En inblick i norsk historia genom ”Vi Jössingar” – en bok av Grete Berggrav

Det finns en intressant bok som är skriven av den kände biskopen och motståndsmannen Eivind Berggravs syster Grete Berggrav. Boken heter ”Vi Jössingar”, är utgiven av Hugo Gebers förlag, 1945, i Stockholm, och  i översättning av Karin Alin.

Boken skrev Grete Berggrav under våren 1945, när hon vistades som flykting i Stockholm. Hon skriver i förordet att hon upplever boken som ofullständig, eftersom det fanns material som hon inte kunde anskaffa, och av den anledningen, betonar hon, är boken på flera punkter ofullständig.

Vidare berättar hon att det mesta hon skriver är självupplevt, men att några av skildringarna bygger på samtal som hon fört med kamrater vid hemmafronten. Första kapitlet heter Första chocken, och beskriver hur kronprinsen och hans familj, regeringen, stortinget och ledande män inom norsk militär- och civilförvaltning tagit sin tillflykt dagen för den tyska invasionen den 9 april 1940.

Det stora sällskapet anlände till Elverum via Hamar där första uppehållet gjordes under flykten.

Som anställd vid Norsk Rikskringkasting, radiostationen, anländer också Grete Berggrav med några tjänstemän dit och blir inkvarterade  i samma villa där kungen bodde. Även kronprinsfamiljen bodde där.  Utanför står deras respektive bilekipage.

Grete Berggrav beskriver hur hon hör den ena bilen starta och bege sig därifrån. Det var kronprinsessan och barnen som reste, berättade hon . De skulle till Sverige. Vidare berättade hon också att kungen stannade kvar i villan till klockan två på natten. Då avreste även han.

Jag citerar Grete Berggrav:

På centralhotellet där vi skulle inta våra måltider fann vi regeringen och en del stortingsmän församlade tillika med den militära ledningen , departementschefer och andra högre statstjänstemän. Där var så fullt av folk att varje centimeter av golvytan var upptagen. Stämningen föreföll behärskad, men spänd.”(s.10)

 

Grete Berggrav skriver vidare att ingen ville sätta tilltro till att femtekolonnare eller tyskbetalda spioner arbetade mitt i bland dem. Eller att tyska fallskärmstrupper var på väg mot Elverum. Till och med antyder hon att tyska flygare kunde ha blivit underrättade om kungens och regeringens uppehållsort.

Från centralhotellet vandra så Grete och hennes äldsta dotter Kari till villan där de skulle bo.

Promenaden ger anledning till reflektion. I sin inre monolog avfärdar Berggrav alla rykten om tyska eventuella fallskärmstrupper, femtekolonnare och så vidare. Hon tillstår att hon ansåg att det var otänkbart att det fanns de som vid den här tidpunkten skulle var så välunderrättade att de till exempel  ” visste vem som uppehöll sig här i den lilla obemärkta mörklagda staden”. (s.10-11) Berggrav utgjuter sig om hur förtröstansfull och naiv hon var den dagen. Hon minns dagen som ansträngande, och påminner sig åter om hur hon hörde en bil starta vid tvåtiden, och det alldeles utanför hennes fönster.

En timme senare bankar det frenetiskt på hennes dörr.  Hon berättar att en av hennes kollegor i radiotjänsten ropar att ”tyska flygmaskiner är över stan (Elverum) och att fru Berggrav och hennes dotter måste bege sig ner i källaren.

Berggrav ville inte ner i det ”unkna råtthålet” som källaren utgjorde enligt henne.  Hon ville hellre möta döden i skogen med sin dotter. De sprang förbi ett par militärvakter på vägen, två helt unga pojkar. Grete Berggrav hinner spekulera om att de två militärvakterna kommer att skjuta mot de två flygmaskinerna som kretsade  över deras huvuden med sina gevär.

Jag citerar:

Det var bara så underligt att tänka sig att de kanhända skulle komma att använda sina gevär rätt som det var. Gevär var ju något som vi aldrig tänkt oss möjligheten av att man kunde begagna på fullt allvar. De var en prydnad på väggen ute i hallen. Ju äldre de var desto bättre tog de sig ut. Jägare och skarpskyttar var de enda i Norge som var u p  to d a t e ifråga om skjutvapen”. (s.12) Grete Berggrav och dottern avbröt flykten till skogen och ”slog oss i språk med dem” . Grete Berg grav beskriver dem som att de ”verkade fullkomligt oberörda .(s.12)

Som den journalist jag förmodar Grete Berggrav var frågar hon: Har ni tänkt att gå till angrepp?

  • Nej, sade de båda. De förklarade för mor och dotter att de måste vänta på order innan de fick skjuta. Istället berättar han för dem att ”tyskarna har blivit slagna vid Midtskogen i natt, bara en halv mil från Elverum. Och kastar fram: Det har ni väl hört talas om?

Det hade de inte, och Grete Berggrav frågar om det verkligen är sant, och om de upplevt det med egna ögon?

  • Nej, sade de i munnen på varandra. Vi är det norska försvaret i Elverum, vi!

Grete och dottern stannade i skogen hela natten. När flygplanen försvunnit begav de sig ut ur skogen och till centralhotellet för frukost. Grete Berggrav berättar:

Där rådde stor villervalla. Och stämningen var allt annat än uppmuntrande. Men att tyskarna hade blivit slagna på flykten vid Midtskogen stämde i varje fall.  Och deras planer på att ta kungen och hela regeringen till fånga hade gått om intet. (s.13)

Från det förtröstansfulla och naiva sinnestillståndet föregående kväll inser Grete Berggrav nu att situationen var ytterst allvarligt för Norge, och hon betonar att där på morgonen var Elverum tvunget att utrymmas.  Kungen hade rest till Nybergsund, och nu följde regeringen efter, framhåller hon. Några av detaljerna från sammandrabbningen i Midtskogen fick hon från en ung militär som satt med vid frukostbordet.  Han berättar för henne att en avdelning fallskärmssoldater som under befäl av flygattachen i Oslo, kapten Spindler, hade gett sig av i stulna bussar, lastvagnar och små norska privatbilar i riktning mot Elverum   den morgonen den 9 april. De hade fått order om att fängsla kungen och hela kungafamiljen, regeringen och alla ledande personer inom stortinget som fanns tillstädes (sid. 13–14). Det var vid Midtskogen som de stötte på patrull, men militären hade inte mycket till övers för ”försvaret”. Det var mycket provisoriskt ordnat, nästan fräckt att ta det så lättvindigt. Han redogjorde för Berggrav att en del av officerarna från ingenjörsvapnets skjutskola och från femte infanteriregementet, som hade sitt mobiliseringsområde i Elverum.

Jag kan inte låta bli att förundras över den noggranna beskrivning som Grete Berggrav fick. För den unge militären berättar även för henne om ett gardskompani som inte varit i fält mer än fjorton dagar. Dessutom var inte ”manskapets utbildning i skarpskytte” påbörjad ännu. Därtill fanns det också en arbetsavdelning på sextio man som inte förut hade burit vapen, och slutligen några medlemmar av skyttelagen utifrån bygden som hade anslutit sig till försvaret. Berggrav skriver att gardeskompaniet hade sitt reglementsenliga befäl och betraktades därför som eliten, det fick ta över huvudförsvaret.

De övriga förlades till en förpostlinje tre kilometer längre fram. Planen var att tyskarna skulle tvingas till att lämna sina bilar och bussar vid första spärren och nödgas ta sig farm i terrängen vid sidan av vägarna, där man sjönk ner ända till knäna i sjön. Och tyskarna gick rakt i fällan! , Hon berättar också att detta hade att göra med det faktum att de inför fienden kunde ge illusionen av att vara ännu fler än de i verkligheten var. Berggrav frågade efter antalet döda och fick svaret:

  • Men vi norrmän hade inga döda, sa han, och bara tre eller fyra sårade.

Den tyska flygattachén, kapten Spindler, stupade i striden. Och på han döda kropp hittade en av de norska soldaterna en anteckningsbok. I denna fanns namnen på alla dem som skulle ha tagits till fånga. Först och främst konungen och hans familj.

Det var major Helset som hade planlagt och lett de norska förvaret, två hundra man hade han i Midtskogen. Med  två hundra man hade han drivit världens bäst rustade krigsmakt på flykten, berättar Berggrav. Tyskarna förlorade två starka lag innan de blev hejdade vid Talingrad. Det en vid Midtskogen. Det andra var vid Narvik i Nord -Norge.

Fru Berggrav blir kvar vid Elverum av vad jag utläser för radiotjänsten slår upp sina bopålar i en bondgård där.  Även den amerikanske ministern i Olso, fru Harriman, söker sin tillflykt till gården. Genom henne får Berggrav och hennes dotter Kari underrättelser om regeringens dispositioner. En gång i timmen hade fru Harriman telefonförbindelse med utrikesminister Koth en gång i timmen.  Hon verkar vara en ganska fascinerad personlighet för hon underhåller omgivningen med de senaste ryktena från de tyska spionerna. Till exempel berättar hon om en särskild sjuksköterska som gett upphov till misstankar, och Fru Berggrav beskriver det som att hon hade en hemlig radiosändare i Elverum  genom vilken hon underrättade tyskarna om vad  kungen och regeringen företog sig. Det angavs också som orsak varför det tyska flyget så raskt hade nått Elverum.

Bergrav understryker att ”Trots tyskbetalda spioner och quislingförrädare lyckades kungen komma helskinnad undan i denna belägenhet, som var en av de mest kritiska han någonsin har befunnit sig i under det tyska fälttåget i Norge (sid.16).

Den 11 april tvingas Grete Berggrav och hennes dotter stiga upp tidigt. Redan kl. 4 på morgonen tog de ett extratåg som satts in för att föra stortingets medlemmar bort från Elverum. Grete Berggrav hoppar av vid Kongsvinger för att anmäla sig till tjänst på den norska fronten. Man befarade en sammandrabbning vid Kongsvingers fästning. Här, berättar Berggrav, tog hon in på sorenskrivarens gård och strax  efter det att jag hade anlänt fick vi besök av en officer vid fästningen , löjtnant Thune-Ellefsen.

Berggrav berättar att kommendanten på Kongsvingers fästning redan första dagen då tyskarna kom till landet utmärkt sig på ett mycket komprometterande sätt. Han hade nämligen det tyska manskapet från City of Flint på som fångar på fästningen.  När han fick reda på det tyska angreppet på Norge så släppte han, enligt Berggrav lösa alla dessa tyska fångar till stor förargelse för allmänheten:

Denna onationella handling styrkte oss i den uppfattningen  vi redan hade om honom, att han gick i tyskt ledband, och efter allt vad löjtnant Thune -Ellefsen berättade för oss den kvällen behövde vi inte längre vara i tvivelsmål.(s 17) Han berättade för henne att när norska frivillliga som anmält sig till det norska försvaret kom till fästningen för att tilldelas vapen och ammunition fick de inga. Kommendanten satt på nycklarna till vapenarsenalen och rörde inte ett finger för att sätta fästningen i försvarsberedskap.

Han misstänktes dessutom för att stå i förbindelse med tyska spioner.

Än en gång betonar Berggrav att situationen var allvarlig, och beskriver den högste befälhavaren på fästningen som en landsförrädare.

Hon berättar om hur löjtnanten och sorenskrivaren överlägger med varandra. Något måste göras.

Så här beskrev Greta Berggrav situationen:

Jag måste ärligt bekänna att jag inte vet vad de kom till för resultat. Jag var så utmattad av spänning och brist på sömn att jag inte orkade följa med i samtalet. Klockan var omkring två på natten när jag lämnad dem och gick till sängs för att försöka om jag kunde få en blund i ögonen.

Tidigt nästa morgon går Grete Berggrav ner till köket för att ta sig något att äta och se  och ser en man stå vid ett av fönstren i matsalen.

  • Hallå där? ropade hon. Vem är ni?
  • Det var löjtnant Thune- Ellefsen. Han bekände för henne att han inte hade orkat gå upp till fästningen under natten. Han orkade inte se hur hans mannar som kommit dit för att anmäla sig frivilligt, hur försvaret blev saboterat och förrått. Först tittar de på kommendanten och sedan på mig och vet inte vad de ska tro på, berättar han för henne. Sanningen var alltför otrolig,  ”Där står jag, en underordnad och kan ingenting göra. Ja, inte nog med det. Jag känner mig medskyldig. Nu står jag inte ut längre. Jag kan inte förmå mig till att gå dit upp igen.”

Grete Berggrav hör allvaret i hans röst, och undrar om han inte kan anmäla kommedanten för polisen, men han berättar för henne att hans ställning förbjuder honom det, han kan inte anmäla en överordnad.

Då föreslår Grete Berggrav att hon ska anmäla istället. Och då säger löjtnanten att hon kan få alla upplysningar hon behöver av honom så hon kan framlägga saken för polismästaren i Kongsvinger. Men… det måste ske raskt, tillade han.

Det gick snabbare än tänkt för Grete Berggrav för en norsk ordonnansbil kommer ifatt henne på väg till Kongsvinger. Efter ett visst ordgemäng kör ordonnansen henne till polisen. Hon beskriver hur kommendanten två timmar sedan hade blivit oskadliggjord, och att vapen och ammunition kunde delas ut. Men det gick inte som tänkt: Kongsvingers stad och fästning hade kapitulerat. Detta för att tyskarna hade sagt att om de inte fick tyst på kanonerna så skulle staden utplånas. Grete Berggrav konstaterar:  Kongsvinger hade fallit, och dagen därpå reste jag till Oslo.

Den första laddningen tyska soldater kom till Norge instuvade i lastrummen på båtarna och fraktades som en annan boskap, beskriver Grete Berggrav. Många av dem visste inte ens tillvalet land de kom, skriver hon, när de satte foten på norsk jord (s. 23). Hon skriver att de inte var motiverade, att de var motvilliga till att strida. Jag citerar:  Detta var anledningen till att man begagnade sig av heroin under striderna i Norge. Heroin är ett gift som i början verkar oerhört stimulerande. Ja så stimulerande så att människor blir som vilda djur. I de här tyska soldaternas utrustning fanns bland annat också små sanitetsförpackningar med märket: Schweden und Norwegen 1938.(s.24)

Grete Berggrav pekar på att troligen hade heroinet sin dryga del i den omänskliga råhet som de tyska soldaterna gjorde sig skyldiga till vid flera olika tillfällen under fälttåget i Norge. Jag citerar henne direkt:

Som till exempel när de skickade ut norska kvinnor och barn framför trupperna för att hindra norrmännen från att skjuta eller närd e bröt sig in i hemmen och härjade och grisade ner med en sådan djurisk, pervers framfart att e hade varit omöjligt för normala människor att åstadkomma något dylikt.” (s.24)

Hon påpekar att det inte fanns något som de tyska soldaterna höll sig goda förunder heroinrusets inverkan. Hon hade själv tillfälle att bevittna det vid fronten Elverum- Kongsvinger.

Grete Berggrav omtalar hur efterverkningarna av detta rus var fruktansvärda. En man uppifrån Kongsvingerfronten berättade för henne hur han hade legat i en klyfta i fjällen alldeles vid landsvägen där tyskarna drog förbi och de soldaterna var berusade av heroinet allesammans.

” De raglade som blinda förbi honom och lät sig skjutas.  Några rullade över vägkanten ner i diket, andra blev liggande på landsvägen. (sid. 25)

En norsk soldat berättar:

Jag sköt och jag kräktes. Det var så ohyggligt att se på dem.  Man kunde inte undgå att bli sjuk. Men naturligtvis sköt jag, så länge jag hade ammunition.

Saken var också den, framhåller Grete Berggrav att Hitler inte hade väntat sig något motstånd i Norge. Enligt uppgifter från svenska tidningar, enligt Berggrav, så hade Quisling lovat honom att ockupationen skulle gå av stapeln utan motstånd. Det skedde den 4-6 april, då han träffade  överenskommelser med fuhrern om överfallet som sedan följde den nionde.

En svensk tullman som går igenom de resandes papper vid gränsen bekräftade att det besöket faktiskt hade ägt rum, understryker Berggrav.

Dessutom var Hitler väl informerad om vårt bristfälliga försvar och vår pacifistiska ställning. Han visste också att livsviktiga institutioner i Norge hade undergrävts och uppluckrats av det tyska spioneriväsendet efter de grundligaste och samvetsgrannaste metoder. (min kursivering)

Men vad han inte kände  till var det norska folklynnet, menar  Grete Berggrav.

Hon beskriver hur det skedde ett uppvaknade över hela landet under de här första veckorna som hon antyder att man knappast kan göra sig en föreställning om.  Alla ville slåss mot fienden.   Grete Berggrav menar att ingen skulle sitta hemma bara de hade ett gevär. Däremot tar hon upp att det var väldigt illa ställt med flyget: Få och omoderna maskiner. Till exempel inget pansarvapen. Endast delvis militärutbildat folk. Och inte tillräckligt med ammunition. Trots detta förlorade tyskarna mellan 60 och 70 tusen man under fälttåget i Norge, skriver hon.  De norska förlusterna uppger hon till 2, 600 på land och  vatten.  (forts.)

 

/Helena Lindbom

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 reaktioner till “En inblick i norsk historia genom ”Vi Jössingar” – en bok av Grete Berggrav

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s