Med öppet sinne och ”rätt” frågor – ett referat från Eivind Berggravs ”Klar kamp -minnen och samtal från ockupationen”, 1945.

Det är den nionde april 1940 och det har blivit dags för Oslos biskop Eivind Berggrav att kliva på nattåget på Stockholms central.

På tåget var beskeden han fick oklara, berättar han. Först sades det att tåget inte gick längre än till någonstans i Värmland”, förklarar han. Sedan gick det i alla fall över svenskan gränsen till Norge, men inte till Oslo. Han har driv i sitt skrivande. Det är detaljer och händelser, iakttagelser och reflektioner. Sovvagnsbiljetten skrevs ut till Charlottenberg, inte Oslo, meddelar han. Väl i Charlottenberg kom tågpersonalen och sade att de kunde förbli liggande. När tåget stannade i Kongsvinger fick de Oslotidningarna, berättar Berggrav.  Tillägger att tidningsexemplaren vandrade från den ena till den andra. Nyheten som dominerade var Quislings uppträdande, relaterar Berggrav. Han skriver att ordet inbördeskrig hängde i luften. Tåget var endast en och en halv timme försenat upptäcker han till sin förvåning. Han hade väntat sig tyska soldater på stationen, men där var allt normalt. Så utanför Östbanen fick han som vanligt ta Ringbussen hem, skriver han. Väl hemma ringde han till domprosten som kom hem till honom:

”Till honom sade jag att vi höll på vår ämbetsed, och det var inte tal om att godta några som helst meddelanden från Quislings ”regering” ”. (s.11)

Efter samtalet skjutsade chefen för biskopsexpeditionen, pastor Rosef, hem domprosten till hans expedition.

Jag läser om hur domprosten stoppades av polisen i stadsdelen Grönland som sa: ”Ut ur stan”. Berggrav inflikar att denna uppmaning gavs åt alla, och från husets fönster såg han strömmar av folk och bilar på alla gator. Först skulle stan vara utrymd tolv, sedan kom beskedet före två,  framhåller Berggrav. Han beskriver hur trafiken på gatorna utigenom ökade våldsamt.

Vid 13.30-tiden for han med några andra till Holtet. De spanade efter engelska flottan. Han uppger att de for hem igen efter en timme. På nedfarten från Holtet berättar han hur han såg ett stort tyskt transportfartyg lägga till vid fästningskajen.  Han bevittnade hur det vimlade av soldater på däck.

Från klockan 14 fanns inga andra i huset, skriver han sedan.  Strömmen på gatorna avtog kraftigt, snart var det långfredagsstilla, bara en och annan ensam och lugn vandrare.

Berggrav gjorde färdigt en rundskrivelse till prästerna i stiftet, och framställer att de inte fick bli offer för den nervösa oron och oklarheten. Det höll på att bli kaos, skriver han vidare.

På kvällen från halv nio till halv tio, berättar han hur han gick en promenad i stan med sin äldste son. Få tyskar, konstaterar Berggrav först, och beskriver hur det norska gardet gick vakt med geväret över skuldran, runt slottet. Sedan berättar han att det vid uppgången till slottsbacken stod två tyska kulspruteposter, en på varje avsats.  Nere vid Pipervika däremot var det lugnt.

Promenaden fortsatte. På fästningsplatsen var det mycket tysk militär, bilar och hästar, rapporterar han.  Relaterar hur han och hans äldste son stod utanför en stund och pratade med poliskonstapeln, en stadig tröndelagare. Han hade ett lustigt, men karaktäristiskt yttrande, betonar Berggrav:

Man måste avsätta tänkandet nu, annars klarar man det inte”. (s.13)

Jag associerar genast till Hannah Arendts final speech i filmen om hennes liv av Margarethe von Trotta. Hanna Arendt spelas av skådespelaren Barbara Sukowa.

Berggrav vittnar om hur de hörde kungens appell på kvällsradion. Han och sonen hade mötts i tanken, utan att rådgöra med varandra avtalade att pojken skulle försöka komma till Ringerike nästa dag, redogör Berggrav. De trodde att de norska trupperna skulle vara där, skriver han.

Följande dag gav sig pojken iväg, berättar Berggrav, och jag citerar:

För att inte bli upptäckt hade han ingen packning med sig. Tog också av sig sin kavaj. Hade bara yllejacka. Inga papper med sig. Bara mobiliseringsordern i en rulle cigarettpapper. (Vi hade åhört att tyskarna snappade upp dem som gick mot Nordmarka.) Skulle cykla iväg till Hönefoss. –Sedan hörde jag ingenting från honom”. (s.13)

Dagen därpå hade Berggrav en rad sammanträden under eftermiddagen och kvällen, skriver han. Tillägger att huvudproblemet var Quisling och det inbördeskriget som hotade oss:

Ju mer jag tänkte på det, desto mera insåg jag att även om man inte ville och skulle blanda sig i politik, så var det kyrkans sak att ta stöten här. Ordning hör med till Guds rike. Kärleken till nästan tvingar till insats mot inbördeskrig”. (https://www.youtube.com/watch?v=EYY6lqv9uF0)

Författaren och historikern Margaret McMillan (jag fortsätter att knyta an till hennes ”Why studying History is so important?”) säger att historien kan hjälpa oss att formulera frågor, men den kan inte ge några snabba, klara, entydiga lektioner, betonar hon. McMillan illustrerar det med, när exempelvis, ledande politiker säger att ”Historien lär oss att vi måste följa en sådan och en sådan policy”  är exakt det ögonblick när hon tror att vi måste bli verkligt skeptiska.  Hon tror på att historien istället behöver lära oss är att ha ett ifrågasättande sinne, några bevis mot vilka vi kan testa de påståenden som påstås av andra eller av oss själva.  ”When people say history show us this, don’t believe them,”  är McMillans uppmaning. Ett exempel hon ger i inslaget är från Irakkriget i början av 1990-talet. Och jag understryker att många av hennes föreläsningar som visas på youtube genom olika universitetskanaler, ger detaljerade exempel som belyser hennes resonemang.

Hennes skäl till att vi inte ska lita på historien är att det finns så mycket av den så den kan praktiskt taget visa oss på vad som helst. För att inte hamna i läget där historien kan visa oss ”vad som helst”, att få den att bekräftar just det vi vill, behöver vi ha ett öppet sinne och vara beredda att formulera frågor, enligt McMillan. Hon fortsätter:

”…and in part, a great key to understand what we do is to ask the right questions about things. So I do history because it helps me understand the world, issues and perhaps certainly not to predict the future, but make an educated guess what is likely to happen”. 

Margaret McMillan säger i början av youtubeinslaget att hon upplever väldigt starkt att vi inte  riktigt kan förstå oss själva, eller andra, om vi inte förstår det förflutna. Hon hänvisar oss till våra egna erfarenheter och menar att vi instinktivt känner hur viktigt det är att förstå vad som har hänt med de människor som vi har runtomkring oss, eller arbetar med på olika sätt.  Hennes slutsats är att man inte kan förstå andra om man inte  förstår något av deras historia.

Hon tar också upp att historien ger henne en känsla av ödmjukhet. Om du vill tänka att historia kan vara bra för dig så är det för att den ger dig en känsla av just ödmjukhet, betonar McMillan. Det förflutna vimlar av smarta människor, med all slags makt, människor med tillgång till all slags information som ”got it absolutely wrong”, fortsätter hon. Så hon menar att det inte är fel att bära med sig en ödmjukhet när vi som människor närmar oss en komplicerad värld allteftersom vi fortsätter med våra liv. Vi vet inte alltid bäst, resonerar hon, och säger att hon tänker att det är det som historien också påminner oss om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s