Greta Berggrav om ockupationsmakten: ”Den gick också till attack mot vårt samvete, mot vår själ”

Jag medger att det inte är lätt att sätta sig in i en bok som Elsa Berggravs. Min erfarenhet är att jag ibland behöver läsa en bok, eller vissa kapitel i den, upprepade gånger för att verkligen förstå. Men all läsning är tolkning; det dimper inte ner en pollett i skallen på mig som helt plötsligt säger ”gott så, you got it!  Eller  ”du har fattat”. Vi är utelämnade till våra kognitiva förmågor, till vårt sinne när vi ska försöka dra slutsatser av det som andra berättat, delat med sig.

Jag vet inte om jag kan ge en rättvis bild av Elsa Berggrav…men å andra sidan är det inte riktigt det jag är ute efter: Jag är bara fascinerad av henens tankar, av hennes levande och moderna språk; en slags ”rundmålning” (för att låna ett utryck av Yukiko Duke) av hela det norska samhället under den tid hon författar sin bok.

Kapitel 5 i ”Vi Jössingar” har rubriken Den andliga striden och hon inleder:

Det skulle ha varit rent spel om Norge blott och bart hade varit ett härtaget land under tysk militär. Men ockupationsmakten nöjde sig inte med att lägga beslag på våra materiella tillgångar. Den gick också till attack mot vårt samvete, mot vår själ”. (s.45)

Hon fortsätter att berätta att vårt land (Norge) skulle bli ett försöksfält för nazistiska experiment. Att Norge skulle utplånas som kulturnation och i anonym självuppgivelse glida in i det storgermanska riket (kursiveringen mitt initiativ) (s.45). Därför att det var själva mänskligheten som stod på spel blev den andliga striden så gigantisk, betonar hon och sammanfattar den som:

En brottning mellan kultur och barbari, mellan rätt och orätt, en kamp för allt vad vi älskade och satte högt i världen, en kamp mot råheten och fördumningen (s. 45)

Grete Berggrav skriver om ett Norge som satte ner klacken, och började bromsa:

Ju längre det led (av ockupation, min anm.) desto starkare fick dessa inkräktare uppleva och erkänna att ett avväpnat folk äger vapen som tysk krigsmaskin och nazistisk terror står maktlösa inför (s. 45)

Hon berättar att allt vad Norge ägde av andliga kraftresurser och andlig ledning reste sig upp mot Ouisling och tyskarna. År 1942 var det lärare och präster som stod i första linjen , betonar hon.

Just kyrkans sega och målmedvetna kamp, understryker Berggrav. Det var kyrkan som satte sin prägel på förhållandet till nazistregimen hela vintern igenom (jag har läst på annat håll att det berodde mycket på att den var lågkyrklig (folklig) och inte som i  Nazityskland självt, högkyrklig. Det fanns också en organiserad lekmannarörelse i Norge, inte minst frikyrklig, som kunde utnyttjas i kampen mot ockupationsmakten)

Kulmen nåddes den första februari i och med den händelse som timade utanför Trondheims domkyrka, och vilken Grete Berggrav skildrar: Polisen stängde helt enkelt domkyrkan för att hindra menigheten att delta i den gudstjänst som skulle ha hållits av domprost Arne Fjellbu. Istället gick ett bud till den nazistiska sockenprästen Peder Blessing Dahle order av kyrkodepartemntet att hålla festpredikan i  Trondheims domkyrka samma dag, jag citerar:

[ ] med anledning av ”statsakten” på Akershus och Quislings utnämnande till norsk ministerpresident. Kors i kyrkan pryddes med hirdens svarta fanor med solkorsmärket på och de rödgula NS-flaggorna.

På den skändningen svarade, eller rättare sagt tillkännagav Fjellbu, enligt Berggrav, att han skulle hålla sin högmässa med altartjänst. Han visste att han utmanade regimen med sin påstridighet, men ansåg på samma gång att detta var hans solklara rätt och hans kyrkliga plikt, klargör Berggrav. Och tillägger att för säkerhetsskull fann stannade inte Fjellbu i sin lägenhet den förmiddagen. Så när polisen kom för att hämta honom fanns han inte där, och ingen kunde lämna besked om vart han gått, poängterar Berggrav.

Någon hade emellertid burit ner hans prästrock till hans gömställe och strax innan klockan två anlände han till domkyrkan. Den norska statspolisen tog sig fram till sakristian:

”De slet och ruskade på dörren som Fjellbu hade stängt inifrån. Men de bröt sig inte in. Klockan två blev också alla kyrkans ingångar stängda, men då hade redan sex a sjuhundra a`  personer  redan hunnit in och tagit plats”.

Efter det, rapporterar Berggrav, så förlöpte gudstjänsten på sedvanligt sätt. Men utanför kyrkporten fortsatte polisen att provocera kyrkobesökarna som i allt större skaror strömmade till domprostens gudstjänst. Folkmassan utanför uppträde värdigt och lugnt, skriver Berggrav vidare, och istället anordnade den en egen friluftsgudstjänst utanför Trondheims domkyrka. Sjöng  Blixt`fosterländsk psalm och Björnsons ”Ja vi elsker”, och vidare  ”Vår Gud han er så fast en borg”.  Det var då polisen fick order om att gå in med batonger, understryker Berggrav. Det är inte med lite bitterhet och ironi som hon skriver att det norska nazistpartiet, som har utlovat på sitt program att slå vakt om kristendomens grundvärden, skingrade menigheten kring domkyrkan med brutal makt. (min kursivering)

Därefter, skriver hon, att allt kom slag i slag.

Den 24 februari hölls ett biskopsmöte i Biskopsgården i Oslo. Landets samtliga biskopar,  enligt Berggrav fattade ett beslut om att meddela kyrkodepartementet att de ställde sina platser till förfogande. De gjorde ett gemensamt uttalande: ”Mot tyranniet står Gud själv i sitt ord och med  sin andes kraft. Ve oss om vi icke lyda Gud mer än människor.”

Sedan är det som en lavin utlöses: Berggrav relaterar att biskoparnas beslutsamma uppträdande utlöste ett helt skred av protester mot nationalsocialismen. Hon beskriver att det är i första hand från  de båda teologiska fakulteterna vid universitetet i Oslo. Hack i häl följde sedan nitton olika kyrkliga organisationer (s.48). Det vill säga allt vad som kunde rymmas inom den beteckningen i Norge, betonar Berggrav och fortsätter:

Till och med från så periferiska samfund och insatser som Norges Disstenterting, synod styrelsen för den norska evangelisk-lutherska frikyrkan och den katolska biskopen i Oslo kom det sympatibrev till biskoparna. Och protestskrivelser till departementet.  Så när som trettio av dem hade samtliga landets 1139 präster slutit upp omkring sina präster.

Det blev en hundraprocentig religiös front mot Ouisling.” (s. 48)

Därefter fortsätter Grete Berggrav, och återger att kyrkan inte var ensam om att hissa flagg den våren, utan även skolans och lärarnas kamp nådde sin höjdpunkt under dessa månader. Tillägger dessutom att det utan all jämförelse är lärarna som lidit och offrat mest. Av 10,000 lärare var det 98 procent som vägrade att gå in i det så kallade quislingska lärarförbundet. (min kursivering)  1100 av de 10000 blev arresterade , och  skickade till tvångsarbete eller till koncentrationsläger och fängelser.

Greta Berggrav berättar hur skolorna stängdes på order  från departementet.  Som orsak angavs att det inte fanns tillräckligt med bränsle för att värma upp skolorna, och det kom att i folkmun kallas bränsleferier. (min kursivering).

Under de första dagarna av mars månad gavs signalen till den tredje protestaktionen, rapporterar Berggrav. Och den blev till omfånget den största, förklarar hon vidare.

”Det var hemmens protest mot ungdomsfylkingen inom NS. Alla barn mellan tio och arton år skulle tvångsvis inlemmas i denna organisation, uppfostras efter tyska nazimetoder, likriktas och ”nationaliseras”. Det var kanske det dummaste som Ouisling någonsin hittat på. Och nu strömmade protester in i sådan mängd  att postverket måste leja extra lastbilar för att få dem framkörda till arbetsdepartementet, till minister Stang”. (s.49)

/Helena Lindbom

 

 

Länkar och tips:

https://www.dn.se/ledare/kolumner/peter-wolodarski-sds-skamliga-syn-pa-judar-och-de-andra/

Ian Buruma , Aktuella frågor, Sydsvenskan: När är det för sent att reagera? När är demokratin i verklig fara? /20180715)

Thomas di Leva:När vi älskar  (youtubeinslag i Så mycket bättre tv 4)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s