdelhamid Fetsi

Det var mer eller mindre händelser i min närhet som fått mig att rikta in mig på Förintelsen.

Den 17 augusti hade det varit ett år sedan det brutala mordet på John Hron.

Årsdagen hade fått mycket uppmärksamhet och gick i det närmaste ingen förbi.  Och sedan, samma dag hade det varit en nazistisk demonstration i Trollhättan med rättsligt efterspel. ETC…

När sedan Rita berättade att hon och hennes pojkvän hade varit i Bräckboden i Kungälv och handlat och på hemvägen tagit ett dopp i Ingetorpssjön hade jag blivit bestört. Hur kunde man bada där?

– Kom igen, hade hon sagt. Tror ni verkligen det blir bättre om man låter bli att bada i sjön?  Det är väl inte sjön som har mördat eller?

Hon hade fortsatt utan att invänta något svar, och avslutade med att hon ansåg att de nynazistiska organisationerna borde förbjudas.

–Jag varför kan man inte bara göra det? ekade jag.

Ashrin berättade att de var förbjudna i Tyskland, men att politikerna här i Sverige resonerar annorlunda.

– Jag tror att de resonerar något i stil med att det är bättre att de finns ovan jord än att de jobbar underjordiskt.  I demokratins namn så vill man väl inte heller tysta extrema röster. Yttrandefriheten går ut på att alla röster ska få höras. Något sådant.

Därnäst hade vi suttit med de där frågorna under resten av håltimmen: Varför hade det förflutnas spöke trätt fram igen? Varför hade den nazistiska ideologin inte bara dött ut, och en gång för alla begravts? Varför fanns det jämnåriga med oss som trodde på de här vansinnigheterna?

Det hade funnits en massa artiklar och insändare i GP som handlade om historielöshet, nynazism och rasism i anslutning till både John Hrons årsdag och nazidemonstrationen i Trollhättan. Jag hade läst dem, och också om att både Kungälv och Trollhättan bildat föreningar och nätverk mot rasism och att ett av kommunalråden i Trollhättan, Eric Andersson, var rädd för att hans stad skulle få dåligt rykte och felaktigt pekas ut som ett rasistiskt fäste eftersom nazisterna hade varit ditresta. Han krävde att politiker skulle få mer att säga till om vad det gällde att bedöma vilka som ska få tillstånd att demonstrera, fullt medveten om att han inte kan använda det kommunala vetot mot grundlagsskyddade rättigheter. Istället framförde han som argument för ett nej säkerhet, att om säkerheten inte kan tryggas för vanliga människor så måste det bli så.

Av artikeln av Björn Svensson framgick det också att Eric Andersson stöttade förslaget från socialdemokraternas invandrarnätverk som ville bilda en samarbetskommitté mot nazism i Trollhättan. Han framhöll i intervjun att en trygghetsplan antagits som visar på hur rasismen, främlingsfientligheten, våldet på gator och torg och mobbning ska tacklas i kommunen. Men det stannade inte vid det, utan den vände sig också till kyrkor, fackföreningar, organisationer mot nazism och rasism och alla politiska partier

.

Var det detta som menades med historielöshet? frågade jag mig och det var en fråga som jag hade svårt att skaka av mig. Framtiden kändes hotfull. Och av allt det jag upplevde var inget så svårt och hotfullt som ekot av ett förflutet som jag fått återberättat för mig på olika sätt under min uppväxtid, men som aldrig känts riktigt nära mig förrän nu: I slutet av millenniumskiftet.

Frågan var vilken problemföreställning jag skulle välja? Det var kanske dags att begära handledning när jag återvände till Göteborg?

 

Jag hade långtgående tankar på att skriva mitt specialarbete om något som hade med andra världskriget att göra. Jag och mina bästisar Ashrin och Rita hade redan suttit ner och spånat kring ämnesval en eftermiddag när vi oväntat hade blivit lediga på grund av att vår lärare i samhällskunskap hade insjuknat.