Forskarna har försökt förklara förintelsen. En snabb bakgrund. Kolonialismen legitimerad av bl a rasbiologi. Första världskriget:Adam Hochschild skriver om Första världskriget att mer än något annat krig var detta krig beroende av ett enorma kvantiter industriprodukter och de råmaterial som krävdes för att tillverka dem (Hochschild:2012:179). Det var också första gången i krigshistorien som det regnade ner dödliga projektiler (jättegranater)på civila från stratosfären(ibid:331). Första världskriget och allt det som hänt där var råmaterial som Nazisterna på någrå få år skulle använda till att bygga sin bedrägliga men kraftfulla legend om hur >Tysklands ädla soldater höggs i ryggen och berövades en härlig seger av kommunister,pacifister och judar (350-351).Och när de 1940 invaderade Frankrike i ett nytt krig för att hämnas denna förlust , skulle hitler beordra att den franska kapitulationen undertecknades i samma järnvägsvagn (351) Hochschild menar att nazismen och kommunismen i Sovjetunionen skulle stiga direkt upp ur krigets aska (368). Kriget tog nya ofantliga proportioner med kemisk krigföring på båda sidor (382), tyskarna använde Senapsgas sid. 299. boerkriget sid.364 Denna acceleration och där vetenskapen och indiustrin förmåddes samarbete fick ett ”nukleärt klimax” SOM Hochschild skriver när Hiroshima och Nagasaki jämnades med marken (383), men också i dödsfabriker som Auschwitz. Hochschild skriver om hur första världskriget fortplantas in i det andra: ”Listan kan göras längre. Och när dessa skrankorr evs ner var det för gott. De taggtrådsomgärdade lägren i tyskland för tvpångsarbetare från Frankrike, Belgien ocdh Ryssland skulle mångfaldigas i mycket grymmare skala av nazisterna och i Sovjetunionen. Det turkiska folkmordet på armenier skulle upprepas i större skala mot Europas judar. Attackerna med stridsgas förebådade den fruktansvärda skörden av missbildade barn från amerikanska avlöviningsmedel som sprutades över Sydveietnamn.” Hotchschild fortsätters in beskrivning, men i det redan sagda antyder han den ”Blåkopia” som Hilberg inte fanns, men ett rudiment fanns , i tidigare erfarenheter och skeenden. En destruktionsprocess, utplåning var inget nytt, det fanns ett ”inherent mönster” , inte minst i tidigare krig, i kolonialkrigen t ex OCH UTROTNINGSKRIGET MOT HEREROFOLKET, SVÄLTEN i BENGALEN. Även antisemitismen finns med. ”Krigets umbäranden tände en ilsken nationalism i Tyskland, en försmak av den hysteri som ett kvartsekel senare skulle nå en klimax av ofattbara proportioner. Högerkrafter, som olycksbådande reste den bedrägliga anklagelsen att judar undandrog sig militärtjänsten, lyckades få till stånd en särskild räkning av judaran i armen. Antisemitiska böcker, pamfletter och tal florerade. Redan 1918 manadee alltyska förbundet till en ”hänsynslös kamp mot judar” (324). Hilberg är källorienterad, hans ansats är inte en problemorienterad, även om den finns där (tosh:64) Ämnet för Hilbers forskning är brett och översiktligt och är avsett att vara täckande: The Destruction of the European Jews. Ämnena som presenteras i tre volumer, och som kommit ut i reviderade upplagor med ännu mer material, är relevanta för vad titeln anger. Risken med att ta sig an en stor mängd arkivmaterial t ex är att man kan förledas till att alltför stark identifiera sig med den eller de institutioner som producerat dokumnten (Tosh:64, och det har Hilberg också kritiserats för av ???? De här primärkällorna som Hilberg byggt sin forskning på är ”ingen öppen bok” för att citera Tosh (ibid:65) Hilberg har själv skrivit om fragemnet att foga ihop. Dokument kräver ansvarsfull värdering, och t ex om möjligt att studera dem enligt derAS GRUPPERING efter proviniens. Den här forskningen har andra forskare glädje av de kan göra sin egen tolkning och analys av dokumenten, förutsatt att dokumentens äkthet är ställda utom allt rimligt tvivel osv. Och i slutet av volume 3 ger Hilberg en källredovisning. T ex informerar han om att ”the most conspicious omission in archival holdings comprises the documents of the German railways (:1225). Fotnot on diaries and memoirs. I Hilbers volume 3 finns manga intressanta trådar att följa närmare för den som är intresserad t ex om concealment och avsnitten om psychology. Som konstateras av Berenbaum och Peck i förordet till The holocaust och History så arbetasde de tidigaste förintelsehiostorikerna, som Hilberg, isolerade och utanför strålkastarljuset. Hilberg skriver i The destruction of the European Jews vol. 3 , att “Closely linked to the obliteration of the German destructionprocess is the disappaearance of the Jewish victim (1058). Fakta som rörde judar förlorade sin identitet som judar i dokument efter dokumen (1058) I Moscow Declaration som drogs upp i oktober 1943, innehåller t ex en offentlig varning som lyder” germans who take part in the wholesale shooting of Italian officers or in the execution of French, Dutch, Belgian och Norwegian hostages or of Cretan peasants, or who have shared in slaughters inflicted on the people of poland or in the territorieso f the Soviet union which are now being sweept clera of the enemy, will know that they will be brought back to the scene of their crimes and judged on the spot by the peoples whom they have outraged (1058). Detta desto mer ödesdigred mot bakgrund av Tysklands “concealment”- ”språkförbistrings”. Moskvadeklarationen undertecknades av Stalin och roosevelt och Churchill. Den senare hade varit mest aktiv i att formulera deklarationen (1058). Det Hilberg vänder sig emot är att man ”trollade bort” den judiska etniciteten; judarna i Tyskland blebv tyskar, judarna som bar polsk nationalitet konverterades till polacker osv (1058-1059. Själva anledningen till/ upphovet till att judarna mördades, deras etnicitet, doldes bakom nationalitetsbeteckningarna. Den här allmänna benägenheten för obeaktande, betonar Hilberg, höll i sig för årtionden(1059). Detjudiska ödet var utelämnat från läroböcker, uppslagsverk, historiography, pjäser och film (1059). Det var först med president Carter, 1978, som en förändring i den här hållningen signalerades, skriver Hilberg. 1978 var året då en kommission att minneshålla Förintelsen etablerades (ibid).The Destruction of european Jews kom ut 1961, så det är viktigt att se och läsa boken mot bakgrund av den tystnad och okunskap som rådde kring Förintelsen och dess offer. Detta utelämnande av historiska fakta och därmed förvanskning av historien som skedde under dessa årtionden. Det kastar historieskrivningen i ett annat ljus; förklarar den starka tradition, om än olika generationer av , förintelsehistoriker, som trots vissa meningsskiljaktigheter, står i förbindelse och dialog med varandra, och då menar jag främst deras verk – även om det i lika hög grad gäller historikerna dem själva. De flesta förintelsehistoriker som jag kommit i kontakt med (genom Hilberg och Browning) har referenser till Hilberg och browning. Det är bl a just sådant som enlig min mening kännetecknar en vetenskaplig tradition. Det är inte förvånande att Hilberg och Browning dyker upp i försvaret för Auschwitz. I the case for Auchwitz – Evidence from the Irving Trial, hänvisar t ex Robert Jan van Pelt till Hilberg och skriver: According to Raul Hilbergs rather conservative figures which I hold to be the most reliable estimate of a total Jewish deaths The Holocaust claimed 5.1 million lives (van Pelt:2002:6). Hilberg omnämns också för att ha gjort en betydelsefull statistisk analys av antalet offer i Förintelsen (ibid:109). Inför sitt uppdrag reflekterar van Pelt, tankar som han återger i förordet och balnd annat tänker han på de mer äldre kollegor som har varit med och hjälpt honom att mogna som hsitoriker, och som vid ödesdigra ögonblick gett honom sin förtoenderöst, och här nämns Bill westfal and George Westfall and Raul Hilberg och Michael Berenbaum. (xii) Och van pelt citerar en artikel i The Guardian ”Truths Sheer Weight” vars författare noterar att det är det dessa historikers ansträngningar från tidigt femtiotal som gjort att det nu inte finns något utrymme för tvivel vad det gäller Förintelsen, hur orimligt och osannolikt och avskyvärt ett sådant tvivel än kan te sig. Och artikeln I the Guardian fortsätter: ”…despite thje false trials and the lacunae left by a Nazi bureacracy as assidous about destroying the signs o f its crimes as realizing the final solution. Other unsdictions make denying the Holocaust a crime. After this case, we can rely on empiricism and the sheer weight of evidence “. Vad som är vetenskapligt är i viss mån tidsbundet. Den tradition som rank etablerade….Tredje volume av The Destruction of The European Jews tar i början upp ett konstaterande. ”never before in history had people been killed on an assembly-line basis (863). Den stora uppfinningen var färdig att tas I bruk när de två grundläggande komponenterna var sammanfogade, nämligen själva lägret och ”the killinginstallations i lägret (863-864). I förordet till sin Rethinking Holocaust skriver historikern Yehuda Bauer, som medvettet valt att se på Förintelsen utifrån ett judiskt persepktiv, utan att för den skulls bortse från förövarnas och ”bystanders” perspektiv. Bauer nämner att han lärt mycket från dessa historiker där, som t ex Browning (Bauer:2001:vii-viii). Speciellt fruktbar, skriver han, att hans vänskap med Hilberg varit, inte minst som inspiration, trots deras meningsskiljaktiogheter(ibid:viii). Bauer ifrågasätter Hilberg på en rad punkter, som Hilbergs påstående att det judiska väpnade motståndet i princip var obefintligt därför att judar saknade en tradition av motstånd( Bauer:2001:165) Bayer poängetrar att motståndet var förvånanade stort och ger en rad exempel. Han menar att Hilberg har tonat ner det judiska motståndet, amidah (ibid:166). Han avslutar med att citera Hilberg , det som citeras är något Hilberg Bauer inordnar Hilberg i en kanon av pionjärer som försökte skriva om Förintelsen på ett översiktligt, allmänt sätt, dvs, att de i huvudsak såg på Förintelsen utifrån förövarens synvinkel och i huvudsak studerade tyska dokument(ibid:69). Bauers kritik menar att helhetsbilden skulle ha inkluderat så mycket mer, och han ger också exempel på vad som missats/lämnats ut (71). Han anser att Hilbergs förklaring att Förintelsen orsakades av en byråkratisk maskin är olycklig, inte minst för att den synen upprepas, t ex av Bauman. Men Hilberg talar faktiskt om the machinery of destruction (962), han talar inte bara om the machinery of bureaucracy, även om det var den som var grundläggande : Basic was the immersion in destructive activity of the bureacratic apparatus as such (994) Och den här byråkratiska apparaten tog sig mer och mer friheter, enligt hilberg och ger exempel so matt övert tid blev det lättare att skriva “an ordinance regulating the conduct of victims or take action against them directly (995). Ett annat exempel gäller fråntagandet av judar deras körkort (995). Rättstaten undermineras, steg för steg, i praktiken upphörde den för judar i samma ögonblick som de blev statslösa. Fler exempel: When the legality of Himmlers was challenged in court, the Reichsgericht upheld his attthe destructive machine. We have met it in connectiuon with dismissals of employees and have seen it in action during the Aryanizations ((993). method on the ground of that a proclamation issued ”under the eyes of the Highest Reich Authorities” without generating their protest was Law. The rise of government by announcement was accompanied by a greater premissiveness in the making of internal descisions. (995-996) Rättsväsendet kunde knådas och tänjas.”In thew final analysis, laws or decrees were not regarded as ultimate sourceso f power but only as an expression of will ibid:997). Medan Browning betonar The signal from above , signals emanated from the center sid.54-55”, ger Hilberg en annan bild: The experienced functionary was coming intop his own. A middleranking bureaucrat, no less than his highest superior, was aware of currents and possibilities. In small ways as large, he recognized what was ripe for time. Most often it was he who initiated action (996). Hilberg fortsätter med att beskriva maskineriet: The machinery of destruction, moving on a track of self-asertyion, engaged in its multipronged operation in an ever more complicated network of interlocking decisions (998) I Hilbers perspektiv hare n destruktionsprocess ett inneboende monster, Enligt honom finns det bara ett sätt på vilket en spridd grupp efektivt kan bli förintad (998). Han fortsätter: Three steps are organic in the operationn (definition, concentration (or seizure) 0ch annihilation (ibid:998) och går vidare och förklarra detta som ”the invariant structure of the basic process ibid) ”There are additional steps in a modern destructive undertaking”, förklarrar Hilberg och fortsättyer: Thes emeasures are required not for the annihilastion of the victim but for the preservbation of the economy. Basically, they are all expropriations (998-999. Den första industrin som flyttade ut sin production till ett koncentrationsläger i stor skala var I.G Farben (85:922), och Hilberg skriver: I.G was not a mere company, it was an bureaucratic empire anmd a major factor in the destructive machine. I min mening uppmärksammas Hilberg inte tillräckligt för sin bild av den komplexa ”destruction machine” som nådde in på varje område, nådde varje människa. Inte minst för att industrier som I.G Farben, en kemisk industri, som framställde bekämpningsmedel och var den industri som försåg t ex Auschwitz med WZyklon B. The organization of I.G Farben beskriver Hilberg som ”bewildering complex”, det betyder att det inte var lätt att få tillgång till information om dess verksamheter, att få insyn. Inte att förglömma är att Hilberg gång på¨gång betonar ” “Deskmurders” har blivit ett begrepp I litteraturen kring Holocaust, Hilberg hävdar att de flesta av kontoristerna inte såg den slutliga drastiska länken i de åtgärder av destruktion som de vidtog (1023). Han framhåller att byråkkrater kunde mörda ett helt folk genom att sitta vid sina skrivbord, men att de insåg förbindelsen mellan sitt pappersarbete och högarna av lik i öst och fortsätter: and they also realized the shortcomings of arguments that placed all evil on the Jew and all good on the German (jämför Goldghagen) That was why they were compelled to justify their individual activities. Their justifications contains the implicit admission that the paperwork wa sto go o0n regardless of the actual plans of the world jewry and regardless of the actual behaviour of Jews who were about to be killed (1023). “We can divide the rationalizations focused on the perpetrators into 5 categories, skriver Hilberg. Hans avsnitt om psychology och concealment är väldigt intressanta, inte minst mot bakgrund att hanförsöker måla upp kontexten så detaljerat som möjligt av det som utgjorde Förintelsen, och ledde upp till Förintelsen. Dock varnar han för att ”the internal technocratic and moral conflict do not fully explain what happened. In a destrucdtion process, fortsätter han, the perpetrators do not play the only role, the process is shaped by the victims too. It is the interaction of perpetrators and victims that is “fate” (1030). Här har Hilberg fått kritik (se bauer etc)för at than lägger ansvar på offren att de skulle ha reagerat; inte reagerat enligt ett 2000-årig tradition av det judiska folket bemött anti-Semitism sedan drottning Esthers dagar(1038) Viktigt är också att betona att Hilberg Sid. 125 I sitt ojämförbara verk The destruction of the European Jews argumenterar raul Hilberg för att den slutgiltiga lösningen var en administrativ process som involverade deltagande av byråkrater från varje sfär av organiserat liv i Tysklnad. I vad som med all säkerhet kommer att vara en av de mest citerade passagerna av den reviderade och utökade upplagan av det här verket, så skriver Hilberg ” att det inte var så mycket av lag och befallningar som en matter of spirit, av delad förståelse, av samklang och synkronisering.” se hilberg volume 3 sid. 998 ”the machinery of destruction” Men hur kom de att dela denna förståelse, synkronisering och samklang? Frågar sig Browning. Hur skapades den? Han fortsätter med attpoängtera att medan tyska byråkraters kollektiva handlingar för historiker är gansla väldokumenterade för historiker, så stöter den senare på¨större svårigheter när hen träder in i den sfär som utgörs av av det individuella nmedvetandert. Få byråkratiska dokument avslöjar den intellektuella och moraliska odysseen företagen av dess författare (el. upphovsman?) Browning (och Snyder som skrivit Bloodlands)skulle kunna komma med invändningar här och säga att merparten av dödandet under Förintelsen skedde just man mot man; att gärningsmännen faktiskt stod ansikte mot ansikte med d e barn, kvinnor och män som d e dödade. som inte är någothos byråkratisk strukturell determinism, anför Browning och det betyder att det inte var lätt att få tillgång till information om dess verksamheter, att få insyn. Inte att förglömma är att Hilberg gång på¨gång betonar ”concealment”- strategin. Inte minst vad det gällde språket. Språket bestod av omskrivningar, det som saken gällde sades inte rakt ut. Hochschild skriver om att så mycket annat i kriget var klorgas produkten av en industriekonomi, och i det här fallet av en kartell av åtta stora kemiföretag i det tyska Ruhr-området som kallades ”IG” (intressegemenskapen). Hilberg skriver om den kemiska industrin under Nazityskland. Den första industrin som flyttade ut sin produktion till ett koncentrationsläger i stor skala var I.G Farben (85:922), och Hilberg skriver: I.G was not a mere company, it was an bureaucratic empire and a major factor in the destructive machine. Hilbergs”destruction machine” är komplex. Den nådde in på varje område, nådde varje människa. Inte minst för att industrier som I.G Farben, en kemisk industri, som framställde bekämpningsmedel och var den industri som försåg t ex Auschwitz med Zyklon B, ett insektsbekämpningsmedel. I.G Farbens företagsorganisering beskriver Hilberg som ”bewildering complex”. I dagens samhälle vill vi ändå tro att vi har byggt in de spärrar som är nödvändiga (inom byråkratin i alla fall) för att förhindra t ex att något liknande som Förintelsen äger rum. Offentlighetsprincipen och krav på transparens kan ses som exempel på sådana spärrar. Hilberg framhåller också att det allra viktigaste problemen i destruktionsprocesen inte var administrativa utan psychologiska, och fortsätter: ”The very conception of the drastic Final Solution was dependent on the ability of the perpetrators to cope with weighty psychological obstacles Fråga 2. Browning-Hilberg. De här primärkällorna som Hilberg byggt sin forskning på är ”ingen öppen bok” för att citera Tosh (ibid:65) Hilberg har själv skrivit om fragmnet att foga ihop. Jag tror också att det är kutym bland vetenskapsmän och historiker att kunna kritisera eller vara av annan åsikt än sin professor, läromästare och mentor; det kan vara ett mycket konstruktivt sätt att ge tillbaka och utmana. Det visar att adepten lärt sig något, men också att man är långt ifrån det vetenskapliga klimat som rådde i Nazityskland, eller som råder i en totalitär stat. Annorstädes har jag argumenterat för att i euroforin över segern sommaren 1941 så var Hitler angelägen om att göra upp en plan för systematiskt massmord på judar och att komponenterna i en sådan plan – deportering till läger med gasanläggningar – kom man överens om i slutet av oktober 1941, när de två första dödslägren, ett i Chelmno och det abdra i Belzec påbörjades. Nyheterna om de här besluten spreds inte systematiskt utan genom en slumpartad och ojämn process, vars sid. 54-55 signaler härstammade från ett center som i ökande omfattning indikerade till lokala tjänstemän att en kursändring hade skett. . BROWNING betonar att tyska myndigheter inte arbetade i enlighet med en blueprint när de ”ghettoiserade” judarna. Trots detta argumenterar Hilberg att en destruktionsprocess har en inneboende logik. Hilberg skriver i The destruction of the European Jews vol. 3 , att “Closely linked to the obliteration of the German destructionprocess is the disappearance of the Jewish victim (1058). Fakta som rörde judar förlorade sin identitet som judar i dokument efter dokumen (1058) I Moscow Declaration som drogs upp i oktober 1943, innehåller t ex en offentlig varning som lyder” germans who take part in the wholesale shooting of Italian officers or in the execution of French, Dutch, Belgian och Norwegian hostages or of Cretan peasants, or who have shared in slaughters inflicted on the people of poland or in the territorieso f the Soviet union which are now being sweept clera of the enemy, will know that they will be brought back to the scene of their crimes and judged on the spot by the peoples whom they have outraged (1058). Detta desto mer ödesdigred mot bakgrund av Tysklands “concealment”- ”språkförbistrings”. Moskvadeklarationen undertecknades av Stalin och roosevelt och Churchill. Den senare hade varit mest aktiv i att formulera deklarationen (1058). Det Hilberg vänder sig emot är att man ”trollade bort” den judiska etniciteten; judarna i Tyskland blebv tyskar, judarna som bar polsk nationalitet konverterades till polacker osv (1058-1059. Själva anledningen till/ upphovet till att judarna mördades, deras etnicitet, doldes bakom nationalitetsbeteckningarna. Den här allmänna benägenheten för obeaktande, betonar Hilberg, höll i sig för årtionden(1059). Det judiska ödet var utelämnat från läroböcker, uppslagsverk, historiografi, pjäser och film (1059). Det var först med president Carter, 1978, som en förändroing i den här hållningen signalerades, skriver Hilberg. 1978 var året då en kommission att minneshålla Förintelsen etablerades (ibid).The Destruction of european Jews kom ut 1961, så det är viktigt att se och läsa boken mot bakgrund av den tystnad och okunskap som rådde kring Förintelsen och dess offer. Detta utelämnande av historiska fakta och därmed förvanskning av historien som skedde under dessa årtionden. Det kastar historieskrivningen i ett annat ljus; förklarar den starka tradition, om än olika generationer av , förintelsehistoriker, som trots vissa meningsskiljaktigheter, står i förbindelse och dialog med varandra, och då menar jag främst deras verk – även om det i lika hög grad gäller historikerna dem själva. De flesta förintelsehistoriker som jag kommit i kontakt med (genom Hilberg och Browning) har referenser till Hilberg och browning. Det är bl a just sådant som enlig min mening kännetecknar en vetenskaplig tradition. Sid. 148 browning. Raul Hilberg noterade att tyskarna angav rädsla för epidemier sid. 146 som den främsta skälet för att ghettoisera de polska judarna. Senare angav de samma rädsla som ett rättfärdigande för att de likviderade ghettona. Sid. 152 avskiljandet stängningen av ghettona söndrade de ekonomiska banden mellan judarna och det omgivande samhället och berövade de inspärrade judarna deras redan minskade möjligheter att försörja sig. Sid. 168 Bauman Rabbinen Joachim Prinz i Berlin höll ett tal 1935 och summerade den ”avskilda” kategorins erfarenhet Ghettot är i världen. Människor som var så nära rent kroppsligen… livet utan granne…År 1935 visste redan Förintelsens kommande offer att de var ensamma. De kunde inte räkna med solidaritet från andra. Det lidande de genomgick var bara deras. är källorienterad, men hans underliggande fråga kan väl sägas vara hur Förintelsen kunde äga rum och ett syftet med att skriva att förhindra en upprepning. Han anser att Hilbergs förklaring att Förintelsen orsakades av en byråkratisk maskin är olycklig, inte minst för att den synen upprepas, t ex av Bauman. Dessutom framhöll han att ”the internal technocratic and moral conflict do not fully explain what happened. In a destruction process, fortsätter han, the perpetrators do not play the only role, the process is shaped by the victims too. It is the interaction of perpetrators and victims that is “fate” (1030). Här har Hilberg fått kritik (se bauer etc)för att rs. ( Ur The European Legacy: Toward New paradigms, Vol. 18, issue 4, 2013, sid. 515-517) . se hilberg volume 3 sid. 998 ”the machinery of destruction”

Hemtentamensfråga 2.

Forskarna har försökt förklara förintelsen. Redogör för två olika förklaringar till detta folkmord: Raul Hillbergs och Christopher Brownings. Skillnader och likheter. Kompletterar de varandra och i så fall hur? Anser att någon av dem är mer vetenskaplig än den andra?

En snabb bakgrund. Kolonialismen  legitimerad av  bl a rasbiologi. Första världskriget:Adam Hochschild skriver om Första världskriget att mer än något annat krig var detta krig beroende av ett enorma kvantiter industriprodukter och de råmaterial som krävdes för att tillverka dem (Hochschild:2012:179). Det var också första gången i krigshistorien som det regnade ner dödliga projektiler  (jättegranater)på civila från stratosfären(ibid:331). Första världskriget och allt det som hänt där  var råmaterial som Nazisterna på någrå få år skulle använda till att bygga sin bedrägliga men kraftfulla legend om hur >Tysklands ädla soldater höggs i ryggen och berövades en härlig seger av kommunister,pacifister och judar (350-351).Och när de 1940 invaderade Frankrike i ett nytt krig för att hämnas denna förlust , skulle hitler beordra  att den franska kapitulationen undertecknades i samma järnvägsvagn (351)

Hochschild menar att nazismen och kommunismen i Sovjetunionen skulle stiga direkt upp ur krigets aska (368).  Kriget tog nya ofantliga proportioner med kemisk krigföring på båda sidor (382), tyskarna använde Senapsgas sid. 299. boerkriget sid.364 Denna acceleration och där vetenskapen och indiustrin förmåddes samarbete fick ett ”nukleärt klimax” SOM Hochschild skriver när Hiroshima och Nagasaki jämnades med marken (383), men också i dödsfabriker som Auschwitz. Hochschild skriver om hur första världskriget fortplantas in i det andra: ”Listan kan göras längre. Och när dessa skrankorr evs ner var det för gott. De taggtrådsomgärdade lägren i tyskland för tvpångsarbetare från Frankrike, Belgien ocdh Ryssland skulle mångfaldigas i mycket grymmare skala av nazisterna och i Sovjetunionen. Det turkiska folkmordet på armenier skulle upprepas i större skala mot Europas judar. Attackerna med stridsgas förebådade den fruktansvärda skörden av missbildade barn från amerikanska avlöviningsmedel som sprutades över Sydveietnamn.” Hotchschild fortsätters in beskrivning, men i det redan sagda antyder han den ”Blåkopia” som Hilberg inte fanns, men ett rudiment fanns , i tidigare erfarenheter och skeenden. En destruktionsprocess, utplåning var inget nytt, det fanns ett ”inherent mönster” , inte minst i tidigare krig, i kolonialkrigen t ex OCH UTROTNINGSKRIGET MOT HEREROFOLKET, SVÄLTEN i BENGALEN.

Även antisemitismen finns med. ”Krigets umbäranden tände en ilsken nationalism i Tyskland, en försmak av den hysteri som ett kvartsekel senare skulle nå en klimax av ofattbara proportioner. Högerkrafter, som olycksbådande reste den bedrägliga anklagelsen att judar undandrog sig militärtjänsten, lyckades få till stånd en särskild räkning av judaran i armen. Antisemitiska böcker, pamfletter och tal florerade. Redan 1918 manadee alltyska förbundet till en ”hänsynslös kamp mot judar” (324).

Hilberg är källorienterad, hans ansats är inte en problemorienterad, även om  den finns där (tosh:64) Ämnet för Hilbers forskning är brett och översiktligt och är avsett att vara täckande:  The Destruction of the European Jews.

Ämnena som presenteras i tre volumer, och som kommit ut i reviderade upplagor med ännu mer material, är relevanta för vad titeln anger.

Risken med att ta sig an en stor mängd arkivmaterial t ex är att man kan förledas till att alltför stark identifiera sig med  den eller de institutioner som producerat  dokumnten (Tosh:64, och det har Hilberg också kritiserats för av ????

De här primärkällorna som Hilberg byggt sin forskning på är ”ingen öppen bok” för att citera Tosh (ibid:65) Hilberg har själv skrivit om fragemnet att foga ihop.

Dokument kräver ansvarsfull värdering, och t ex om möjligt att studera dem enligt derAS GRUPPERING efter proviniens.

Den här forskningen har andra forskare glädje av de kan göra sin egen tolkning och analys av dokumenten, förutsatt att dokumentens äkthet är ställda utom allt rimligt tvivel osv.

Och i slutet av volume 3 ger Hilberg en källredovisning. T ex informerar han om att ”the most conspicious omission in archival holdings comprises the documents of the German railways (:1225). Fotnot on diaries and memoirs.

I Hilbers volume 3 finns manga intressanta trådar att följa närmare för den som är intresserad t ex om concealment och avsnitten om psychology.

Som konstateras av Berenbaum och Peck i förordet till The holocaust och History så arbetasde de tidigaste förintelsehiostorikerna, som Hilberg, isolerade och utanför strålkastarljuset.

Hilberg skriver i The destruction of the European Jews vol. 3 , att  “Closely linked to the obliteration of the German destructionprocess is the disappaearance of the Jewish victim (1058).

Fakta som rörde judar förlorade sin identitet som judar i dokument efter dokumen (1058) I Moscow Declaration som drogs upp i oktober 1943, innehåller  t ex en offentlig varning som lyder” germans who take part in the wholesale shooting of Italian officers or in the execution of French, Dutch, Belgian och Norwegian hostages or of Cretan peasants, or who have shared in slaughters inflicted on the people of poland or in the territorieso f the Soviet union which are

now being sweept clera of the enemy, will know that they will be brought back to the scene of their crimes and judged on the spot by the peoples whom they have outraged (1058). Detta desto mer ödesdigred mot bakgrund av Tysklands “concealment”- ”språkförbistrings”.  Moskvadeklarationen undertecknades av Stalin och roosevelt och Churchill. Den senare hade varit mest aktiv i att formulera deklarationen (1058).

Det Hilberg vänder sig emot är att man ”trollade bort” den judiska etniciteten; judarna i Tyskland blebv tyskar, judarna som bar polsk nationalitet konverterades till polacker osv (1058-1059. Själva anledningen till/ upphovet till att judarna mördades, deras etnicitet,  doldes bakom nationalitetsbeteckningarna.

Den här allmänna benägenheten för obeaktande, betonar Hilberg, höll i sig för årtionden(1059). Detjudiska ödet var utelämnat från läroböcker, uppslagsverk, historiography, pjäser och film (1059). Det var först med president Carter, 1978, som en förändring i den här hållningen signalerades, skriver Hilberg.  1978 var året då en kommission att  minneshålla Förintelsen etablerades (ibid).The Destruction of european Jews kom ut 1961, så det är viktigt att se och läsa boken mot bakgrund av den tystnad och okunskap som rådde kring Förintelsen och dess offer. Detta utelämnande av historiska fakta och därmed förvanskning av historien som skedde under dessa årtionden. Det kastar historieskrivningen i ett annat ljus; förklarar den starka tradition, om än olika generationer av ,  förintelsehistoriker, som trots vissa meningsskiljaktigheter, står i förbindelse och dialog med varandra, och då menar jag främst deras verk – även om det i lika hög grad gäller historikerna dem själva.  De flesta förintelsehistoriker som jag kommit i kontakt med (genom Hilberg och Browning) har referenser till Hilberg och browning. Det är bl a just sådant som enlig min mening kännetecknar en vetenskaplig tradition.

Det är inte förvånande att Hilberg och Browning dyker upp i försvaret för Auschwitz.  I the case for Auchwitz – Evidence from the Irving Trial, hänvisar t ex Robert Jan van Pelt till Hilberg och skriver: According to Raul Hilbergs rather conservative figures which I hold to be the most reliable estimate of a total Jewish deaths The Holocaust claimed 5.1 million lives (van Pelt:2002:6).

Hilberg omnämns också för att ha gjort en betydelsefull statistisk analys av antalet offer i Förintelsen (ibid:109).

Inför sitt uppdrag reflekterar van Pelt, tankar som han återger i förordet och balnd annat tänker han på de mer äldre kollegor som har varit med och hjälpt honom att mogna som hsitoriker, och som vid ödesdigra ögonblick gett honom sin förtoenderöst, och här nämns Bill westfal and George Westfall and Raul Hilberg och Michael Berenbaum. (xii) Och  van pelt  citerar en artikel i The Guardian ”Truths Sheer Weight” vars författare noterar att det är det dessa historikers ansträngningar från tidigt femtiotal som gjort att det nu inte finns något utrymme för tvivel vad det gäller Förintelsen, hur orimligt och osannolikt och avskyvärt ett sådant tvivel än kan te sig.  Och  artikeln I the Guardian fortsätter: ”…despite thje false trials and the lacunae left by a Nazi bureacracy as assidous about destroying the signs o f its crimes as realizing the final solution. Other unsdictions make denying the Holocaust a crime. After this case, we can rely on empiricism and the sheer weight of evidence “.

Vad som är vetenskapligt är i viss mån tidsbundet. Den tradition som rank etablerade….Tredje volume av The Destruction of The European Jews tar i början upp ett konstaterande.  ”never before in history had people been killed on an assembly-line basis (863). Den stora uppfinningen var färdig att tas I bruk när de två grundläggande komponenterna var sammanfogade, nämligen själva lägret och ”the killinginstallations i lägret (863-864).

I förordet till sin Rethinking Holocaust skriver historikern Yehuda Bauer, som medvettet valt att se på Förintelsen utifrån  ett judiskt persepktiv, utan att för den skulls bortse från förövarnas och ”bystanders” perspektiv. Bauer nämner att han lärt mycket från dessa historiker där, som t ex Browning (Bauer:2001:vii-viii).

Speciellt fruktbar, skriver han, att hans vänskap med Hilberg varit, inte minst som inspiration, trots deras meningsskiljaktiogheter(ibid:viii).

Bauer ifrågasätter Hilberg på en rad punkter,  som Hilbergs påstående att det judiska väpnade motståndet i princip var obefintligt därför att judar saknade en tradition av motstånd( Bauer:2001:165) Bayer poängetrar att motståndet var förvånanade stort och  ger en rad exempel. Han menar att Hilberg har tonat ner det judiska motståndet, amidah (ibid:166). Han avslutar med att citera Hilberg , det som citeras är något Hilberg

Bauer inordnar Hilberg i en kanon av pionjärer som försökte skriva om Förintelsen på ett översiktligt, allmänt sätt, dvs, att de i huvudsak såg på Förintelsen utifrån förövarens synvinkel och i huvudsak studerade tyska dokument(ibid:69). Bauers kritik  menar att helhetsbilden skulle ha inkluderat så mycket mer, och han ger också exempel på vad som missats/lämnats ut (71). Han anser att Hilbergs förklaring att Förintelsen orsakades av en byråkratisk maskin är olycklig, inte minst för att den synen upprepas, t ex av Bauman.

Men Hilberg talar faktiskt om the machinery of destruction (962), han talar inte bara om the machinery of bureaucracy, även om det var den som var grundläggande : Basic was the immersion in destructive activity of the bureacratic apparatus as such  (994) Och den här byråkratiska apparaten tog sig mer och mer friheter, enligt hilberg  och ger exempel so matt övert tid  blev det lättare att skriva “an ordinance regulating the conduct of victims or take action against them directly (995). Ett annat exempel gäller fråntagandet av judar deras körkort (995). Rättstaten undermineras, steg för steg, i praktiken upphörde den för judar i samma ögonblick som de blev statslösa. Fler exempel:  When the legality of Himmlers was challenged in court, the Reichsgericht upheld his attthe destructive machine. We have met it in connectiuon with dismissals of employees and have seen it in action during the Aryanizations ((993).

method on the ground of that a proclamation issued ”under the eyes of the Highest Reich Authorities” without generating their protest was Law.

The rise of government by announcement was accompanied by a greater premissiveness in the making of internal descisions. (995-996)  Rättsväsendet kunde knådas och tänjas.”In thew final analysis, laws or decrees were not regarded as ultimate sourceso f power but only as an expression of will ibid:997).

Medan Browning betonar The signal from above , signals emanated from the center sid.54-55”, ger Hilberg en annan bild: The experienced functionary was coming intop his own. A middleranking bureaucrat, no less than his highest superior, was aware of currents and possibilities. In small ways as large, he recognized what was ripe for time. Most often it was he who initiated action (996).

Hilberg fortsätter med att beskriva maskineriet: The machinery of destruction, moving on a track of self-asertyion, engaged in its multipronged operation in an ever more complicated network of interlocking decisions (998)

I Hilbers perspektiv hare n destruktionsprocess ett inneboende monster, Enligt honom finns det bara ett sätt på vilket en spridd grupp efektivt kan bli förintad (998).

Han fortsätter: Three steps are organic in the operationn (definition, concentration (or seizure) 0ch annihilation (ibid:998) och går vidare och förklarra detta som ”the invariant structure of the basic process ibid)

”There are additional steps in a modern destructive undertaking”, förklarrar Hilberg  och fortsättyer: Thes emeasures are required not for the annihilastion of the victim but for the preservbation of the economy. Basically, they are all expropriations (998-999. Den första industrin som flyttade ut sin production till ett koncentrationsläger i stor skala var I.G Farben (85:922), och Hilberg skriver: I.G  was not a mere company, it was an bureaucratic empire anmd a major factor in the destructive machine.  I min mening uppmärksammas Hilberg inte tillräckligt för sin bild av den komplexa ”destruction machine” som nådde in på varje område, nådde varje människa. Inte minst för att industrier som I.G Farben, en kemisk industri, som framställde bekämpningsmedel och var den industri som försåg t ex Auschwitz med  WZyklon B.  The organization of I.G Farben beskriver Hilberg som ”bewildering complex”, det betyder att det inte var lätt att få tillgång till information om dess verksamheter, att få insyn. Inte att förglömma är att Hilberg gång på¨gång betonar ”

“Deskmurders” har blivit ett begrepp I litteraturen kring Holocaust,

Hilberg hävdar att de flesta av kontoristerna inte såg den slutliga drastiska länken i de åtgärder av destruktion som de vidtog (1023). Han framhåller att byråkkrater kunde mörda ett helt folk genom att sitta vid sina skrivbord, men att de insåg förbindelsen mellan sitt pappersarbete och högarna av lik i öst och fortsätter: and they also realized the shortcomings of arguments that placed all evil on the Jew and all good on the German (jämför Goldghagen) That was why they were compelled to justify their individual activities. Their justifications contains the implicit admission that the paperwork wa sto go o0n regardless of the actual plans of the world jewry and regardless of the actual behaviour of Jews who were about to be killed  (1023). “We can divide the rationalizations focused on the perpetrators into 5 categories, skriver Hilberg.  Hans avsnitt om psychology och concealment  är väldigt intressanta, inte minst mot bakgrund att hanförsöker måla upp kontexten så detaljerat som möjligt av det som utgjorde Förintelsen, och ledde upp till Förintelsen.

Dock varnar han för att  ”the internal technocratic and moral conflict do not fully explain what happened.  In a destrucdtion process, fortsätter han, the perpetrators do not play the only role, the process is shaped by the victims too. It is the interaction of perpetrators and victims that is “fate” (1030). Här har Hilberg fått kritik  (se bauer etc)för at than lägger ansvar på offren att de skulle ha reagerat; inte reagerat enligt ett 2000-årig tradition av  det judiska folket bemött anti-Semitism sedan drottning Esthers dagar(1038)

Viktigt är också att betona att

Hilberg

Sid. 125  I sitt ojämförbara verk  The destruction of the European Jews  argumenterar raul Hilberg för att den slutgiltiga lösningen var en administrativ process som involverade deltagande av byråkrater från varje sfär av organiserat liv i Tysklnad. I vad som med all säkerhet kommer att  vara en av de mest citerade passagerna av den reviderade och utökade upplagan av det här verket, så skriver Hilberg ” att det inte var så mycket av lag och befallningar som en  matter of spirit, av delad förståelse, av samklang och synkronisering.” se hilberg volume 3 sid. 998  ”the machinery of destruction

Men hur kom de att dela denna förståelse, synkronisering och samklang? Frågar sig Browning. Hur skapades den?

 

 

 

 

 

 

 

Han fortsätter med attpoängtera att medan tyska byråkraters kollektiva handlingar  för historiker är gansla väldokumenterade för historiker, så stöter den senare på¨större svårigheter när hen träder in i  den sfär som utgörs av av det individuella nmedvetandert.  Få byråkratiska dokument avslöjar den intellektuella och moraliska odysseen företagen av dess författare (el. upphovsman?)

Browning  (och Snyder som skrivit Bloodlands)skulle kunna komma med invändningar här och säga att merparten av dödandet under Förintelsen skedde just man mot man; att gärningsmännen faktiskt stod ansikte mot ansikte med d e barn, kvinnor och män som d e dödade. som inte är någothos byråkratisk strukturell determinism, anför Browning

och  det betyder att det inte var lätt att få tillgång till information om dess verksamheter, att få insyn. Inte att förglömma är att Hilberg gång på¨gång betonar ”concealment”- strategin. Inte minst vad det gällde språket. Språket bestod av omskrivningar, det som saken gällde  sades inte rakt ut.

Hochschild skriver om att så mycket annat i kriget var klorgas produkten av en industriekonomi, och i det här fallet av en kartell av åtta stora kemiföretag i det tyska Ruhr-området som kallades ”IG” (intressegemenskapen).

Hilberg skriver om den kemiska industrin under Nazityskland.

Den första industrin som flyttade ut sin produktion till ett koncentrationsläger i stor skala var I.G Farben (85:922), och Hilberg skriver: I.G  was not a mere company, it was an bureaucratic empire and a major factor in the destructive machine. Hilbergs”destruction machine” är komplex. Den nådde in på varje område, nådde varje människa. Inte minst för att industrier som I.G Farben, en kemisk industri, som framställde bekämpningsmedel och var den industri som försåg t ex Auschwitz med  Zyklon B, ett insektsbekämpningsmedel.  I.G Farbens företagsorganisering  beskriver Hilberg som ”bewildering complex”.

I dagens samhälle vill vi ändå tro att vi har byggt in de spärrar som är nödvändiga (inom byråkratin i alla fall) för att förhindra t ex att något liknande som Förintelsen äger rum. Offentlighetsprincipen och krav på transparens kan ses som exempel på sådana spärrar.

Hilberg framhåller också att det allra viktigaste problemen i destruktionsprocesen inte var administrativa utan psychologiska, och fortsätter: ”The very conception of the drastic Final Solution was dependent on the ability of the perpetrators to cope with weighty psychological obstacles Fråga 2. Browning-Hilberg.

De här primärkällorna som Hilberg byggt sin forskning på är ”ingen öppen bok” för att citera Tosh (ibid:65) Hilberg har själv skrivit om fragmnet att foga ihop.

Jag tror också att det är kutym bland vetenskapsmän och historiker att kunna kritisera eller vara av annan åsikt än sin professor, läromästare och mentor; det kan vara ett mycket konstruktivt sätt att ge tillbaka och utmana. Det visar att adepten lärt sig något, men också att man är långt ifrån det vetenskapliga klimat som rådde i Nazityskland, eller som råder i en totalitär stat.

 

Annorstädes har jag argumenterat för att i euroforin över segern sommaren 1941 så var Hitler angelägen om att göra upp en plan för systematiskt massmord på judar och att komponenterna i en sådan plan – deportering till läger med gasanläggningar – kom man överens om i slutet av oktober 1941, när de två första dödslägren, ett i Chelmno och det abdra i Belzec påbörjades. Nyheterna om de här besluten spreds inte systematiskt utan genom en slumpartad och ojämn process, vars sid. 54-55 signaler härstammade från ett center som i ökande omfattning indikerade till lokala tjänstemän att en kursändring hade skett. . BROWNING betonar att tyska myndigheter inte arbetade i enlighet med en blueprint när de ”ghettoiserade” judarna. Trots detta argumenterar Hilberg att en destruktionsprocess har en inneboende logik. Hilberg skriver i The destruction of the European Jews vol. 3 , att  “Closely linked to the obliteration of the German destructionprocess is the disappearance of the Jewish victim (1058).

Fakta som rörde judar förlorade sin identitet som judar i dokument efter dokumen (1058) I Moscow Declaration som drogs upp i oktober 1943, innehåller t ex en offentlig varning som lyder” germans who take part in the wholesale shooting of Italian officers or in the execution of French, Dutch, Belgian och Norwegian hostages or of Cretan peasants, or who have shared in slaughters inflicted on the people of poland or in the territorieso f the Soviet union which are

now being sweept clera of the enemy, will know that they will be brought back to the scene of their crimes and judged on the spot by the peoples whom they have outraged (1058). Detta desto mer ödesdigred mot bakgrund av Tysklands “concealment”- ”språkförbistrings”.  Moskvadeklarationen undertecknades av Stalin och roosevelt och Churchill. Den senare hade varit mest aktiv i att formulera deklarationen (1058).

Det Hilberg vänder sig emot är att man ”trollade bort” den judiska etniciteten; judarna i Tyskland blebv tyskar, judarna som bar polsk nationalitet konverterades till polacker osv (1058-1059. Själva anledningen till/ upphovet till att judarna mördades, deras etnicitet,  doldes bakom nationalitetsbeteckningarna.

Den här allmänna benägenheten för obeaktande, betonar Hilberg, höll i sig för årtionden(1059). Det judiska ödet var utelämnat från läroböcker, uppslagsverk, historiografi, pjäser och film (1059). Det var först med president Carter, 1978, som en förändroing i den här hållningen signalerades, skriver Hilberg.  1978 var året då en kommission att  minneshålla Förintelsen etablerades (ibid).The Destruction of european Jews kom ut 1961, så det är viktigt att se och läsa boken mot bakgrund av den tystnad och okunskap som rådde kring Förintelsen och dess offer. Detta utelämnande av historiska fakta och därmed förvanskning av historien som skedde under dessa årtionden. Det kastar historieskrivningen i ett annat ljus; förklarar den starka tradition, om än olika generationer av ,  förintelsehistoriker, som trots vissa meningsskiljaktigheter, står i förbindelse och dialog med varandra, och då menar jag främst deras verk – även om det i lika hög grad gäller historikerna dem själva.  De flesta förintelsehistoriker som jag kommit i kontakt med (genom Hilberg och Browning) har referenser till Hilberg och browning. Det är bl a just sådant som enlig min mening kännetecknar en vetenskaplig tradition.

 

 

 

Sid. 148 browning. Raul Hilberg noterade att tyskarna angav rädsla för epidemier sid. 146 som den främsta skälet för att ghettoisera de polska judarna. Senare angav de samma rädsla som ett rättfärdigande för att de likviderade ghettona.

Sid. 152 avskiljandet stängningen av ghettona söndrade de ekonomiska banden mellan judarna och det omgivande samhället och berövade de inspärrade judarna deras redan minskade möjligheter att försörja sig.

Sid. 168 Bauman Rabbinen Joachim Prinz i Berlin höll ett tal 1935 och summerade den ”avskilda” kategorins erfarenhet Ghettot är i världen.

Människor som var så nära rent kroppsligen… livet utan granne…År 1935 visste redan Förintelsens kommande offer att de var ensamma. De kunde inte räkna med solidaritet från andra. Det lidande de genomgick var bara deras.  är källorienterad, men hans underliggande fråga kan väl sägas vara hur Förintelsen kunde äga rum och ett syftet med att skriva att förhindra en upprepning.

Han anser att Hilbergs förklaring att Förintelsen orsakades av en byråkratisk maskin är olycklig, inte minst för att den synen upprepas, t ex av Bauman. Dessutom framhöll han att  ”the internal technocratic and moral conflict do not fully explain what happened.  In a destruction process, fortsätter han, the perpetrators do not play the only role, the process is shaped by the victims too. It is the interaction of perpetrators and victims that is “fate” (1030). Här har Hilberg fått kritik  (se bauer etc)för att

 

  1. ( Ur The European Legacy: Toward New paradigms, Vol. 18, issue 4, 2013, sid. 515-517) .

se hilberg volume 3 sid. 998  ”the machinery of destruction

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s