Grete Berggrav i ”Vi Jössingar”: ”Ouisling kunde inte fatta att hans politiska önskedröm”…” var en sinnesförvirrad nattmara”.

20180727_132936
Oslo Domkyrka hette tidigare Vår Frelsers Kirke. Den ligger vid Stortorget och var färdigbyggd 1697. Domkyrkan hyr ut delar av området runt omkring till restauranger och cafeer så det är alltid mycket människor i anslutning till den. Bild: Helena Lindbom

När vi mötte Grete Berggrav och hennes ”Vi Jössingar” sist, avslutade jag med att hon berättade om den mängd protester som gjorde att postverket måste leja extra lastbilar för att få protestbreven framkörda till arbetsdepartementet och dess minister, Stang.

Berggrav beskriver situationen:

När dessa bilar körde genom staden haglade det kvickheter och skämt över dem, skriver hon. Och konkluderar att alla visste ju vad det var som fraktades på dem. Och dessutom vart det skulle ta vägen.  Hon anför livligt hur personalen på departementet stod med brev ända upp till midjan och öppnade och sorterade. Det måste anställas extra hjälp även där, fortsätter hon.

”Men trots allt detta kunde Quisling inte fatta att hans politiska önskedröm om att inlemma Norge i det storgermanska riket var var en sinnesförvirrad nattmara.  Han gick på som om ingenting hänt. Både han och tyskarna.” (s.49–50)

Sedan sker ett skift i texten.  Else Berggrav slår fast att enligt lag hade en privatperson rätt att stå på en predikstol, (det vi kallar venia). Men inte att förrätta altartjänsten.

Grete Berggrav kommer in på vad som hände hennes egen bror, Eivind Berggrav, som var biskop i Oslo, men som hade lagt ämbetet ifrån sig tillsammans med majoriteten av biskopar, bland annat för att nazisterna inte respekterade religionsfriheten – en utfästelse som de först hade gjort.

Det var på långfredagen som Eivind Berggrav beslöt sig för att dra fördel av sin nya värdighet som privatman och predika i Vår Frelsers Kirke, domkyrkan i Oslo, berättar Grete Berggrav. Hon framhåller att det inte var utan skäl som han valde den dagen. Hon menar att han aldrig hade kunnat få en aktuellare text.

”…domkyrkan i Oslo, var fylld till sista plats. Tidigt på morgonen hade människor strömmat ned mot Stortorvet och kyrkan, en folkvandring in mot stadens centrum. Och en timme före gudstjänsten var alla sittplatser och alla ståplatser besatta”. (s. 50)

Grete Berggrav poängterar att alla ville få en skymt av biskopen när han anlände, samt förhoppningsvis uppfånga orgelbruset och sången också.

Men så börjar dramatiken: Hon relaterar hur det innan gudstjänsten skulle börja ett bud överlämnades till kyrkoherde Dietrichsen, som hade fått på sin lott att förrätta altartjänst  i Vår Frelsers Kirke. Vidare skildrar hon hur representanter för Statspolisen meddelade att biskop Berggrav enligt order från ministerpresident Quisling hade vägrats rätt att infinna sig i kyrkan på långfredagen.

Grete Berggrav skriver om hur Dietrichsen då steg fram i kordörren, och kort, men upprört, tillkännagav, den ödesdigra nyheten för menigheten i kyrkan. Efter det tillkännagivandet  läste han evangelietexterna om Kristi lidande, och de uppsatta psalmerna sjöngs av församlingen, enligt Grete Berggrav. Någon predikan hölls inte.

Inne i kyrkan rådde en förtätad men stilla och behärskad stämning som stod i nära kontakt med situationen därutanför.” (s.51)

Så småningom, relaterar Grete Berggrav så sipprade det ut till folksamlingen utanför att Biskop Berggrav hindrats av polisen från att predika,. När de hörde detta började de sjunga precis som utanför Nidarosdomen i Trondheim tidigare det året, redogör hon för och tillägger att folkmassan började växelvis att sjunga psalmer och fosterländska sånger.

Medan detta pågår kommer Quislings hird:

Omkring femtio unga hirdpojkar störtade fram från olika håll mot den sjungande menigheten, gjorde chock, slog med batonger, företog arresteringar och uppträdde så aggressivt och brutalt  som endast sådant slödder är i stånd till”. (s. 51-52).

Vad man hade fruktat men trots allt inte kunde hålla för möjligt – biskop Berggravs arrestering – såg ut att bli verklighet, avslutar Grete Berggrav kapitlet.

/Helena Lindbom

 

Länkar och tips:

http://www.gp.se/kultur/kultur/tredje-riket-en-guld%C3%A5lder-f%C3%B6r-nazistiska-kulturarbetare-1.7432000

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s