Motståndsmannen Eivind Berggrav

Eivind Berggrav, Grete Berggravs bror, har också skrivit en bok om den tyska ockupationen.  ”Klar Kamp – Minnen och samtal från ockupationen” (”Når kampen kom) heter den, och gavs ut år 1945 på Svenska kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag.  Översättningen är gjord av Lennart Göthberg.  Boken slutar med herdabrevstriden 1941, enligt Eivind Berggrav. Herdabrevstriden beskriver han som kyrkokampens egentliga början. Enligt Wikipedia  kallas en skrift Herdabrev som en biskop skriver till prästerna i sitt stift, vanligen vid sitt ämbetstillträde.

Första kapitlet har titeln Dagarna som var år och syftar på veckan 9-16 i april 1940. Biskopen i Oslo, Eivind Berggrav, befann sig i Helsingfors när han den 8 april vid lunchtid fick höra något som väckte oro. För en av en av de finska cheferna för ett träskeppningsbolag sa att han hade hört att engelsmännen lade ut minor i norska farvatten, och i synnerhet vid Narvik.

Berggrav beskriver hur han försökte få upplysningar från den norska legationen, men där hade de inte hört någonting. Han fann dock ut att ryktet verkade sannolikt, förmedlar han.

Om tyskarna låg på lur för att finna en förevändning skulle de kunna använda denna, resonerade han. Han yppar att han  a till sin värd att ”Jag måste ta första flyget hem. I morgon kommer tyskarna”. I meningen som följer nyanserar han sig, och förklarar att med i morgon menade han inte ett precist datum, men att det nu kunde röra sig om en ytterligt kort tid.

Han redogör för att det inte fanns någon plats hem på eftermiddagens flyg.  Istället var han och biskop Lehtonen kl.23.00 (norsk tid kl. 22.00) på Hufvudstadsbladets redaktion där det fanns en radio som kunde ta in Oslo. Jag citerar:

”De 50-100 transport- och hangarfartygen genom de danska sunden var oerhört oroväckande. —  När jag kom till hotellet och fick ett telefonsamtal till min Oslo (norsk tid 22.35), sade min hustru att hon hade ringt upp en stortingsman, som hade svarat att det nog var bäst att jag avbröt uppehållet i Finland, men någon ögonblicklig fara hade det inte talats om i stortingskretsar (min kursivering)” (s. 9- 10)

Följande dag klockan 11.00, berättar han, när han landade på Bromma flygplats möttes han av ett rykte som basunerade ut att ”Oslo hade bombats i natt”.

Han begav sig genast till tidningskiosken och köpte tidningens ständiga extraupplagor, delger han. Varje timma lyssnade han på radionyheterna, läste och hörde om och om igen detsamma, delger han.

Jag kommer att berätta mer om Eivind Berggrav i ett senare inlägg. Först vill jag anknyta något till vad historia är, eftersom det här rör sig om ett utdrag ur historien från biskop Berggravs perspektiv. Det är genom hans glasögon vi ser.

Innan jag refererar vidare från historikern och författaren Margaret McMillans syn på vad historia är vill jag lyfta fram något som hon särskilt betonar. Och det är att historia är en mängd beslut som tagits av personer.  Ibland med en hel nation bakom, eller i alla fall delar av den. Jag tänker exempelvis på britternas beslut att gå med i första världskriget. Alla var inte för krig. Det fanns en stark antikrigsrörelse också, som dock fick ge vika för Goliat den gången.Läs gärna mer om detta i Adam Hochschilds bok Aldrig mera krig – Lojalitet och motstånd 1914-1918.”

Historia är alltså analogt med hur vi enskilda människor fattar beslut i vår vardag.  Det är bara det att det brukar vara mäktiga människor – människor kan vara mäktiga och inflytelserika på många sätt, kanske ligger det närmast att tänka på politiker    – som fattar de avgörande besluten.  Det hon tänker är att historien kan hjälpa oss med är att ställa frågor: ”What if we do this?” ( Vad (händer) om vi gör så här?)  ”What should we look out for?” (Vad ska vi se upp för?)

McMillan redogör för det här i ett inslag på youtube som heter ”Why stydying history is so important.”

I den situation vi befinner oss i dag ser hon ett skifte inom internationell politik som hon menar kan innebära en potentiell fara.  Skiften inom internationell politik är inte alltid lätta, varnar hon. Detta på grund av att stormakter inte gillar att förlora sin betydelse, att vara i nedåtgående. När hon säger detta har hon det Brittiska imperiet i åtanke, förklarar hon, men också dagens USA, som nu, även om landet inte är i absolut nedåtgående så dock relativt. Frågan är hur USA ska hantera det? Och hur ska de på uppåtgående hantera sina nya positioner som stormakter? Hur ska de nya stormakterna manövrera, och bemöta känsligheten och rädslan som stormakterna på nedåtgående kanske har?

Ett sådant läge behöver inte betyda en dålig utgång, resonerar McMillan, för det har det inte alltid gjort.  Första världskriget visar på ett tillfälle i historien där utgången blev katastrofal, exemplifierar hon.  Det var mellan Storbritannien och Tyskland.  Britterna kände sig väldigt pressade av Tyskland som var på väg att bli ekonomiskt mäktig, och rivaliserade med britterna och resten av världen, och det slutade förstås i konflikt, konstaterar hon.

Men Margaret McMillan visar också på att Storbritannien och USA stod ansikte mot ansikte med en liknande situation under 1890-talet som också kunde ha slutat i katastrof, men inte gjorde det. Båda sidor drog sig tillbaka.  De klarade av att förfara med situationen. Hon räknar upp fler situationer där nationer stått på randen till krig, men dragit sig tillbaka.  Men också fall där en nation hotat med krig, och tror att den andra nationen ska dra sig tillbaka, men som just den gången inte gör det…

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s