Arresteringen av biskop Eivind Berggrav

Ett tidigare referatet av ”Vi jössingar”, (1945), slutade med arresteringen av Grete Berggravs bror, biskop Eivind Berggrav. Arresteringen ägde rum onsdagen den 8 april, 1942, och Grete Berggrav skriver att han fördes till häktet, men ingen visste var.

För att ta reda på var han befann sig begav hon sig till Victoria Terrassen där ”kyrkoledningen” huserade.

Dessförinnan hade hon förgäves försökt få upplysningar, men skriver att både tyskarna och quislingarna var så rädda för folkliga protester att de inte vågade nämna vilket fängelse de hade fört honom till. (s 53)

Vid Terrassen fick Grete Berggrav höra av den ”norska kyrkans chef”, herr Wagner, att han först för en halvtimme sedan hade fått ett meddelande från ministerpresident Quisling om biskop Berggravs arrestering.

Wagner fortsätter:

De närmare omständigheterna har jag ännu inte satt mig in i. Det hela är förresten en norsk angelägenhet, och vi vill ogärna blanda oss i den norska regeringens dispositioner. Därför borde ni hellre söka upp ministerpresident Quisling. Han kan bäst lämna besked.” (s. 53–54)

Grete Berggrav svarar Wagner att hon betraktade ministerpresident Quisling och hans regering som landsförrädare. Och sådana personer talade man inte med, betonar hon. Tyskarna däremot, säger hon, var ju våra fiender rätt och slätt, dem var vi ju i krig med, och det var betydligt renare förhållanden.

Grete Berggrav tillägger:

”Det förargade alltid tyskarna när vi sade att vi var i krig med dem. De hade ju kommit som våra beskyddare”. (s. 54)

När Grete Berggrav benämner Quisling och hans regering som landsförrädare berättar hon att herr Wagner log sarkastiskt och sa:

Ni norrmän är ett särdeles naivt och öppenhjärtigt folk” (s. 54)

Grete Berggrav skriver att åhörandet av den repliken gav henne intrycket att han i sitt stilla sinne hade uppskattat hennes karaktäristik av Quisling.

Ett ordskifte utbröt som inleddes med att Wagner undrade varför Grete Berggrav kom till just honom. Han frågade vad hon egentligen ville. Och Grete Berggrav skriver att hon då svarade att hon ville ha reda på vad som hade hänt med hennes bror.

Svaret hon fick var kallt. Herr Wagner menade att han inte kunde tala om det för henne. Och eftersom hon inte hade lust att uppsöka Quisling, som han uttryckte det, så återstod bara rikskommissarie Terboven. Han var emellertid bortrest vid den tidpunkten.  Grete Berggrav skildrar hur hon ryckte till när han yttrade det där om Terboven. Det innebar att det var tyskarna som låg bakom arresteringen, skriver hon. Hon undrade inom sig om herr Wagner möjligtvis hade försagt sig, skriver hon.

Hon redogör också för att när hon reste på sig och gjorde min av att gå, hade herr Wagner andra planer. Med en inbjudande åtbörd, skriver Grete Berggrav, bad han henne sitta ner. Enligt Berggrav ville han höra hennes åsikt om ett och annat.  Varför hon hade så mycket emot nazisterna, och varför det norska folket hade ställt sig så fientligt mot tyskarna? Om hon hade läst deras program? Om hon kände till deras sociala riktlinjer? Grete Berggrav berättar att han tillägger ”Jag begriper inte vad ni kan ha att invända mot dem”. Därefter beskriver hon hur han ironiskt tillfogar ”att hon naturligtvis inte har någon kännedom om nazismens ideologi. Ni norrmän är så känslobetonade i hela er inställning”.

Jag citerar vidare:

Jag hade ingen lust att diskutera nazismen med herr Wagner.  Halvt vänd mot dörren svarade jag:  Jag tror inte det blir något resultat av en diskussion mellan er och mig, herr Wagner.  Vi kan ju inte tala öppet med varandra.

  • Men jag ber er vara ogenerad, sa han halvt förläget. Tala ut bara! Varför lämnade ni er plats i radiotjänsten till exempel?
  • Hur vet ni att jag har varit där?
  • Han log försåtligt.
  • Jag känner er allesammans.

Det lät kusligt. Men nu hade jag redan slagit mig ned.” (s.55–56)

 

Därefter började Grete Berggrav berätta om varför hon slutade vid radiotjänsten: Hur ingen anständig människa kunde stanna kvar efter ”nyordningen”, som hon skriver. Hon berättar att Quisling, när han kom till makten, anställde en nazistisk ledning i radiotjänsten. Den ny norska riksprogramchefen var psykiskt defekt, beskriver hon och berättar för Wagner att han var så rädd att han lade revolvern på bordet framför sig vid alla sammanträden och möten. Hur han när han blev uppbragt av någon anledning svängde revolvern över huvudet och siktade mot den som varit honom misshaglig. Hon berättade däremot inte om de oegentliga penningtransaktioner i vilka den tyska radiochefen herr Muller- Francken varit själen i.

De stulna medlen använde han tillsammans med sina norska nazistmedhjälpare för att tillfredsställa sitt behov av nattliv, spel och starka drycker. Herr Muller-Francken var ju tämligen beroende av sina norska kollegers hjälp, så föga förtrogen som han var med norska förhållanden.  Det var därför inte mer än rimligt att han som sagt erbjöd en liten gottgörelse i form av feriepengar åt dem, när de av någon anledning måste avlägsnas för en tid.” (s.57)

Förklaringen till varför hon besparar herr Wagner informationen om korruptionen och ”försnillningen” är enligt Berggrav att man tryggt kunde skälla ut quislingarna inför ”herrefolket”, men sin tyska ”ära” var de rädda om.

Däremot berättar hon att det inte var ett enstaka fall eller en ”olyckshändelse” det som hände inom radiotjänsten, och påpekar för honom att knappt två och en halv procent av det norska folket hade slutit upp kring Quisling, och de som slöt upp kring honom utgjorde bottenskrapet i Norge.

Hon fortsätter:

”Sedan går ni tyskar och känner er förolämpade över att vi inte med tårar i ögonen hälsar den norska regering som ni så frikostigt har bestått oss! Tänk er ett ögonblick in i vår situation! Sätt er in i våra förhållanden lite grand, innan ni beskyller oss för att vara naiva och motsträviga och självgoda. Och känslobetonade!” (s. 58)

Grete Berggrav beskriver hur det vid dessa ord glimtade till av grönt i ögonen på herr Muller, men att han behärskade sig. Hon berättar att det enda han sa var ”ja, det här får man ju säga var att tala öppet”. Hon lägger till att han visst hade fått nog, för när hon den här gången reste sig, så bugade han stelt utan att göra en min av att vilja resa sig, och ännu mindre följa henne till dörren. (s.58)

Den kanadensiska historikern Margaret McMillan säger i ett youtubeinslag att det är viktigt att studera historien, inte bara för historiker, som henne själv, utan för oss alla på grund av att det hjälper oss att förstå den värld som vi lever i, förstå oss själva och andra. Om vi inte förstår det förflutna innebär det att vi berövar oss själva på en enorm källa till information  och förståelse, understryker Margaret McMillan i sin föreläsning om ”Why studying History is so important” från 2013.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s