Om nazisternas invasion i radiotjänsten – Grete Berggrav berättar minnen från ockupationsåren, forts.

Kapitel tre i ”Vi Jössingar” har Grete Berggrav gett rubriken Oslo rundradio. I det berättar hon om hur det gick till när nationalsocialismen infördes i norsk radiotjänst.

Radiotjänsten hade fått en tysk chef som heter Nötlich, berättar Grete Berggrav, och beskriver honom som ”bildad och med ett städat uppträdande”, beskriver Berggrav.

Den tyska kryssaren Blucher befinner sig alldeles vid inloppet till Oslo, natten till den 9 april, 1940.

Ombord på kryssaren finns just den stab av funktionärer som hade utsetts till att överta den civila förvaltningen i Norge. Vidare finns där också ett välordnat kartotek, enligt Berggrav. Det innehåller alla de uppgifter som under årens lopp hade samlats i vårt land av tyska spioner, berättar hon vidare. Det vill säga alla sådana detaljer och upplysningar, både om personer och förhållanden, som var nödvändiga för tyskarna vid en ockupation.

Uppe vid Oscarsborgs fästning skjuter besättningen där Blucher i sank. Manskap och kartotek går till botten utanför Dröbak,  Nötlich var en av de få som överlevde.

Men han var inte län ge på  norska radion, framgår det av Berggravs  redogörelse.   När rikskommissarie Terboven kom lämnade han norsk radiotjänst. Partiet skulle ju från den dagen överta den inre förvaltningen i Norge, skriver Berggrav, som saknar Nötlich eftersom ”programverksamheten hade försiggått tämligen ostörd under hans ledning (s.29).

Jag citerar vidare:

Innan han reste yttrade han:

  • Jag är glad över att få lämna radiotjänsten och Oslo just nu. Jag är glad över att jag inte behöver bevittna den utveckling av förhållanden som ni nu står inför.
  • Han visste mer om nationalsocialismen än vi gjorde”. (s.29)

Grete Berggrav förstod snart att den nye chefen var en bandit, som hon uttrycker det. Han var den norske programchefens överhuvud och heter Muller-Francken.

Att fastställa radioprogrammen var en invecklad apparat, försäkrar Berggrav och väljer att inte gå in på det. Istället sammanfattar hon det med att det väsentliga är att alla program måste vara färdiga och inlämnade helst tre veckor innan de skulle gå i tryck. Alla tidningar i Norges långsträckta land måste få dem samtidigt, understryker hon.

Att inhibera ett program dagen innan, eller samma dag som det skulle levereras till pressen var enligt Berggrav beskrivning  ”förenat med stora svårigheter” (s.29) Skulle flera program ändras samtidigt blev det närmast liktydigt med kaos.

Muller-Francken var en ”kaosets ”man framgår det. Jag citerar:

”Han begärde att få ner de färdigbehandlade programmen till sig innan de skulle gå i tryck. Och så började han och hans medhjälpare peta ut programpunkter och namn och ämnen som inte passade ihop med den nationalsocialistiska ideologin. (s.29)

Berggrav beskriver det som det första målmedvetna försöket till ”likriktning” i Norge. Hon skräder inte orden utan skriver ”att radions inflytande på folkopinionen skulle utnyttjas, programmen skulle förfalskas och förgiftas. Det råder en förtvivlad situation på arbetsplatsen och Berggrav berättar hur det hände att de fick de färdiga programmen kastade i huvudet på sig både tre och fyra gånger av Muller-Francken. Istället för veckor fick de timmar på sig för att lägga dem till rätta igen. Och hur de än gjorde så var det inte bra nog, utbrister Berggrav och jag citerar vidare:

 

”Det var ju inte heller meningen! Ju mer han klankade på oss, den här tysken, desto trotsigare blev vi ”

Det var en rent hysterisk press vi hade över oss, och både arbetet och nerverna blev lidande. En fullkomligt ohållbar situation i längden.”.

Den 25 september talar rikskommissarie Terboven, och Grete Berggrav beskriver det som en av de stora och avgörande  tilldragelserna i historien om Norges ockupation,

Bakgrunden till talet, enligt Wikipedia, handlade bland annat om att en domare i Högsta domstolen, och ledare i förvaltning och näringsliv ville skapa en konkurrerande regeringsliknande organ som skulle kunna verkställa ockupationsmaktens beslut. Det betydde att Ouislings  regering fick gå, något som Hitler övertygats om. Rådet upplöstes av Josef Terboven som istället tillsatte ett kommissariatråd, styrt av honom själv.

Efter Terbovens tal kastade de tyska partimännen den korrekta, hövliga mask som de hade anlagt under de första månaderna av ockupationen, skriver Berggrav. Nu började de visa tänder, slår hon fast. Efter Terbovens tal tillsattes norsk nazistledning i radiotjänsten och den nyanställde riksprogramchefen kallade personalen till sammanträde där de nya riktlinjerna drogs upp, omtalar Berggrav.  Vidare berättar hon att det var en av Oslos mest bekanta journalister som blivit betrodd med att leda radiotjänsten under ett par år. Hon har själv samarbetat med honom under ett par år i tidningen Tidens Tegn.  Kände honom bra, ja hon understryker att de kände honom personligen allesammans. Men där vid långbordet  i radiotjänstens konferensrum presenterade han sig som deras andliga ledare i nationalsocialism.

Men dörren öppnas och en och en annan nyutnämnd nazistchef kom in.  Han var den norske ledaren för musikavdelningen, berättar Berggrav, och  beskriver ”hur den nykomlingen gick fram till programchefen som stod där och höll tal som bäst.Utan vidare sköt den nytillkomne honom åt sidan. Det blev bråk och till slut ingrep chefssekreteraren och såg till att mötet avslutades. (s.33)

På det sättet gick det till när nationaslocialismen infördes i norsk radiotjänst, betonar Berggrav och fortsätter: Det här var alltså de nya männen som skulle inta våra platser och föra fram de nya ideerna.

”Vi kunde inte ta det på allvar. Det föreföll oss som om allt detta skulle lösas av sig självt på ett eller annat sätt inom loppet av en kort tidrymd.

Och precis samma tanke hade vi om ockupationen.

Det var vårt stora misstag.”

Den 30 september sa Grete Berggrav upp sig, berättar hon. Hon framhåller att  under den här första veckan efter nazisternas invasion i radiotjänsten var det tjugotre av programavdelningens personal,  som lämnade sina platser. Och inom loppet av de följande månaderna följde de övriga exemplet. Det var endast några få av  programavdelningens funktionärer som stannade kvar under den nye ledningen.

Grete Berggrav summerar: Detta var den första politiska strejken i det ockuperade Norge.

 

 

/Helena Maria Lindbom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s