”Svindlande höjder” av författaren Emily Brontë (1818-1848) – ett förslag till tolkning!

20180915_155743
Fotot är inifrån ishotellet. Vi hade turen att få en samisk guide när vi anlände med buss till Jukkasjärvi. Bild: Inga-Lill Erlingsen

Författaren och filosofen Wollstonecraft (1759-1797) och filosofen och samhällsdebattören Mill (1806-1873) stöder sig på grundtanken att det finns naturliga rättigheter som tillkommer människan och som är lika för alla, oberoende av kön, klass, religion och social ställning. Så sympatiserade Wollstonecraft också länge med franska revolutionens grundläggande idéer (Mansèn: 2006:87). Men i motsats till de konservativa menade de att människans natur inte är given från början. De ansluter sig till Lockes synsätt som beskriver den unga människans psyke som en tabula rasa där sedan erfarenheterna avsätter sina avtryck, förklarar Mansen.  De menar att det som kallas människans ”natur” till största delen beror på uppfostran och utbildning, enligt Wollstonecraft och Mill, förtydligar Mansen.

Att jag väljer just dessa två filosofer beror på att jag har svårt för att tro att upplysningens tankar, och inte minst franska revolutionens, gått Emily Brontë förbi; eftersom hon dessutom arbetat som guvernant föreställer jag mig att hon reflekterat kring uppfostran och bildningsideal osv. Inte minst Rousseau bör ha väckt hennes nyfikenhet.  Dessutom tar Svindlande höjder upp det här med bildning väldigt konkret, inte minst när Cathrine den yngre uppmuntrar Hareton till att läsa och förkovra sig, t ex på sid 400 ”Mot-sats!” sa en röst klar som en silverklocka. ”Nu är det tredje gången din dumbom! Jag tänker inte upprepa det igen. Om du inte kommer ihåg det nu så luggar jag dig!”(Bronte:2002:400). Upplysningens krav på ökad demokrati och jämlikhet åtföljdes paradoxalt nog av ett vetenskapligt särskiljande mellan olika klasser, kön och raser, skriver Mansen (116) Det formulerades skillnader mellan olika folk och grupper och dessa införlivades i vetenskapliga teorier om natur och kultur och moralisk utveckling, fortsätter Mansen. (116).  ”Måttfullhet och självkontroll likställdes med ett civiliserat beteende, vilket framför allt påstods utmärka samhällsskikt.  Här fanns bildning och själslig styrka nog att följa kulturellt upprättade seder medan människor ur d stora folklagren påstods sakna förmåga till återhållsamhet och ständigt löpa risk att drabbas av rasande och förfärliga passioner”(117). Det fanns gott om fördomar och förutfattade meningar om både samhällets lägsta skikt, men också om adeln. (117) Kolonialismen bidrog till dessa uppdelningar som nämnts ovan, bland annat i syfte att rättfärdiga att man förslavade eller utrotade människor av icke västerländskt ursprung.  Detta understöddes inte minst av de västerländska teologernas tolkningstradition inom vilken de svarta afrikanerna gjordes till Hams förbannelse, som innebar att svart hudfärg förknippades med en svart själ, enligt  Coquery-Vidrovitch.(739)[1] Jag tar med detta påpekande därför att det har betydelse för beskrivningen av Heathcliff när han introduceras i romanens fjärde kapitel. Mannen i huset har med sig ett barn som han bär som ett bylte i famnen och säger bl a till hustrun: ”Men du måste ta honom som en skänk från ovan trots att han är så svart som om han kom från underjorden” (Bronte:2002:48).

Napoleons fall 1815 innebar slutet på en epok av revolutionär optimism och besvikelse, av omvälvningar, krig och förstörelse. En reaktion mot upplysningstidens revolutionära skördar satte in. Mot reaktioner uppstår och genom denna ständiga spänning mellan etablissemang och opposition uppstår ett dymaniskt och demokratiserande samhälle, stimulerat av tidens utvecklings-och framstegsmyter och underkastat en successiv förändring. (s 327) Social rörlighet blir med andra ord möjligt.

På litteraturens område fick romantikernas belägenhet att dra sig tillbaka till filosofins och estetikens isolerade domäner[2] vika för ett alltmer utåtriktat samhällsintresse. Det innebar inte att de romantiska föreställningarna upphörde att attrahera, de levde vidare, men det är en synvinkelsfråga, menar Olsson och Algulin, om Dickens, till exempel, är samhällsrealist eller romantiker.

 

Romantiken gav historien och geografin en vitaliserande djupdimension som gick igen i människoskildringen. Människans inre blev en okänd suggestiv terräng, som berättarkonsten kunde utforska och ge nya psykologiska accenter. Människans psyke … öppnade främmande världar av drömmar och fantasi, som oupphörligt fascinerade 1800-talets läsare. (s. 319) Skräckstämningarnas makt över det mänskliga föreställningsförmågan hade upptäckts redan på 1700-talet och kom till uttryck i en ny genre, den ”gotiska romanen” med bland annat författare som Walpole och Radcliffe. (319)  Skräckromantiken kom att spela en viktig roll i den engelska 1800-tals litteraturen, påpekar Olsson och Algulin (s.319) Vad Jane Austen och de tre systrarna Brontë framför allt representerar, och litterärt gestaltar, är kvinnans psykologiska utbrytningsförsök ur den victorianskt inhägnade miljön, menar Olsson & Algulin.

Det var Drottning Victoria, och hennes långa regeringstid från 1837-1901, som gav namn till den viktorianska epoken och dess samhälle, skriver Olsson & Algulin (337) De båda författarna beskriver epokens sociala klimat som ” en långtgående borgerlig konformism och konventionalism, en bigott religiositet och en puritansk sexualmoral. (337) De menar att man kan se litteraturen från den tiden som mer eller mindre antingen anpassad och ”comme il faut” eller som en reaktion mot…(ibid:ibid)

Berättarperspektivet – point of view

Det Romberg skriver om att komma nära den episka ursituationen med sagoberättaren inför sin åhörarskara, för vilken hann i hög grad är närvarande och stundom deltagande i skeendet som han utger, gäller väldigt mycket Lockwood i Svindlande höjder (s.70-71). Året är 1801 och Lockwood börjar skriva ner hur han besöker sin hyresvärd på Wuthering Heights. Det  att Lockwood är kulturellt intresserad.  ”innan jag steg in stannade jag upp en stund för att beundra de sniderier i grotesk ornamentstil som pryder fasaden, särskilt kring huvudingången.” (9)Han beskriver hur han ser förvirrade gripar och puttofigurer och årtalet 1500 och namnet Earnshaw. Han vill gärna be den nuvarande ägaren Heathcliff kommentera detta, men han förstår att denne inte är hågad att stå till tjänst som informationskälla. Vid andra besöket träffar han på en ung man som Lockwood börjar tvivla på att han tillhör tjänstefolket.  ”Hans klädsel och språk visserligen var en drängs och han saknade helt den överlägsenhet som kännetecknade Mr. och Mrs. Heathcliff…, men han uppträdde obesvärat, nästan stolt, och betedde sig inte som en tjänare gentemot frun i huset.” (ibid:17) Lockwood tillstår att han inte var klar över den unge mannens ställning. Vi ser här att det är Lockwood som introducerar en av bokens maktaxlar; den som handlar om klass. Introduktionen har egentligen börjat tidigare; med hans lakoniska ”Här har vi tydligen hela tjänarstaben, tänkte jag” (8) Sedan följer intrycken av själva huset och dess ”planlösning” – avsaknaden av hall och ingen korridor utan det stegs direkt in i salen eller ”stugan”, som man säger här i trakten, vilket Lockwood upplyser oss om. Vi får ta del av interiören och sedan följer Lockwoods känsla av att ”det hos Mr. Heathcliff finns något som inte stämmer med denna omgivning och livsstil. Till utseendet är han mörk som en zigenare, till klädsel och uppträdande (två viktiga klassmarkörer min anmärkning), är han en gentleman, d.v.s. gentleman i samma mening som många andra lantjunkare. Somliga kanske skulle misstänka honom för att vara en aning högmodig på uppkomlingars vis- själv känner jag mig innerst inne övertygad om att så inte är fallet. (10) Lockwoods intryck av Heathcliff vid de här två första besöken är att de har mycket gemensamt, fast han några rader längre ner tillstår att han kanske läser in för mycket av sina egna särdrag i Heathcliff (Ibid:10).  Ett antal sidor längre fram tror sig Lockwood förstå att den unga kvinnan i huset nog i själva verket är gift med den unge ”tölpen” och konstaterar att det så klart måste vara sonen i huset. Och Lockwood drar slutsatsen. ”Det är följden av att leva så isolerat: hon har kastat bort sig på en bondlurk bara för att hon inte känner till att det finns bättre män! Det är för sorgligt – jag måste ta mig i akt så att jag inte får henne att ångra sitt val. Det är en självmedveten maskulinitet som talar. Det är en slags självframställan också när man berättar. Fokaliseringsskiften:

En slags självframställan också när man berättar, med vilken auktoritet exempelvis ger ”hints” om vilken slags jag-berättare som vi har att göra med. Alla-jag berättare är opålitliga – ”det har jag inte sett”, ”så uppfattade jag det” et cetera.

 

Lockwood tvingas sova över på Wuthering Height och träffar på namnet Cathrine Earnshaw. Han börjar läsa hennes ”bleknade hieroglyfer” som han hittar överallt som kommentarer, lösryckta eller som sammanhängande dagboksanteckningar i böcker som tillhört henne. Hon har utnyttjat varje tom yta hon hittat i böckerna, hur liten eller stor den än varit. Lockwood läser anteckningarna och faller i sömn. I och med dessa anteckningar träder berättare nummer två in, Cathrine, men försvinner snabbt ut ur berättarskaran igen. Men i kapitel fyra introduceras berättare nummer tre, Nelly Dean. Lookwood är sällskapssjuk och hoppas innerligt att Nelly är en riktig skvallertant så att han antingen piggas upp eller lullas till sömns av hennes prat (43) Efter vissa ansatser till samtal tänker Lookwood att han ska börja leda in samtalet på sin värds familj (44). Han får bland annat veta att Earnshaw är en mycket gammal släkt, och han får veta att Heathcliff är en ”gökunge”, men också Nellys nära förbindelse till Wuthering Heights eftersom hennes mor arbetade där. Längre fram talar hon om Hindley som sin fosterbror (och förre husbonden) (242)

Men här etableras ”sagoberättarsituationen”; Nelly springer och hämtar sina sysaker och flyttar närmare Lockwood. Vi förstår att de sitter vid en öppen spis. Och det berättas och berättas. I slutet av kapitel 7 ber Lockwood Nelly att fortsätta berätta. I detalj (dessutom!)(82) Och han avslöjar för henne att folket där i trakten intresserar honom mer än folket i städerna. Han tycker att de lever ett djupare och allvarligare liv (82) Nelly blir lite förbryllad, och menar att de är väl som andra folk bara man lär känna dem. Men Lockwood håller inte med och här kommer hans ”känsla för klass” fram igen, som jag anar är ganska tidstypisk när det gäller människor som honom som förmögna både vad det gäller ”leisuretime” och pengar. ”Ni får ursäkta, kära Mrs. Dean, men ni är själv ett slående exempel på motsatsen. Bortsett från några små obetydliga provinsialismer i ert tal finns det inget som jag skulle vilja kalla typiskt för er klass.  Jag är övertygad om att ni har tänkt betydligt mer än vad som är vanligt bland tjänstefolk. Ni har tvingats odla era tankegåvor eftersom ni inte har fått tillfälle att ödsla bort ert liv på struntsaker.” (ibid:82) Mrs. Dean ger svar på tal och säger att ”det är inte precis för att jag har bott häruppe och sett samma ansikten och samma händelser år efter år, utan det är för att jag har gått i en hård skola som har lärt mig att tänka efter. Och dessutom har jag läst mer än ni kanske trior. Ni kan inte öppna en bok här i biblioteket som inte jag har läst och lärt mig något av. Det skulle i så fall vara raden av böcker på grekiska och latin och franska – jag kan skilja dem åt, och mer än så får man inte vänta sig av ett fattigmansbarn (83)  – och sedan fortsätter hon med sommaren 1778, för nära 23 år sedan(ibid:ibid:)

Det finns ytterligare en berättare: Isabella, i form av det brev hon skrev till sin bror.

Det är Lockwoods berättelse som ramar in det hela. Men det är Nelly som berättar för honom och därmed har berättarens makt. Det är hon som styr berättelsen, bland annat genom det urval av händelser och detaljer hon väljer att lägga ut, men lika mycket, om inte mer, genom det hon väljer att i n t e berätta.  Hon är en representant för den kvinnliga författarens position vid den här tiden. (muntligt föreläsning Lenemark:130) Lookwood lyssnar på Nellys berättelse. Den må filtreras genom hennes medvetenhet, men hennes berättelse måste i sin tur filtreras genom en man för att få trovärdighet.

Men som sagt, det finns tillfällen då Lookwood direkt berättar sina intryck och är med i skeendena. Så även mot slutet när han bland annat återvänder till Wuthering Heights i början av kapitel 31 (ibid:389)

Maktaxlar: De maktaxlar som jag finner rör etnicitet (Heathcliff som uppges vara rom), ålder, kön, religion (speciellt utmärkande vad det gäller Joseph) och klass. De som är intressantast anser jag vara ålder, kön, etnicitet och klass.

Ålder därför att boken beskriver två generationer av Earnshaws och Lintons som barn; och barn är underordnade sina föräldrar; barn är väldigt utsatta och maktlösa gentemot de vuxna och vuxenvärlden.

Etnicitet finns med eftersom Heathcliff är rom, och allt som oftast beskrivs som väldigt mörk och hela tiden anspelas det på hans etniska bakgrund: Att han är mörk, landstrykare, svart et cetera.  Dessutom kopplas hans etniska bakgrund ihop med klassbakgrund (som vi egentligen inte vet något om). Förmodligen var Heathcliff gatubarn när Cathrines och Hindleys pappa fann/råkade på honom. Man kan rentav spekulera i om Heathcliff räddade hans liv…Lejontrappan7

Etniska bakgrunden plus klassbakgrunden samverkar med åldern: Heathcliff kan inte ta sig ur sin underordning och sitt utanförskap. Hindley marginaliserar honom än mer och han blir dräng. Allt detta sammanfattas på sidorna 74-75-76 där Nelly försöker uppmuntra Heathcliff och enligt min mening gör honom till en jämlik – och jag tänker på att Franska revolutionens motto ”jämlikhet, broderskap och frihet” som svävar genom hennes ord.

Här har vi bokens huvudkonflikt: Vem kommer Cathrine att välja av Heathcliff och Edgar?

Här kommer klassaspekten in med hela sin innebörd av ställning; socialt och kulturellt kapital, jord, egendom, pengar, anseende, anrikhet osv.

Vi får erfara att Cathrine hade valt Heathcliff om han inte försvunnit; valt att leva som tiggare, socialt exkluderad, eller vad det nu skulle ha inneburit.

Men hon valde Edgar då Heathcliff försvunnit – inte minst till hennes bror s glädje då de fick en chans att stiga från de lägre klasserna.

Heathcliff återvänder förmögenhet med intentionen att rasera de två husen. Till sin förvåning bygger han en ”dynasti” och förenar de två husen.

Helena Lindbom

 

Länkar:

udsatte inuits ihvem_er_de_unge_p_kanten_af_det_danske_samfund_oawhy college kids

hvem_er_de_unge_p_kanten_af_det_danske_samfund_oa

why college kids

 

INTRIG

ur doc. Christian Lenemarks anvisningar (även om de flyter samman med min text):

Pengar definierade inte klass utan härkomst -förklaring Nelly- sätta det i perspektiv. Hareton klassdimension.

Är Nelly en pålitlig berättare eller inte? Nellys tillförlitlighet – skapa sig en auktoritet som berättare.

Berättelsen fokaliseras genom Nelly, hennes synvinkel- från vems perspektiv får vi den? Berättelsen filtreras genom Nellys medvetande.

Dubbelexponeringar. Boken är full av det.

Diskurser.

Större struktur som vi är inbegripna i och som talar genom oss.

Kring subjektet. Olika maktordningar. Diskurser. Anropar oss hela tiden och säger hur vi ska agera.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s