Till min pappa som aldrig såg mig debutera som författare

 

 

Lejontrappan4
Bild: Anders Iver

Det finns människor som aldrig sett en sandstrand, än mindre havet.

Om det visste jag inget när jag var barn och lekte med mina hinkar och spadar under somrarna.

Sommaren när jag fyllde 40 återvände jag till havet, till min barndoms strand efter att ha bott i Abisko i flera år, där jag utbildat fjällguider.

Ibland tror jag att det var just min förtrogenhet med havet som gav mig jobbet; att jag skickligt kunde förutse, eller snarast förutspå varenda stackmolnsdag och skiftning.

Det var det där seendet, att kunna läsa av landskapet som var viktigt. Att stiga upp varje morgon och vara villig att vara uppmärksam, att notera, om än i ögonvrån, minsta lilla vindil eller orolig fågel som som betedde sig som om något speciellt väderläge var på gång. Det är när när man blir så skicklig som det blir en njutning, det där att man tolka väder och naturfenomenen, och är njutningen som till sist gör en slö och tung så  att man tappar stinget, seendet.

När jag var nära att omkomma i en lavin insåg jag att jag nog tappat stinget .Jag beslöt mig för att flytta åter till havet, att överge fjällen som intagit mitt hjärta.

För den som aldrig varit vid en ändlös sandstrand, med en vidtsträckt blå himmel, där äng och hav möts och breder ut sig, kilometer efter kilometer interfolierat av små ängar och enstaka gårdar.

Jag går utmed en å fram till havet. Jag har

 

sett den här sandsträckan, ån och havet, i alla väder. Jag har badat här sent om hösten, men det är längesedan nu. Jag minns ännu hur jag dök i vågorna, att jag alltid var den som ville vara i längst.

 

Jag njuter av att promenera , inte så långt, men fram till en gammal fiskebod. Bredvid den slingrar sig en trappa upp för den gräsbevuxna sluttningen. Jag gillar att sitta i den trappan och se ut över havet.

Den här morgonen är det en man med skarpskurna drag som sitter i trappan. När han får syn på mig ser han en trumpen kvinna. Visst, det är barnsligt, men jag ville så gärna vara ensam. Missräkningen svider. Jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv.

”Hej”, ropar jag, ”du har satt dig på min plats” . Jag hade blivit stående och betraktar havet. Det hade börjat skifta färg. Det mörkblåa övergick i grönt in mot stranden, solen hade stigit högre på himlen.

”Äh, jag kan sitta här nedanför. Sanden börjar bli varm.”

Sanningen var den att jag inte ville slå mig ner ovanför honom, då hade jag kanske bara suttit och studerat honom i smyg vilket var oartigt. Satte jag mig längre ner skulle jag inbjuda till studium, mitt nackhår i alla fall. I alla händelser skulle det kännas som om jag missade en del av vyn,och det var alldeles för komplicerat för att förklara för en främling.

Då kom han ned och satte sig i sanden bredvid mig och presenterade sig som Anders. Han hade mörkbrunt lockigt hår och bruna ögon, och var längre än jag. Under den bylsiga tröjan var han senig och muskulös. Ansiktet var kantigt, hakan en aning utskjutande, näsvingarna, kindbenen utsökta.

”Du är inte turist förstå jag”.

”Nej”, sa jag. ”Jag har rötter här i trakten, och bor i en av gårdarna här i närheten. Amanda heter jag”.

Han log mot mig. Det var första gången jag såg hans leende. Det var ett leende som värmde mig från fötterna, och hela vägen upp.

Så satt vi där och betraktade havet. Och vi satt där, som en del av detta. Jag höll inte räkning på tiden, utan njöt bara av majvärmen och havets lugna rytm.

Plötsligt kände jag kaffedoften.

”Mm”, utbrast jag, ”vilken fjant jag är, jag kunde ju också ha tagit med kaffe”. Jag rodnade. Varför skulle jag nödvändigtvis säga det där. Det var ju detsamma som att tigga kaffe. Nu skulle han känna sig tvungen att bjuda mig. Jag skruvade besvärat på mig, beredde mig på att gå.

”Vill du ha en kopp”? undrade han. ”Jag kokade kaffe för två”, men mitt sällskap hängde inte med. Hon föredrog att sova. Jag hade tänkt överraska henne, gräddat pannkakor och allt nu på morgonen. Så om du vill rycka in och hjälpa mig att dela min favorit blir jag jätteglad.

Jag såg på honom. Inte från ett håll, eller rutinmässigt som jag gjort sedan han kom och satte sig bredvid mig på stranden.

Nej, med häpnad. Vilken generositet. Och när jag betraktade hans skrattrynkor vid munnen, den något sneda näsan i det kantiga ansiktet och de varmaste ögon jag någonsin sett undrar jag hur någon kunde vara så dum och bara sova bort en sådan här morgon när man kunde sitta i sådant här trevligt sällskap. Dricka kaffe, äta pannkakor och se ut över havet.

Det är då han berättar för mig om människor han mött som aldrig hade sett havet, som än mindre kunde förställa sig det. Det låter så sorgligt att jag ryste.

Jag blir tvungen att gå. När jag ser mig om noterar jag hur han tar av sig den röda tröjan, den grå skjortan och de blå jeansen och kastar sig i havet. För ett ögonblick tror jag att han ska begå självmord, men efter ett kvickt dopp återvänder han till stranden och högen med kläder. Sakta påbörjar jag promenaden hem på nytt. Jag är förbryllad över att han inte sagt till mig att han tänkte bad. Det kommer så överraskande när han kastar sig i vågorna. Jag vet hur kallt det är i vattnet så här års vid östkusten.

Men doppet vart någonting han ville göra ensam. Något han var skyldig sig själv. Det var tydligt. Lättad om hjärtat fortsätter jag hemåt. Mannen skulle jag troligtvis aldrig mera återse, men varje dag, i resten av den här sommaren ska jag minnas honom varje gång jag själv står på huvudet i vågorna. När jag stiger ner på stranden igen ska han vara borta, som om han bara varit en drömfigur som uppträdde in mina tankar en morgon när de inte hade något annat att sysselsätta sig med.

Vid sängdags sveper jag mina filtar om mig. På SMHI hade de sagt att natten skulle bli kall.

/ Abdelhamid Fetsi, Cyril Tönisberg

 

Adam Driver on youtube, Ted talk: … ”akronym on akronym…”

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s