Återvändelsen

 

i måne sken
Bild: Helena Lindbom

Det finns människor som aldrig sett en sandstrand, än mindre havet.

Om det visste jag inget när jag var barn och lekte med mina hinkar och spadar under somrarna.

Våren när jag fyllde 40 återvände jag till havet, till min barndoms strand efter att ha bott i Abisko i flera år, där jag utbildat fjällguider.

Ibland tror jag att det var just min förtrogenhet med havet som gav mig jobbet; att jag skickligt kunde förutse, eller snarast förutspå varenda stackmolnsdag och skiftning.

Det var det där seendet, att kunna läsa av landskapet som var viktigt. Att stiga upp varje morgon och vara villig att vara uppmärksam, att notera, om än i ögonvrån, minsta lilla vindil eller orolig fågel som som betedde sig som om något speciellt väderläge var på gång. Det är när när man blir så skicklig som det blir en njutning, det där att man tolka väder och naturfenomenen. Och det är njutningen som till sist gör en slö och tung så att jag tappar stinget, seendet.

När jag var nära att omkomma i en lavin insåg jag att jag nog tappat stinget .Jag beslöt mig för att flytta åter till havet, att överge fjällen som intagit mitt hjärta.

För den som aldrig varit vid en ändlös sandstrand, med en vidsträckt blå himmel, där äng och hav möts och breder ut sig, kilometer efter kilometer interfolierat av små ängar och enstaka gårdar.

Jag går utmed en å fram till havet. Jag har sett den här sandsträckan, ån och havet, i alla väder. Jag har badat här sent om hösten, men det är längesedan nu. Jag minns ännu hur jag dök i vågorna, att jag alltid var den som ville vara i längst.

 

Jag njuter av att promenera , inte så långt, men fram till en gammal fiskebod. Bredvid den slingrar sig en trappa upp för den gräsbevuxna sluttningen. Jag gillar att sitta i den trappan och se ut över havet.

Den här morgonen är det en man med skarpskurna drag som sitter i trappan. När han får syn på mig ser han en trumpen kvinna. Visst, det är barnsligt, men jag ville så gärna vara ensam. Missräkningen svider. Jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv.

”Hej”, ropar jag, ”du har satt dig på min plats” . Jag hade blivit stående och betraktar havet. Det hade börjat skifta färg. Det mörkblåa övergick i grönt in mot stranden, solen hade stigit högre på himlen.

”Äh, jag kan sitta här nedanför. Sanden börjar bli varm.”

Sanningen var den att jag inte ville slå mig ner ovanför honom, då hade jag kanske bara suttit och studerat honom i smyg vilket var oartigt. Satte jag mig längre ner skulle jag inbjuda till studium. Mitt nackhår i alla fall. I alla händelser skulle det kännas som om jag missade en del av vyn,och det var alldeles för komplicerat för att förklara för en främling.

Då kom han ned och satte sig i sanden bredvid mig och presenterade sig som Anders. Han hade mörkbrunt lockigt hår och bruna ögon, och var längre än jag. Under den bylsiga tröjan var han senig och muskulös. Ansiktet var kantigt, hakan en aning utskjutande, näsvingarna, kindbenen utsökta.

”Du är inte turist förstå jag”.

”Nej”, sa jag. ”Jag har rötter här i trakten, och bor i en av gårdarna här i närheten. Amanda heter jag”.

Han log mot mig. Det var första gången jag såg hans leende. Det var ett leende som värmde mig från fötterna, och hela vägen upp.

Så satt vi där och betraktade havet. Och vi satt där, som en del av detta. Jag höll inte räkning på tiden, utan njöt bara av majvärmen och havets lugna rytm.

Plötsligt kände jag kaffedoften.

”Mm”, utbrast jag, ”vilken fjant jag är, jag kunde ju också ha tagit med kaffe”. Jag rodnade. Varför skulle jag nödvändigtvis säga det där. Det var ju detsamma som att tigga kaffe. Nu skulle han känna sig tvungen att bjuda mig. Jag skruvade besvärat på mig, beredde mig på att gå.

”Vill du ha en kopp”? undrade han. ”Jag kokade kaffe för två”, men mitt sällskap hängde inte med. Hon föredrog att sova. Jag hade tänkt överraska henne, gräddat pannkakor och allt nu på morgonen. Så om du vill rycka in och hjälpa mig att dela min favorit blir jag jätteglad.

Jag såg på honom. Inte från ett håll, eller rutinmässigt som jag gjort sedan han kom och satte sig bredvid mig på stranden.

Nej, med häpnad. Vilken generositet. Och när jag betraktade hans skrattrynkor vid munnen, den något sneda näsan i det kantiga ansiktet och de varmaste ögon jag någonsin sett undrar jag hur någon kunde vara så dum och bara sova bort en sådan här morgon när man kunde sitta i sådant här trevligt sällskap. Dricka kaffe, äta pannkakor och se ut över havet.

Det är då han berättar för mig om människor han mött som aldrig hade sett havet, som än mindre kunde förställa sig det. Det låter så sorgligt att jag ryste.

Jag blir tvungen att gå. När jag ser mig om noterar jag hur han tar av sig den röda tröjan, den grå skjortan och de blå jeansen och kastar sig i havet. För ett ögonblick tror jag att han ska begå självmord, men efter ett kvickt dopp återvänder han till stranden och högen med kläder. Sakta påbörjar jag promenaden hem på nytt. Jag är förbryllad över att han inte sagt till mig att han tänkte bada. Det kommer så överraskande när han kastar sig i vågorna. Jag vet hur kallt det är i vattnet så här års.

Men doppet vart någonting han ville göra ensam. Något han var skyldig sig själv. Det var tydligt. Lättad om hjärtat fortsätter jag hemåt. Mannen skulle jag troligtvis aldrig mera återse, men varje dag, i resten av den här sommaren ska jag minnas honom varje gång jag själv står på huvudet i vågorna. När jag stiger ner på stranden igen ska han vara borta, som om han bara varit en drömfigur som uppträdde in mina tankar en morgon när de inte hade något annat att sysselsätta sig med.

Vid sängdags sveper jag mina filtar om mig. På SMHI hade de sagt att natten skulle bli kall.

 

Klangen av ordet folkrättsstridig

 

Eyvind Berggrav betonar i sin bok ”Klar kamp” hur oerhört viktigt det var att de redan från 1940 ställde sig på folkrättslig grund.

Det var också utifrån den han argumenterade när han uttrycktes sig så här:

”Att tyskarnas överfall var det grövsta folkrättsbrott kunde inte upphäva vår rätt och plikt att hävda Haag-konventionen. ”

Han fortsätter och förklarar att det fanns ännu viss skarp klang i ordet folkrättsstridig.

Så här långt skulle jag emellertid vilja förflytta oss framåt i tiden genom författaren Artur Szulc, som 2015 kom ut med boken ”I skuggan av Auschwitz -Förintelsen 1939-45”.

Han skriver bland annat i efterordet att Förintelsen blev viktigare än någonting annat under kriget. (s.225) Utplåningen av Europas judar blev huvudmålet. Szulc påpekar också att att Himmler i sitt tal till SS-generalerna i Posen hösten 1943 sa, ungefär, att  utrotningen en ärorik historia, som de genomfört utan att förlora sin mänsklighet. (s.225) Men tillägger han, det var något med både kodspråket som ansträngningarna att dölja spåren.  Szulc menar att kodspråket och ansträngningarna att dölja spåren uppåenbarade att de var medvetna, varseblev, att de var ett sällsynt släkte som gick i land med att utföra grymheter för det tyska folkets bästa. SS till och med grundligt rundmålades och framhölls som ett ideologiskt avantgarde som skyddade den tyska rasen. (s.225) (Det engelska ordet vanguard betyder 1.mil. förtrupp,tät. 2.främsta led, avantgarde. ”Be in the vanguard of” gå i spetsen (täten) för).  Att de såg sig själva som en ideologisk förtrupp innebar att de förväntade sig att om inte folket och de höga vederböranden så att säga förstod vad de höll på med så var trösten den att förr eller senare skulle de göra det. De hade tid att se framtiden an. För nazisterna var det speciellt viktigt att människor kände tacksamhet till dem, och att de skulle få så många som möjligt till att överta deras syn på människor av judisk börd. Helt enkelt diskvalificera dem från allt vad mänskligt liv och samhälle innebar. (s.225)

Det leder till ett annat spörsmål:

” Ska förintelsen  betraktas som en unik judisk tragedi? Jan Karski, den berömda polskav” kuriren, sade i en intervju 1995 att en ny förintelse – Holocaust – av det judiska folket var omöjlig eftersom Israel existerar. Intervjuaren frågade om inte andra folk kan utsättas för en förintelse. Karski sa nej, främst för att ordet ”förintelse inte ska användas annat än för att beskriva utrotningen av det judiska folket.” (2015:225-226)

Exemplet han ger är att om ett polskt barn skulle passera en tysk på gatan så skulle tysken inte göra det polska barnet illa utan gå förbi utan att blinka. Om han däremot passerade ett judiskt barn, så förväntade han sig att det skulle gå under.

Szulc understryker:

”Den tanken var så att säga ideologisk programmerad hos nazistiska förövare . Skillnaden mellan inställningen till det icke-judiska polska barnet och det polsk-judiska gör förintelsen till en unik judisk tragedi. Hur andra massmord, folkmord och konflikter skulle benämnas var en annan sak enligt honom. ” (s.226)

 

(fortsättning följer)

 

 

En återblick på en gigant: Historikern Raul Hilberg

The Path to Genocide är en samling av essaier som belyser Hilbergs ”destruktionsmaskineri” , som vi ska få se, på olika nivåer.  Christopher R. Browning konstaterar i sitt förord att historikerna gradvis har börjat studera Förintelsen inte som ett ogenomträngligt mysterium utan snarare som en katastrof av människohand vilken kan studeras med samma verktyg av historisk forskning och analys som har tillämpats på andra händelser i det förflutna (Browning:1992:ix-x). Han pekar också på att studiet av Förintelsen har tre grundläggande underdivisioner som fokuserar respektive på förövarna, offren och åskadarna.

I förordet förklarar också Browning att för somliga kan den uppmärksamhet med vilken historiker vidkänner beslutfattarprocessen, och särskilt dess datering, tyckas  omåttlig och överdriven. Argumenteringen kan få drag av hårklyveri när historiker käbblar över en detalj i flera månader, veckor till och med dagar. Browning menar dock, och framhåller att han i denna fråga har medhåll av historikern Richard Breitman, att det inte är vad det ser ut som, utan att ärenden som gäller datering är inte en överflödig detalj.

En essai i Brownings bok handlar just om historiografi och varför det är viktigt.

Hilbergs The Destruction of the European Jews, i tre volumer, kom ut första gången 1961, har reviderats ett par gånger och utökats i volym,  och är ett brett och översiktligt verk. Författaren, historikern Raul Hilberg, är först och främst källorienterad, och ämnena han tar upp är forskningsfält i sig. Det statistiska materialet i volym tre är omfattande med tabeller, grafiska scheman och uppställningar, kartor och etc.

Hilberg har dock skrivit  fler böcker. Här är ett axplock: The Warsaw diary of Adam Czerniakow (1979) där Raul Hilberg var en av redaktörerna. Likaså  var han en av redaktörerna för Documents of destruction: Germany and Jewry, 1933-1945  , (1971), Sources of Holocaust research: An analysis (1988), The Politics of Memory: The Journey of a Holocaust Historian (1996), Perpetrators, Victims, and Bystanders: The Jewish Catastrophe, 1933-1945, (1992) (http://en.wikipedia.org/wiki/Raul_Hilberg).

Risken med att ta sig an en stor mängd arkivmaterial t ex, som Hilberg gjort, är att man kan förledas till att alltför stark identifiera sig med den eller de institutioner som producerat dokumenten (Tosch:64) och det har Hilberg också kritiserats för av Joseph Mali i en recension (Mali:2013). : …[   ] historians like Raul Hilberg and his many followers (including notoriously, Hannah Arendt  in her Eichmann in Jerusalem ) have stuck to the hard fact found in so called reliable sources,  primarily the available Nazi documents and thereby come to look upon the events, however unconciously, from the perspective of the perpetrators…(ibid:515).

Också historikern Yehuda Bauer inordnar Hilberg i en kanon av pionjärer som försökte förklara hur den tyska nationalsocialistiska staten organiserade massmorden på judarna(Bauer:2001:69).  Enligt Bauer skrev de om Förintelsen på ett översiktligt, allmänt sätt, dvs, att de i huvudsak såg på Förintelsen utifrån förövarens synvinkel och i huvudsak studerade tyska dokument (ibid). I förordet till sin Rethinking Holocaust skriver Bauer, som medvetet valt att se på Förintelsen utifrån ett judiskt perspektiv, utan att för den skull bortse från förövarnas och ”bystanders” perspektiv att han lärt mycket från historikerna i denna kanon, som exempelvis Browning (ibid:vii-viii).

Speciellt fruktbar, skriver han, att hans vänskap med Hilberg varit, inte minst som inspiration, trots meningsskiljaktigheter(ibid:viii).

De punkter som Bauer ifrågasätter Hilberg på är bland annat påståendet att det judiska väpnade motståndet i princip var obefintligt därför att judar saknade en tradition av motstånd (ibid:165) Bauer poängterar att motståndet var förvånande stort, och ger en rad exempel. Han menar att Hilberg har tonat ner det judiska motståndet, amidah (ibid:166).  Hilberg har förklarat att judarna reagerat enligt en 2000-årig tradition av hur det judiska folket tvingats bemöta anti-Semitism sedan drottning Esthers dagar (Hilberg:1985:1038)

Bauers vidare kritik menar att helhetsbilden skulle ha inkluderat så mycket mer, och han ger också exempel på vad som missats/lämnats ut (2001:71) Han ger också Hilberg uppskattning för att han har varit noga med att inte ge sig på att förklara vad som motiverade byråkraterna att göra det de gjorde – till skillnad från Bauman som kritiseras (ibid).

 

Till gärningsmännens historiker räknas alltså också Browning, som har problemorienterad ansats, som i Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101.

  Historikerna kallas gärningsmannahistoriker för att de enbart forskar och skriver utifrån gärningsmännens perspektiv; de inkluderar inte offren och deras historier. Nathaniel Popper beskriver hur Browning blev intresserad av Förintelsen under 1960-talet då han var aktiv i motståndet mot Vietnamkriget (Popper: 2010:32),

Enligt Popper läste Browning ”Eichmann i Jerusalem, i hopp om att förstå vad det är som gör att regeringar börjar planera död och destruktion, och det var då som han blev intresserad av Förintelsen (ibid). Genom Hannah Arendts ”Eichmann in Jerusalem” leddes Browning till Hilbergs ”The Destruction of the European Jews”(ibid).

Browning beslöt sig för att skriva en avhandling på en aspekt av Hilbergs forskning, berättar  Nathaniel Popper i en artikel för The Nation (ibid),och fortsätter: ” Hilberg became visible to me by virtue of Arendt, ”Browning told me” ”For most people it was an entirely negative connection – but for me it turned out to be entirely positive”(ibid). Popper kallar det en “korspollinering”(ibid).

Hilberg beskriver mycket av hemlighållande/förtigande- strategin. Ett exempel: Detta utspelade sig medan Auschwitzmanagementet kämpade med att försöka få klart med de fyra kombinationsenheterna , förtydligar Hilberg. ”The chief of WVHA (Glucks) made an inspection tour of concentration camps and noticed that ”specific buildings” (crematoria) were not situated in particularly favorable locations…[ ]wished that in future such specific construct would be put in a place where it would not be possible for ”all kinds of people to ”gaze” at them. Thinking this over Höss ordered “green belt” of trees be planted around Crematoria I och Crematoria II (1985:885)

I sin bok  essaisamlingen The Path to Genocide skriver Browning med en blinkning till Adam Smith att Hilberg har erbjudit en tolkning av byråkraternas förvandling till mördare som innefattandet av existensen av en byråkratisk strukturell determinisms ”osynlig hand” (Browning:1995:54).

Browning förtydligar:

I sitt ojämförbara verk The Destruction of the European Jews  argumenterar Raul Hilberg för att den slutgiltiga lösningen var en administrativ process som involverade deltagande av byråkrater från varje sfär av organiserat liv i Tyskland (ibid:125). I vad som med all säkerhet kommer att vara en av de mest citerade passagerna av den reviderade och utökade upplagan av det här verket, så skriver Hilberg ” att det inte var så mycket av lag och befallningar som en fråga om ande, av delad förståelse, av samklang och synkronisering”(ibid).

Men hur kom de att dela denna förståelse, synkronisering och samklang? frågar sig Browning. Hur skapades den? (ibid)

Svårigheten att backa upp denna slutsats, enligt Browning, ligger i att det finns så lite material så fort man inträder i det individuella medvetandets sfär i jämförelse med de tyska byråkraternas kollektiva handlingar där det finns rikligt med material för historikerna att hämta (ibid). Få byråkratiska dokument avslöjar den intellektuella och moraliska odysseen företagen av dess upphovsman, poängterar Browning (ibid). Om än svepande generaliseringar är förmätna, så går det hur som helst att spåra vissa individers väg till massmord och dess förståelse för vad de är de håller på med (ibid:125-126).

I  denna essai Bureaucracy and Massmurder : The German Administrator´s  Comprehension of the Final Solution följer Browning tre tyska byråkrater som i väldigt stor utsträckning var involverade i ärenden som tillhörde sk Jewish affairs inom tyska regeringen innan den Slutliga Lösningen” (ibid:126).

I alla tre fallen ställer Browning väldigt specifika frågor till sitt material:

1/How did these bureacrats conceive of a solution to the Jewish question before the policy of massmurder was inaugurated? (ibid)

2/ How did they first perceive or learn that the policy of mass murder was going to be implemented? (ibid).

3/ How did they respond to this information? (ibid)

Browning konstaterar att inga av dessa fallstudier som han redogör för lanserades eller utlöstes på medelnivå av byråkratiska initiativ nerifrån utan de kom från signaler uppifrån (ibid:133)

Om tonvikten hos Hilberg ligger på byråkratin så ligger den hos Browning på byråkraten. Hans övergripande fråga är hur dessa byråkrater så snabbt blev massmördare, och besvarar den med att det skedde i påslag, successivt, inte med kvantsprång (ibid:143). Han beskriver vägen som gradvis sluttande, nästan omöjlig att erfara för perceptionen, tills punkten utan återvändo är passerad (ibid:144) Här är Browning överens med Hilberg.

Browning menar att det skedde genom en kombination av politiskt beslutsfattande i centrum och receptivitet och anpassning i periferin (ibid). Och Browning har ställt ett antal specifika frågor till de dokument han har studerat och den övergripande frågan han bär på är hur människor så snabbt kunde förvandlas till massmördare.  Om Hilberg tonvikt ligger på själva byråkratin söker Browning fånga ansiktena på dem som bär upp den.

Hilbergs  beskrivning av  ” the Machinery of destruction” förtjänar att uppmärksammas närmare..

Hilberg beskriver:

The machinery of destruction moving on a track of self-assertion, engaged in its multipronged operation in an ever more complicated network of interlocking decisions . One might well ask: What determined the basic order of this process? [  ] We know that bureaucracy had no masterplan, no fundamental blueprint, no clear-cut view of its actions. How then was the process steered? How did it take on Gestalt?

A destructionprocess has an inherent pattern ( Hilberg: 1985:998)

Det är detta Browning menar med strukturell determinism(ibid:54 ).

Hilberg fortsätter:

There is only way in which a scattered group can effectively be destroyed.

Three steps are organic in the operation (definition, concentration (or seizure) och annihilation (ibid:998)

Hilberg går vidare och summerar detta som:

…the invariant structure of the basic process (ibid).

Hilberg tillägger att det tillkommer steg i det moderna destruktiva företaget, och dessa är inte nödvändiga för utplåningen av offret utan för ekonomins bevarande. I grunden rör de sig alla om expropriering (ibid.999)

Hilberg visar grafiskt en bild av hur destruktionsprocessen i det moderna samhället ser ut i sina olika steg, och slår fast att sekvensen av steg i en destruktionsprocess sålunda är förutbestämt.

Hilberg framhåller dock att de allra viktigaste problemen i destruktionsprocessen inte var administrativa utan psykologiska, och fortsätter:

The very conception of the drastic Final Solution was dependent on the ability of the perpetrators to cope with weighty psychological obstacles and impediment (Hilberg:1985:1007).

De psykologiska hindren skilde sig i ett viktigt avseende från de administrativa svårigheterna, understryker Hilberg, nämligen att ett administrativt problem kan lösas och elimineras, men de psykologiska svårigheterna hade man ständigt att kämpa mot (ibid:1961:22).

Viktigt att se är också att Hilberg skrev mot bakgrund av första världskriget när han betonar att före 1900-talets ingång och dess teknologi kunde inte Förintelsen ha skett (ibid:1985:1187).  Administratören i under tidigare århundranden hade helt enkelt inte verktygen. Han förfogade inte, framhåller Hilberg, över ett kommunikationsnätverk, hade inte till sitt förfogande snabba små eldvapen och snabbverkande gaser. I Förintelsen skedde något som aldrig  förr hade hänt under historiens lopp; man mördade industriellt, enligt löpande-band principen (ibid:863). Det kunde göras med en sammansatt installation” som bestod av 1/ själva lägret och 2/ installationerna för dödandet i lägret, och Hilberg konstaterar att den stora innovationen effektuerades när de två grundläggande komponenterna sammanfördes och sattes ihop (ibid:864).

Författaren Adam Hochschild illustrerar väl teknologin i början av 1900-talet, och de ständiga innovationerna i nya vapen med utgångspunkt i Första världskriget, i närheten av Ypres, den 22 april 1915:  Franska soldater och trupper  från franska kolonierna i Nordafrika…lade… märke till en märklig gröngul dimma som böljade ut från de tyska ställningarna och förde mot dem med vinden [  ]  Det här var den första omfattande användningen av giftgas, klorgas, på västfronten. Hur dödlig och smärtsam den än kunde vara blev senare former av gas ännu värre. [  ] Klor och dess föreningar hade en lång historia i tillverkningsindustrin, men dess nya användning i krig var en ödesdiger milstolpe och tycktes öppna för en rad skrämmande möjligheter som dessförinnan bara existerat i den tidiga science-fiction-litteraturens fantasivärld (Hochschild:2012:158)

Från slaget vid Loo berättar Hochschild: Detta var första gången de anfallande brittiska trupperna använde giftgas. För i vetenskapligt, industrialiserat krig, vilket skulle bekräftas fyra årtionden senare med atombomben, kunde inget land ha ett nytt vapen för sig själva särskilt länge (Hochschild:2012:181). 1918 regnade för första gången dödliga projektiler ned på civila från stratosfären, skriver Hochschild längre fram i sin bok Aldrig mera krig (ibid:331). Det handlade om granater.

Hilberg varnar för att morgondagens byråkrat kommer att vara ännu bättre utrustade än de tyska nazisterna. [1]

De medel som man har tillgång till i dag, skriver Hilberg kan inte bara fånga ett större antal offer, utan de förutsätter också en större grad av specialisering, och med arbetsfördelningen så är också den moraliska bördan fragmenterad, utspridd bland deltagarna.  Gärningsmannen kan döda sina offer utan att vidröra dem, utan att höra dem, utan att se dem[2] Han kan vara säker på framgång och säker på att inte råka ut för återverkningar. Hilberg betonar den allt växande kapaciteten för destruktion.

Jag vill ge några exempel från Hilberg på sådant som ”klickar” med systemet, ett antal exempel på ”improvisationer” som ”klickar” med intentionerna och planerna i stort – en slags  informalitet.  Hilberg registrerar detta spelutrymme och den roll det spelar. Inte minst för att ett språk utvecklades där saker och ting inte kallades vid sitt rätta namn.  Undertryckandet av omnämnande av avrättningar och ”dödsfabriker” förekom till och med i den hemliga korrespondens i vilken sådana operationer skulle rapporteras (ibid:1961:31).[3]

Sekretess härskade (ibid:27). Så fanns företeelsen ”blodsberedskapen” (ibid:28)

Så här skriver Hilberg:  The German bureaucrats…[ ]They could sense the enormity of the operation from its smallest fragment . At every stage they displayed a striking pathfinding ability in the absence of directives, a congruity of activities without jurisdictional guidelines, a fundamental comprehension of the task even when there were no explicit communications (ibid:993) Hilberg ger ett exempel på en sådan kommunikation mellan Heydrich och the Ministerial  Staatssekretäre från 20 januari, 1942…[  ] they understood each other (ibid:993).

Hilberg fortsätter: [  ]…in retrospect it may be possible to view the entire design as a mosaic of small piece, each commonplace and lusterless by itself. Yet this progression of everyday activities, these filenotes, memoranda and telegrams, embedded in habit, routine and tradition, were fashioned into a massive destructionprocess. Ordinary men (min kursivering) were to perform extraordinary tasks. A phalanx of functionaries in public offices and private enterprises was reaching for the ultimate (ibid: 993-994).

Det är inte långt ifrån hur Browning uttrycker sig utifrån sina så kallade fallstudier, om att val och beslut var utspridda över tid och flöt på så naturligt en efter den andra att de var omedvetna om någon särskild vändpunkt (Browning:192:143).

…[  ] the Final Solution would be implemented…[ ]…but rather by the “normal” bureacrats, the “accomodaters” who waited for the signal above. It was their  (ibid:142)

Muntliga order gavs till exempel på varje nivå, enligt Hilberg (1985:996) Höss anmodades att bygga sitt dödsläger i Auschwitz i en konversation med Himmler, och Stangl mottog instruktioner om Sobibor från Globocnik på en parkbänk i Lublin (ibid:996).

Ytterligare exempel: In essence, atrophy of laws and a corresponding multiplication of measures for with the source of authority were more and more ethereal. Valves were being open for a decision flow.  The experienced functionary was coming into his own…aware of currents and possibilities. In small ways as well as large, he recognized what was ripe for  the time (ibid.996) Detta harmonierar också med Brownings slutsatser (Browning:1992:141-144)

Det här föregripandet av lag exemplifierar Hilberg t ex med The Trusteeship office in Warsaw som började att tillgripa judisk egendom i förväntning om en laglig föreskrift (Hilberg:1985:997) Man gick helt enkelt händelserna i förväg … alltmedan man inte underlät att göra det oundgängliga förberedande arbetet (ibid:997) . Hilberg betonar dock att det var inte alltid sådan spontanitet välkomnades av “central offices” in Berlin.

En agency´s ivrighet att delta i beslutsfattandet ledde till byråkratisk konkurrens och rivalitet (ibid:1004). Även SS drabbades av strider. Hilberg relaterar en sådan, den mellan två av destruktionsprocessens teknokrater, Obersturmbann fuhrer Höss och Kriminalkommissar Wirth och det över ersättningen av kolmonoxid med  Zyklon B i dödslägren (ibid:1005)[4]

Brownings The Path to genocide, (1992) är, som vi ser, ett problemorienterat verk, men han förhåller sig hela tiden till Hilbergpå något sätt.  Han säger om sig själv att han är en ”moderat” funktionalist i förhållande till Hilberg som”bara” är funktionalist.  Men de båda kompletterar varandra. Hilberg ger bakgrunden som behövs när det gäller studiet av Förintelsen som även inbegriper antisemitismen (se volym 1). Hilberg menar att det är väldigt olyckligt om historiker obetänksamt isolerar sina subjekt från dess större sammanhang och dessutom berövar man dem från meningsfulla jämförelser (Hilberg:2002:10) För Hilberg betyder kontext förståelse för tidsperioden och mångfalden av händelser som bäddar in Förintelsen (ibid).

Historikern David Cesarani beskriver Browning som att det was he who[ ]… blended the functionalist interpretation, in which human agency was downplayed, with a greater sensitivity to ideology and personality (Cesarani: 2013:38).

Historikern Paul A Levine skriver i en essai att funktionalistiskt tänkande hjälper inte enbart för att det pekar på vägen mot en byråkratisk förståelse av den Slutliga Lösningen utan också för att dess mer socialvetenskapligt orienterade metodik tillåter den att bilda ett teoretiskt ramverk (Levine:2002:524)

 

Browning har också skrivit Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 och the Final Solution in Poland (1998).

 

I essain  Genocide and Public Helth:  German Doctors and Polish Jews, 1931-41 vill Browning undersöka  the public health policies of German doctors in the occupied territories an the relationships of these public health policies to Nazi anti-Jewish measures – ett ämne som Browning konstaterar  hittills förblivit förbisett i forskningen, men som hursom helst är en viktig aspekt i det stora hela (ibid:146).

Han refererar till Hilberg i inledningen av essain och säger att denne anför som skäl till ghettoiseringen rädsla för epidemier, dessutom att det var samma rädsla som drev fram ghettonas likvidering (ibid:145-146). ”Concentration”  (ghettoisering) är ju också en av pelarna i Hilbergs inneboende mönster för ”destruktionsmaskineriet”.

Så även om inte Browning tror på Hilbergs teori om de olika pelarna i ”destruktionsmaskineriets” inneboende mönster visar han genom sina fallbeskrivningar att rädslan för epidemier styr till viss del, men inte enbart – men rasbiologin finns hela tiden närvarande.  Och de flesta av de inblandade läkarn a tror exempelvisjust att judar har en genetisk benägenhet för fläcktyfus (ibid:161).

Utifrån vetskapen att Tredje riket var polykratiskt styrt och att Hans Frank i Generalguvernementet i Polen grälade våldsamt med och ofta företrädde än mer pragmatisk aktionskurs än SS  så frågar sig Browning  i den här essain om  the idea popular  among the racial ideologues  in Berlin of decreasing  the Polish and Jewish  populations of a denial of health service was shared  by German doctors in the General Government? (ibid:147).

Han besvarar frågan genom att följa Dr. Jost Walbaum som chefade över Division of Public Health i generalguvernementet Ibid)..

Walbaums och hans teams attityd avslöjar sig i en antologi av artiklar skrivna av Walbaum och hans associerade, berättar Browning (ibid). Den kom ut 1941, men skrevs 1940, innan ghettot i Warsawa förseglades. Inspärrningen bröt banden mellan judarna och det omgivande samhället och de redan svältande ghettoinvånarna fick se sina sinande födkrokar försvinna helt. Följden blev fläcktyfus (ibid:152).

Isaiha Trunks förklaring avfärdar Browning med att den är alltför enkel (ibid). Att skapa de ohygieniska förhållandena var inte avsikten i någon diabolisk plan framhäver Browning, och visar i olika turer varför genom att låta huvudaktörerna komma till tals , det vill säga dr. Walbaum, dr. Lambrecht, dr. Hagen, Auerswald, ny kommissar för Warsawa ghettot , dr. Buurman, prof. Kudicke etc. och han visar på de motsägelser som individerna bär på och hur deras kommunikation/ dialog med Hans Frank gestaltar sig (ibid: 152-157). Dr. Hagen kan inte övertala Auerswald från det olämpliga i åtgärder som denne vill vidtaga för att skydda de utanför ghettot från fläcktyfys, framhåller Browning (ibid:156).  Genom att inskränka ghettots yta så skulle det överbefolkas och epidemin bara förvärras, fortsätter Browning. Eftersom  Auerswald inte lyssnar på dr. Hagen så förbigår Hagen honom och tar istället upp saken med Warsawas tyska borgmästare Ludwig Leist(ibid).  I oktober 1941 tar Frank ställning till två andra förslag rörande mat och ännu mer drakoniska åtgärder som Auerswald lagt på hans bord. Begäran om mer mat avslås, men det andra förslaget intensifierade Frank genom att alla judar nu som påträffades utanför ghettot skulle skjutas (ibid:156 -157).

Den logiska förbindelsen mellan dessa två beslut av Frank undgick inte de hundra läkare som samlats till konferens i Bad Krynica [5]från 13-16 oktober på temat hur man skulle bekämpa epidemier (ibid:157).

Här kulminerar det hela enligt Browning  som citerar ur Walbaums tal i vilket han säger att tyskarna till varje pris måste skyddas från att smittas och utsättas för fara för de här parasiterna som orsakar infektionerna. Alla medel är riktiga vad det gäller det målet ibid:158).

Browning berättar att Walbaum har gjort klart för sina åhörare är att det bara finns två sätt: att svälta ghettots invånare eller att skjuta dem till döds. Även om slutresultatet är det samma konkluderar han att det senare är mer intimiderande (ibid). Walbaum får applåder.[6]

Efter honom kliver Lambrecht fram berättar Browning och gör några spontana anmärkningar (ibid). Även han applåderas (ibid:159). Så håller Hagen sin i förväg bestämda presentation i den här vanvettiga atmosfären, betonar Browning (ibid).

Exakt två månader efteråt, noterar Browning håller Frank och hans ledande tjänstemän ett möte i Krakow (ibid). Då är vi framme i december, mer precist den 16:onde, enligt Browning (ibid). Ett av ämnena var fläcktyfus, och det var kris på gång för antalet personer insjuknade hade stigit, redogör Browning (ibid). Fläcktyfys härjade nu också i ryska fångläger och bland tyskar som återvände från öst och det var svårsmält (ibid). Glömsk av de bevis Walbaum själv just lagt fram att fläcktyfys inte spreds enbart av judar krävde han snabbare rättsliga procedurer för att skjuta judar som befann sig utanför ghettona, enligt Browning (ibid). Dr. Hummel instämde (ibid:160).

I den här atmosfären, skriver Browning, informerade Frank sina följeslagare om den Slutliga Lösningen (ibid). Vidare berättar  Browning att Frank refererade vad som hade sagts i Berlin och sa att han för tillfället inte visste hur, men att planer höll på att ta form i Berlin och att han skulle återkomma till de församlade när han visste mer (ibid).

Vad kan man säga om det här som konklusion? frågar sig Browning och framhåller att det naturligt vis inte är hans åsikt att de tyska läkarna i generalguvernementet som var de främsta instiftarna av massmord på de polska judarna (ibid) Men påpekar han, den roll de hade i att intensifiera förföljelsen mot judarna var oerhörd, och deras ansvar inte alls litet (ibid). Browning framhåller att de såg judarna i ett annat ljus än den övriga polska befolkningen. Både Nazistläkarna och andra som Buurman och Hagen accepterade som medicinsk premiss att judarna både av naturen och på grund av sin kultur var särskilda bärare av fläcktyfys (ibid) .

Browning skriver: Having decided to treat the Jews not as victims to be cured but as carriers to be avoided, the doctors were only a short psychological step from Hitlers belief that the Jews were no better than bacilli and vermin (ibid:161)

Därmed påvisar Browning att tyska myndigheter inte arbetade i enlighet med en färdig plan när de ”ghettoiserade” judarna.

I essains epilog följer Browning Hagen och Walbaum in i tiden för avnazifieringen och genom att följa deras levnadsöden kan han visa på att båda undkom rättvisan.

I den sista essain i boken  One day in Josefow : Initiation to Massmurder undersöker Browning medlemmarna i reservpolisbataljonen 101.

Reserv polis bataljonens erfarenheter ställer störande frågor till dem som är intresserade av de lärdomar och arv som Holocaust kan ge och ger, menar Browning (ibid:180). Tidigare förklaringar till förövarnas beteende, speciellt deras som tillhörde den lägsta nivån, som kom ansikte mot ansikte de judar de dödade, tycktes otillräckliga. Framför allt har förövarna citerat oundvikliga befallningar för att förklara sina beteenden. Men förövarna i Josefow hade möjlighet till ett val, att slippa skjuta någon till döds alls, eller så kunde de under dödandet avbryta det de höll på med. Bataljonen som helhet hade en befallning att döda alla judar i Josefow, men som enskild individ kunde man neka att delta i dödandet (ibid).

Speciellt urval, indoktrinering och ideologisk motivation är alla lika otillräckliga som förklaringar, konstaterar Browning. (ibid). Browning påpekar att bataljonen under studium var inte en speciellt utvald grupp för att de var speciellt lämpliga som massmördare (ibid:180-181). De hade heller inte fått speciell träning eller indoktrinering inför uppgiften som väntade dem, framhålls det. Mannarna var praktiskt taget apolitiska, bedömer Browning (ibid:181.  Och vad det gällde officerarna var de bara till viss del övertygade nazister, fortsätter han (ibid). Speciellt major Trapp gjorde ingen hemlighet av att han inte samtyckte med befallningen, betonar Browning (ibid)..

Bland männen som utförde dödandet fanns det mycket bitterhet över vad de ombetts att göra och tillräckligt med obehagskänslor/obekväma inombords för att de inte skulle vilja tala om det, konkluderar Browning, och skriver att de fann verkligen inte någon stolthet i att ha deltagit i en historisk mission (ibid).

25 år efter massmorden så kunde åtminstone några av männen diskutera olika faktorer som hade spelat in i mördandet, kan Browning konstatera.

Några av faktorerna som kommer upp är: Chrushing conformity and blind unthinking acceptance of the political norms of the time on the one hand, careerism on the other…[ ](ibid:183).

Browning avslutar med att major Trapps erbjudande till männen, att de kunde avstå från dödandet om de vill, var extraordinärt, men att det erbjudandet inte spelade någon roll. Som vilket annat förband som helst dödade de de judar som de blivit tillsagda att döda, skriver han (ibid).

Browning påpekar också att medan många medverkade till mördandet i den slutgiltiga lösningen – speciellt skrivbordsmördarna – kan förklaras som rutiniserade, depersonaliserade, segmenterade, och stegrande, och på så sätt förvränga varje personligt ansvar vilket inte var fallet i Josefow där mördarna konfronterades med sin handling på det skarpaste sätt (ibid:181).

Några ord bara om Brownings essai om ”intentionalist” och ”functionalists ”. som verkligen var det som fick planerna att veckla ut sig, och att implementeras.

Annorstädes har jag argumenterat för, skriver Browning, att i euforin över segern sommaren 1941 så var Hitler angelägen om att göra upp en plan för systematiskt massmord på judar och att komponenterna i en sådan plan – deportering till läger med gasanläggningar – kom man överens om i slutet av oktober 1941, när de två första dödslägren, ett i Chelmno och det andra i Belzec påbörjades (ibid :54). Nyheterna om de här besluten spreds inte systematiskt utan genom en slumpartad och ojämn process, vars signaler härstammade från ett center som i ökande omfattning indikerade till lokala tjänstemän att en kursändring hade skett (ibid: 54-55).

Historikern Mark Roseman skriver om 70- och 80-talets historiker  att ”The best work came from ”moderate functionalists” who acknowledged  Hitler was not always sure what he wanted  and often not in full control but who concluded that in the end it was his finger on the button. In such accounts  Hitler crossed the Rubicon in July, August, or September 1941. The Wannsee Conference´s meaning and timing  thus remained elusive. Moreover, the conceptual framework of the intentionalist-functionalist debate bedeviled even the half way positions. Insofar as there was a clear intention , it was Hitler´s; in so far as there was a wider participation, that was attributed to “secondary” motives not in themselves  genocidal: some authors – none more influential than Raul Hilberg –emphasized the blind obedience of a bureaucracy; others[  ]…(Roseman:2002:6-7).[7]

Michael Berenbaum och Abraham J. Peck, redaktörerna för The Holocaust and History skriver i artikeln Probing the Holocaust att Raul Hilberg skrev sitt auktoritativa verk The Destruction of the European Jews  praktiskt taget i isolering och i opposition till det akademiska etablissemanget  för närmare fyra årtionden sedan (Berenbaum&Peck:2002:3).

Uttryckt med Hilbergs egna ord:

” …[ ]the early researchers who insisted on concerning themselves with the Holocaust were engaged in a revolt against silence, and their writing, to the extent that it emerged in print, was perceived as an implied, if not explicit set of accusations  directed at the Nazis, the Jewish councils, the United States,  Department of State, the Pope, indeed anyone who was suspected to have been aware at the time of the Final Solution that a whole people was threatened with annihilation (Hilberg:2002:5).

Hilberg skriver i The Destruction of the European Jews , att  “Closely linked to the obliteration of the German destructionprocess is the disappearance of the Jewish victim (Hilberg:1985:1058).

I faktasammanhang som rörde judar förlorade  judarna sin identitet som judar i dokument efter dokumen (ibid) I Moscow Declaration som drogs upp i oktober 1943, innehåller t ex en offentlig varning som lyder ”Germans who take part in the wholesale shooting of Italian officers or in the execution of French, Dutch, Belgian och Norwegian hostages or of Cretan peasants, or who have shared in slaughters inflicted on the people of Poland or in the territories of  the Sovietunion which are now being sweept clear of the enemy, will know that they will be brought back to the scene of their crimes and judged on the spot by the peoples whom they have outraged” (ibid). Detta desto mer ödesdigert  mot bakgrund av Tysklands “concealment”-  och”språkförbistrings”-strategi.

Moskva-deklarationen undertecknades av Stalin och Roosevelt och Churchill. Den senare hade varit mest aktiv i att formulera deklarationen (ibid).

Det Hilberg vänder sig emot är att man ”trollade bort” den judiska etniciteten; judarna i Tyskland blev tyskar, judarna som bar polsk nationalitet konverterades till polacker och så vidare (ibid:1058-1059). Själva anledningen till/ upphovet till att judarna mördades, deras etnicitet,  doldes  bakom nationalitetsbeteckningarna.

Den här allmänna benägenheten för obeaktande, betonar Hilberg, höll i sig för årtionden (ibid:1059). De judiska ödet var utelämnat från läroböcker, uppslagsverk, historiografi, pjäser och film (ibid). Det var först med president Carter, 1978, som en förändring i den här hållningen signalerades, skriver Hilberg.  1978 var året då en kommission att minneshålla Förintelsen etablerades (ibid).The Destruction of European Jews kom ut 1961, så det är viktigt att se och läsa boken mot bakgrund av den tystnad och okunskap som rådde kring Förintelsen och dess offer. Detta utelämnande av historiska fakta och därmed förvanskning av historien som skedde under dessa årtionden är viktig, inte minst för historieskrivningen. Det var i detta vakuum som pionjärer som Raul Hilberg började forska. Och kanske kan det till viss del förklara den starka tradition, om än olika generationer av förintelsehistoriker, som trots vissa meningsskiljaktigheter, står i förbindelse och är i dialog med varandra, och då menar jag främst deras verk – även om det i lika hög grad gäller historikerna dem själva.  De flesta förintelsehistoriker som jag kommit i kontakt med (genom Hilberg och Browning)  refererar till Hilberg och Browning.

Det är bl a just sådant som enlig min mening kännetecknar en vetenskaplig tradition. Det är inte förvånande att Hilberg och Browning, (Browning var inkallad som expert på implementeringsprocessen), dyker upp i försvaret för Auschwitz.  In The case for Auchwitz – Evidence from the Irving Trial, hänvisar t ex Robert Jan van Pelt till Hilberg och skriver: According to Raul Hilbergs rather conservative figures which I hold to be the most reliable estimate of a total Jewish deaths The Holocaust claimed 5.1 million lives (van Pelt:2002:6).

Hilberg omnämns också för att ha gjort en betydelsefull statistisk analys av antalet offer i Förintelsen (ibid:109).

Både Hilberg och Browning är citerade i  historikern Mark Rosemans The Wannsee Conference and the Final Solution – a Reconsideration (2002). Särskilt Hilbergs volym I of The Destruction of European Jews.

Vad som anses som vetenskapligt är i viss mån tidsbundet, också vilka historiska skolor och riktningar som är i omlopp bland forskarna. Jag kan inte säga att någon av Hilberg eller Browning är mer vetenskaplig än den andre, speciellt inte som Browning delvis bygger på Hilbergs forskning och i mångt och mycket bekräftar dennes beskrivning av the destructionmachine”, tex hur byråkrater på olika nivåer agerade, hur signalerna gick osv.

I slutet av volume 3 finns en noggrann en källredovisning. T ex informerar Hilberg om att ”the most conspicious omission in archival holdings comprises the documents of the German railways (Hilberg :1985:1225). Samt en fotnot on diaries and memoirs.

 

 

Litteraturhänvisningar:

Bauer, Y, (2001), Rethinking Holocaust, New Haven & London, Yale University Press.

Browning, Christopher R, (1995), The Path to Genocide, N. Y. Cambridge University Press

Berenbaum M & Peck, A.J (eds) (1998) The Holocaust and History – The Known, The Unknown, The Disputed and the Reexamined,  (sid.Bloomington, Indiana University Press and United States Holocaust Memorial Museum

Hilberg, R (1985), The Destruction of the European Jews, Vol III, N.Y, Holmes & Meier Publishers, Inc.

Hilberg, R, (1963), Hur de europeiska judarna förintades (i översättning av Claes Gripenberg), Solna, natur och Kultur

Levine, P A (2002), Bureacracy, Resistance and the Holocaust – understanding the success of Swedish Diplomacy in Budapest 1944-1945 i  Berenbaum, M, & Peck, A.J (eds) The Holocaust and History, Bloomington,  (sid.  )Indiana University Press and United States Holocaust Memorial Museum

Hilberg , R (2002)  Sources and their uses. Berenbaum, M, & Peck, A.J (eds) The Holocaust and History, Bloomington,  (sid.  )Indiana University Press and United States Holocaust Memorial Museum

Van Pelt, (2002), The case for Auchwitz – Evidence from the Irving Trial, Bloomington, Indiana University Press.

Roseman, Mark, (2002), The Wannsee Conference and the Final Solution –A  Reconsideration. N.Y, Picador.

Tosh, J, (1994), Historisk teori och metod, Lund,. Studentlitteratur

Internetreferenser:

Cesarani, D, (2013) The Road to Ruin, New statesman, 2/8, Vol.142, Issue 5144, pg.38-39.

Hämtad från: web.b.ebscohost.com/ehost/pdfviewer?vid=6&sid=7bfa32d3-47fe-9d55-97388b9fa9c0%40sessionmgr110&hid=109

Mali, Joseph, (2013), Years of persecution, Years of Extermination: Saul Friedländer and The Failure of Holocaust Studies, Vol. 18, issue 4, 2013, sid. 515-517) . The European Legacy.

http://www.tandfonline./com/doi/full/10.1080/10848770.2013.791446#VGns1PmG_IY. Hämtad: 2014-11:17, 13:29.

http://en.wikipedia.org/wiki/Raul_Hilberg).

Popper, N (2010) “A Conscious Pariah” . The Nation Books and the Arts (sid.

April 19, 2010,

hämtat från: http: //www.0-web.a.ebscohost.com.www.gotlib.goteborg/se/ehost/pdf viewer/pdfviewer?vid=3&sid=b45a331e-6401-43df-a731-428fdf677fe2%40sessionmgr4002Phid=4214 -2014-11-03

 

 

[1] I dagens samhälle vill vi ändå tro att vi har byggt in de spärrar som är nödvändiga (inom byråkratin i alla fall) för att förhindra t ex att något liknande som Förintelsen äger rum. Offentlighetsprincipen och krav på transparens kan ses som exempel på sådana spärrar.

 

[2] Förarlösa plan, så kallade drönare som manövreras via satellit, kan exemplifiera detta.

[3] Hilberg beskriver mycket av hemlighållande/förtigande- strategin. Ett exempel: Detta utspelade sig medan Auschwitzmanagementet kämpade med att försöka få klart med de fyra kombinationsenheterna , förtydligar Hilberg. ”The chief of WVHA (Glucks) made an inspection tour of concentration camps and noticed that ”specific buildings” (crematoria) were not situated in particularly favorable locations…[ ]wished that in future such specific construct would be put in a place where it would not be possible for ”all kinds of people to ”gaze” at them. Thinking this over Höss ordered “green belt” of trees be planted around Crematoria I och Crematoria II (1985:885)

 

 

[4] Allokering av varor och annat materiel är svårt under krigstid, framhåller Hilberg.  Det var inte bara till att sälja och köpa. Var och en fick förklara varför varan behövdes, till vad osv, och så beviljades en viss kvantitet (Hilberg:1985:889). De kvantitetr som Auschwitz behövde var inte stora, betonar Hilberg, men de var iögonfallande (ibid:890)

 

[5] Krynica Zdroj, kurort i Galicien (Wikipedia)

[6] I slutet av sin essai , i relation till konferensen, tillägger Browning att det inte finns några protokoll som kan redogöra för applåder eller handklappning med vilka de tyska tjänstemännen rörande hälsofrågor i det offentliga tog emot nyheterna om Den slutliga Lösningen, men vi har ingen orsak att tro att mottagandet inte var entusiastiskt, framhåller han (ibid:161).

[7] Roseman påpekar att Raul Hilbergs lista av de främsta spelarna i den judiska frågan inkluderade 27  olika kontor varav de mest inflytelserika skulle komma att närvara vid Wannsee konferensen (Roseman:2002:19) Ytterligare ett belägg för hur viktigt Hilbergs arbete har varit.

 

Romand Coles – teoretiker och resande i radikal demokrati

Romand Coles inleder sin bok Visionary Pragmatism – radical & ecological democracy in neoliberal times, (2016), Duke University Press, med en rubrik som fritt översatt lyder någonting I stil med

”Teoretiserande från och ett Resande mot ett Radikalt Demokratiskt habitus”. Sedan en kort mening:

”En katastrof är på väg.”

Han fortsätter med att identifiera dess orsak som en hypermalign form av kapitalism som är invävd med ekologisk kollaps, ofattbar ojämlikhet, skamlös privatisering av det allmänna, ett nedmonterande av demokratin, och en intensifierande zenofobi, ”ny Jim Crow” rasism, permanenta krig och förstörelsen av högre utbildning som ett utrymme för kritiskt och kreativt ifrågasättande.

Det här maligna, fortsätter han, manifesterar sig oftast genom sin enastående kapacitet att utmanövrera även de mest modesta försöken att avvärja de värsta, och inte minst mer ambitiösa rörelserna att generera mäktiga alternativ som lutar mot fundamentalt bättre färdriktningar.

Den formella politiken, anser Cole, är begränsad till allt trängre kanaler som fortsätter att skifta till höger, medan en utbredd del av vad som försiggår till och med i de ”kritiska” delarna av akademin har blivit hyperprofessionaliserad på sätt som ofta saknar både transformativ vision och seriös kontakt med rörelser som försöker sig på att skapa reell förändring.   Pragmatisk finkänslighet förlorar alltför ofta sin förbindelse med kreativa provokationer, affektiv okänslighet och vidgade vyer av radikal vision.

Jag lämnar min översättning därhän och citerar direkt:

 

”Scholarly sensibilities increasingly focus on discursive industries of hermetic tertiary literature that shed less and less light on matters of increasing urgency. For a long time, powers that might resist neoliberalism and generate alternatives have grown less creative and less powerful, while vicious game-changing dynamics of rapacious powers are modulating and on the move. As hopeful movements around democratizing education, climate justice, racism, austerity, solidarity economics, migration, and broad-based community organizing are beginning to rumble, how might we generate more promising forms of academic work and politics?”  (s.1)

 

Trots den korta inledande meningen är ”Visionary Pragmatism” en hoppfull bok. Den pekar på den intima sammankopplingen mellan det pragmatiska och det visionära, och visar också på konkreta exempel på hur det går att jobba så. Cole drar i allra högsta grad ”virtual  electronic democracy” in  i bilden,  inte i motsats till en direktdemokrati, men som en nödvändighet, som jag tolkar det, mot bakgrund av den nedmontering av demokratin som redan skett och sker samt den globaliserade värld vi lever i. Jag önskar dock att han kunde ha dröjt något vid nackdelarna med ”virtual electronic democracy”; dels utifrån begreppet enkelriktad kommunikation, dels utifrån en slags solipsism. För det är där jag är rädd att det virtuella i slutändan kan föra oss.

Framförallt får boken mig emellertid att inse hur ”impoverished” vårt medborgarskap egentligen är. Inklusive politikers, som hellre utarmar sina kommuner kulturellt et cetera, istället för att ställa krav på riksdagen på mer pengar.  Riksdagen som beställer välfärd över hela landet och sedan vägrar att betala för den.  Följden blir nedskärningar och en icke-hållbar social verklighet. Vi som kom till stadsdelsnämnden Norra Hisingens öppna möte igår var alla trötta på luftslott.

Länkar:

http://www.hans-akvarell.com/hputst.html

Robert Stjernberg: Love

Ola Salo: Du växer upp

Med öppet sinne och ”rätt” frågor – ett referat från Eivind Berggravs ”Klar kamp -minnen och samtal från ockupationen”, 1945.

Det är den nionde april 1940 och det har blivit dags för Oslos biskop Eivind Berggrav att kliva på nattåget på Stockholms central.

På tåget var beskeden han fick oklara, berättar han. Först sades det att tåget inte gick längre än till någonstans i Värmland”, förklarar han. Sedan gick det i alla fall över svenskan gränsen till Norge, men inte till Oslo. Han har driv i sitt skrivande. Det är detaljer och händelser, iakttagelser och reflektioner. Sovvagnsbiljetten skrevs ut till Charlottenberg, inte Oslo, meddelar han. Väl i Charlottenberg kom tågpersonalen och sade att de kunde förbli liggande. När tåget stannade i Kongsvinger fick de Oslotidningarna, berättar Berggrav.  Tillägger att tidningsexemplaren vandrade från den ena till den andra. Nyheten som dominerade var Quislings uppträdande, relaterar Berggrav. Han skriver att ordet inbördeskrig hängde i luften. Tåget var endast en och en halv timme försenat upptäcker han till sin förvåning. Han hade väntat sig tyska soldater på stationen, men där var allt normalt. Så utanför Östbanen fick han som vanligt ta Ringbussen hem, skriver han. Väl hemma ringde han till domprosten som kom hem till honom:

”Till honom sade jag att vi höll på vår ämbetsed, och det var inte tal om att godta några som helst meddelanden från Quislings ”regering” ”. (s.11)

Efter samtalet skjutsade chefen för biskopsexpeditionen, pastor Rosef, hem domprosten till hans expedition.

Jag läser om hur domprosten stoppades av polisen i stadsdelen Grönland som sa: ”Ut ur stan”. Berggrav inflikar att denna uppmaning gavs åt alla, och från husets fönster såg han strömmar av folk och bilar på alla gator. Först skulle stan vara utrymd tolv, sedan kom beskedet före två,  framhåller Berggrav. Han beskriver hur trafiken på gatorna utigenom ökade våldsamt.

Vid 13.30-tiden for han med några andra till Holtet. De spanade efter engelska flottan. Han uppger att de for hem igen efter en timme. På nedfarten från Holtet berättar han hur han såg ett stort tyskt transportfartyg lägga till vid fästningskajen.  Han bevittnade hur det vimlade av soldater på däck.

Från klockan 14 fanns inga andra i huset, skriver han sedan.  Strömmen på gatorna avtog kraftigt, snart var det långfredagsstilla, bara en och annan ensam och lugn vandrare.

Berggrav gjorde färdigt en rundskrivelse till prästerna i stiftet, och framställer att de inte fick bli offer för den nervösa oron och oklarheten. Det höll på att bli kaos, skriver han vidare.

På kvällen från halv nio till halv tio, berättar han hur han gick en promenad i stan med sin äldste son. Få tyskar, konstaterar Berggrav först, och beskriver hur det norska gardet gick vakt med geväret över skuldran, runt slottet. Sedan berättar han att det vid uppgången till slottsbacken stod två tyska kulspruteposter, en på varje avsats.  Nere vid Pipervika däremot var det lugnt.

Promenaden fortsatte. På fästningsplatsen var det mycket tysk militär, bilar och hästar, rapporterar han.  Relaterar hur han och hans äldste son stod utanför en stund och pratade med poliskonstapeln, en stadig tröndelagare. Han hade ett lustigt, men karaktäristiskt yttrande, betonar Berggrav:

Man måste avsätta tänkandet nu, annars klarar man det inte”. (s.13)

Jag associerar genast till Hannah Arendts final speech i filmen om hennes liv av Margarethe von Trotta. Hanna Arendt spelas av skådespelaren Barbara Sukowa.

Berggrav vittnar om hur de hörde kungens appell på kvällsradion. Han och sonen hade mötts i tanken, utan att rådgöra med varandra avtalade att pojken skulle försöka komma till Ringerike nästa dag, redogör Berggrav. De trodde att de norska trupperna skulle vara där, skriver han.

Följande dag gav sig pojken iväg, berättar Berggrav, och jag citerar:

För att inte bli upptäckt hade han ingen packning med sig. Tog också av sig sin kavaj. Hade bara yllejacka. Inga papper med sig. Bara mobiliseringsordern i en rulle cigarettpapper. (Vi hade åhört att tyskarna snappade upp dem som gick mot Nordmarka.) Skulle cykla iväg till Hönefoss. –Sedan hörde jag ingenting från honom”. (s.13)

Dagen därpå hade Berggrav en rad sammanträden under eftermiddagen och kvällen, skriver han. Tillägger att huvudproblemet var Quisling och det inbördeskriget som hotade oss:

Ju mer jag tänkte på det, desto mera insåg jag att även om man inte ville och skulle blanda sig i politik, så var det kyrkans sak att ta stöten här. Ordning hör med till Guds rike. Kärleken till nästan tvingar till insats mot inbördeskrig”. (https://www.youtube.com/watch?v=EYY6lqv9uF0)

Författaren och historikern Margaret McMillan (jag fortsätter att knyta an till hennes ”Why studying History is so important?”) säger att historien kan hjälpa oss att formulera frågor, men den kan inte ge några snabba, klara, entydiga lektioner, betonar hon. McMillan illustrerar det med, när exempelvis, ledande politiker säger att ”Historien lär oss att vi måste följa en sådan och en sådan policy”  är exakt det ögonblick när hon tror att vi måste bli verkligt skeptiska.  Hon tror på att historien istället behöver lära oss är att ha ett ifrågasättande sinne, några bevis mot vilka vi kan testa de påståenden som påstås av andra eller av oss själva.  ”When people say history show us this, don’t believe them,”  är McMillans uppmaning. Ett exempel hon ger i inslaget är från Irakkriget i början av 1990-talet. Och jag understryker att många av hennes föreläsningar som visas på youtube genom olika universitetskanaler, ger detaljerade exempel som belyser hennes resonemang.

Hennes skäl till att vi inte ska lita på historien är att det finns så mycket av den så den kan praktiskt taget visa oss på vad som helst. För att inte hamna i läget där historien kan visa oss ”vad som helst”, att få den att bekräftar just det vi vill, behöver vi ha ett öppet sinne och vara beredda att formulera frågor, enligt McMillan. Hon fortsätter:

”…and in part, a great key to understand what we do is to ask the right questions about things. So I do history because it helps me understand the world, issues and perhaps certainly not to predict the future, but make an educated guess what is likely to happen”. 

Margaret McMillan säger i början av youtubeinslaget att hon upplever väldigt starkt att vi inte  riktigt kan förstå oss själva, eller andra, om vi inte förstår det förflutna. Hon hänvisar oss till våra egna erfarenheter och menar att vi instinktivt känner hur viktigt det är att förstå vad som har hänt med de människor som vi har runtomkring oss, eller arbetar med på olika sätt.  Hennes slutsats är att man inte kan förstå andra om man inte  förstår något av deras historia.

Hon tar också upp att historien ger henne en känsla av ödmjukhet. Om du vill tänka att historia kan vara bra för dig så är det för att den ger dig en känsla av just ödmjukhet, betonar McMillan. Det förflutna vimlar av smarta människor, med all slags makt, människor med tillgång till all slags information som ”got it absolutely wrong”, fortsätter hon. Så hon menar att det inte är fel att bära med sig en ödmjukhet när vi som människor närmar oss en komplicerad värld allteftersom vi fortsätter med våra liv. Vi vet inte alltid bäst, resonerar hon, och säger att hon tänker att det är det som historien också påminner oss om.

Motståndsmannen Eivind Berggrav

Eivind Berggrav, Grete Berggravs bror, har också skrivit en bok om den tyska ockupationen.  ”Klar Kamp – Minnen och samtal från ockupationen” (”Når kampen kom) heter den, och gavs ut år 1945 på Svenska kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag.  Översättningen är gjord av Lennart Göthberg.  Boken slutar med herdabrevstriden 1941, enligt Eivind Berggrav. Herdabrevstriden beskriver han som kyrkokampens egentliga början. Enligt Wikipedia  kallas en skrift Herdabrev som en biskop skriver till prästerna i sitt stift, vanligen vid sitt ämbetstillträde.

Första kapitlet har titeln Dagarna som var år och syftar på veckan 9-16 i april 1940. Biskopen i Oslo, Eivind Berggrav, befann sig i Helsingfors när han den 8 april vid lunchtid fick höra något som väckte oro. För en av en av de finska cheferna för ett träskeppningsbolag sa att han hade hört att engelsmännen lade ut minor i norska farvatten, och i synnerhet vid Narvik.

Berggrav beskriver hur han försökte få upplysningar från den norska legationen, men där hade de inte hört någonting. Han fann dock ut att ryktet verkade sannolikt, förmedlar han.

Om tyskarna låg på lur för att finna en förevändning skulle de kunna använda denna, resonerade han. Han yppar att han  a till sin värd att ”Jag måste ta första flyget hem. I morgon kommer tyskarna”. I meningen som följer nyanserar han sig, och förklarar att med i morgon menade han inte ett precist datum, men att det nu kunde röra sig om en ytterligt kort tid.

Han redogör för att det inte fanns någon plats hem på eftermiddagens flyg.  Istället var han och biskop Lehtonen kl.23.00 (norsk tid kl. 22.00) på Hufvudstadsbladets redaktion där det fanns en radio som kunde ta in Oslo. Jag citerar:

”De 50-100 transport- och hangarfartygen genom de danska sunden var oerhört oroväckande. —  När jag kom till hotellet och fick ett telefonsamtal till min Oslo (norsk tid 22.35), sade min hustru att hon hade ringt upp en stortingsman, som hade svarat att det nog var bäst att jag avbröt uppehållet i Finland, men någon ögonblicklig fara hade det inte talats om i stortingskretsar (min kursivering)” (s. 9- 10)

Följande dag klockan 11.00, berättar han, när han landade på Bromma flygplats möttes han av ett rykte som basunerade ut att ”Oslo hade bombats i natt”.

Han begav sig genast till tidningskiosken och köpte tidningens ständiga extraupplagor, delger han. Varje timma lyssnade han på radionyheterna, läste och hörde om och om igen detsamma, delger han.

Jag kommer att berätta mer om Eivind Berggrav i ett senare inlägg. Först vill jag anknyta något till vad historia är, eftersom det här rör sig om ett utdrag ur historien från biskop Berggravs perspektiv. Det är genom hans glasögon vi ser.

Innan jag refererar vidare från historikern och författaren Margaret McMillans syn på vad historia är vill jag lyfta fram något som hon särskilt betonar. Och det är att historia är en mängd beslut som tagits av personer.  Ibland med en hel nation bakom, eller i alla fall delar av den. Jag tänker exempelvis på britternas beslut att gå med i första världskriget. Alla var inte för krig. Det fanns en stark antikrigsrörelse också, som dock fick ge vika för Goliat den gången.Läs gärna mer om detta i Adam Hochschilds bok Aldrig mera krig – Lojalitet och motstånd 1914-1918.”

Historia är alltså analogt med hur vi enskilda människor fattar beslut i vår vardag.  Det är bara det att det brukar vara mäktiga människor – människor kan vara mäktiga och inflytelserika på många sätt, kanske ligger det närmast att tänka på politiker    – som fattar de avgörande besluten.  Det hon tänker är att historien kan hjälpa oss med är att ställa frågor: ”What if we do this?” ( Vad (händer) om vi gör så här?)  ”What should we look out for?” (Vad ska vi se upp för?)

McMillan redogör för det här i ett inslag på youtube som heter ”Why stydying history is so important.”

I den situation vi befinner oss i dag ser hon ett skifte inom internationell politik som hon menar kan innebära en potentiell fara.  Skiften inom internationell politik är inte alltid lätta, varnar hon. Detta på grund av att stormakter inte gillar att förlora sin betydelse, att vara i nedåtgående. När hon säger detta har hon det Brittiska imperiet i åtanke, förklarar hon, men också dagens USA, som nu, även om landet inte är i absolut nedåtgående så dock relativt. Frågan är hur USA ska hantera det? Och hur ska de på uppåtgående hantera sina nya positioner som stormakter? Hur ska de nya stormakterna manövrera, och bemöta känsligheten och rädslan som stormakterna på nedåtgående kanske har?

Ett sådant läge behöver inte betyda en dålig utgång, resonerar McMillan, för det har det inte alltid gjort.  Första världskriget visar på ett tillfälle i historien där utgången blev katastrofal, exemplifierar hon.  Det var mellan Storbritannien och Tyskland.  Britterna kände sig väldigt pressade av Tyskland som var på väg att bli ekonomiskt mäktig, och rivaliserade med britterna och resten av världen, och det slutade förstås i konflikt, konstaterar hon.

Men Margaret McMillan visar också på att Storbritannien och USA stod ansikte mot ansikte med en liknande situation under 1890-talet som också kunde ha slutat i katastrof, men inte gjorde det. Båda sidor drog sig tillbaka.  De klarade av att förfara med situationen. Hon räknar upp fler situationer där nationer stått på randen till krig, men dragit sig tillbaka.  Men också fall där en nation hotat med krig, och tror att den andra nationen ska dra sig tillbaka, men som just den gången inte gör det…

 

 

Om filmen ”Den tolfte mannen”

20180913_104212
 Den här bilden är från trakterna av Riksgränsen och Björnfjell (och den så kallade rallarleden, och har ingen direkt koppling till filmen. I Wikipedia läser jag att tyska styrkor nedkämpade en norsk bataljon på Björnfjell i april 1940. Bataljonen hade lyckats undkomma när tyskarna invaderade Narvik.  Jan Baalsrud flydde tyskarna våren 1943 i Rebbenesöya (nordsamiska Ruobba´) via Lyngen fjord och Manndalen. Rebbensöya är en ö i Karlsöy och Tromsö kommun i Troms. Bild: Helena Lindbom.
Jag var och såg filmen den ”Tolfte mannen” i förrgår och rekommenderar den starkt. Den ger en bild av den verklighet som var norrmännens under tyskockupationen och dess nazism. Filmen är regisserad av den norska regissören Harald Zwart.   
Manus är skrivet av Petter Skavlan under pseudonymen Alex Boe.
Mot alla odds lyckades”den tolfte mannen”  motståndsmannen och instrumentmakaren Jan Baalsrud våren 1943 ta sig över gränsen från Manndalen till Sverige tack vare samerna i trakten. (Och det för tankarna till en annan viktig film som kom i år: ”Sameblod.”)
Till skillnad från GP:s recensent Kristoffer Viita upplever jag ingen påträngande norsk patriotism eller manipulation. Inte minst på grund av min pågående läsning av ”Vi jössingar” av Grete Berggrav som ger ytterligare inblick i hur det var för norrmännen att leva under Nazitysklands ockupation och Quisling.
Jag kan önska att jag redan under min skoltid fått möjlighet att mycket mer ingående fått läsa om just våra grannländers erfarenhet av just tyskockupationen och ”quislingväldet”.
Mot bakgrund av den kunskap jag nu har  (om än ringa) och filmens kontext anser jag det inte alls märkligt eller påträngande att Jan Baalsrud i filmen får en norsk flagga på sin tårtbit. Filmen och litteraturens språk är de laddade symbolernas,  de kan vara både starka och påträngande och manipulativa – beroende av sammanhanget och den bakgrund de spelas upp mot. Här fångar flaggan hela vidden av vad som står på spel,  och det illustreras också i filmen med det som Baalsruds säger när han uttrycker att ”det inte längre handlar om honom”. Att det är så mycket större än så.
Samtidig är den norska flaggan något högst konkret: Kommer den att att överleva militärockupationen eller inte?
20180913_110801
Bilden tagen på Rallarstigen som löper mot Katterat station (och har ingen direkt koppling till filmen). På kulturmiljonorrbotten. com skriver författaren och militärhistorikern Lars Gyllenhaal så här : ”Om man ska till Narvik och kommer från Kiruna heter den sista svenska orten man passerar Riksgränsen. Därifrån kan man bokstavligen promenera in i ett av de viktigaste stridsområdena kring Narvik, nämligen Björnfjell med omnejd. Efter striderna under april – juni  (1940, min anm. )befästes Björnfjell ytterligare av den tyska krigsmakten genom slavarbete”. Bild: Helena Lindbom
Jag skulle kunna säga mycket mer, men jag vill hellre att människor går och ser filmen själva och bildar sig en egen uppfattning.
Jag hoppas och tror, emellertid,  att filmer som de ovannämnda fått eller får människor som tänkt missnöjesrösta, till exempel på SD med dess nazistiska rötter, att tänka om (och också de som funderar på att inte gå till valurnorna). Att det går att inse vad det kanske är i förlängningen man kallar på, eller öppnar upp sig för, och därmed hejda sig. Att tänka hela varvet, och inte bara fokusera på sitt missnöje. Vi behöver varandra. Att öppna hjärtat är aldrig förgäves.
Skådespelaren Thomas Gullestad, som spelar motståndsmannen Jan Baalsrud i filmen, säger i sin slutreplik till en av nyrekryterna i England: ”Var inte rädd. Vi ska få ett slut på det här vansinnet.”
Helena Lindbom
Länkar:

Arresteringen av biskop Eivind Berggrav

Ett tidigare referatet av ”Vi jössingar”, (1945), slutade med arresteringen av Grete Berggravs bror, biskop Eivind Berggrav. Arresteringen ägde rum onsdagen den 8 april, 1942, och Grete Berggrav skriver att han fördes till häktet, men ingen visste var.

För att ta reda på var han befann sig begav hon sig till Victoria Terrassen där ”kyrkoledningen” huserade.

Dessförinnan hade hon förgäves försökt få upplysningar, men skriver att både tyskarna och quislingarna var så rädda för folkliga protester att de inte vågade nämna vilket fängelse de hade fört honom till. (s 53)

Vid Terrassen fick Grete Berggrav höra av den ”norska kyrkans chef”, herr Wagner, att han först för en halvtimme sedan hade fått ett meddelande från ministerpresident Quisling om biskop Berggravs arrestering.

Wagner fortsätter:

De närmare omständigheterna har jag ännu inte satt mig in i. Det hela är förresten en norsk angelägenhet, och vi vill ogärna blanda oss i den norska regeringens dispositioner. Därför borde ni hellre söka upp ministerpresident Quisling. Han kan bäst lämna besked.” (s. 53–54)

Grete Berggrav svarar Wagner att hon betraktade ministerpresident Quisling och hans regering som landsförrädare. Och sådana personer talade man inte med, betonar hon. Tyskarna däremot, säger hon, var ju våra fiender rätt och slätt, dem var vi ju i krig med, och det var betydligt renare förhållanden.

Grete Berggrav tillägger:

”Det förargade alltid tyskarna när vi sade att vi var i krig med dem. De hade ju kommit som våra beskyddare”. (s. 54)

När Grete Berggrav benämner Quisling och hans regering som landsförrädare berättar hon att herr Wagner log sarkastiskt och sa:

Ni norrmän är ett särdeles naivt och öppenhjärtigt folk” (s. 54)

Grete Berggrav skriver att åhörandet av den repliken gav henne intrycket att han i sitt stilla sinne hade uppskattat hennes karaktäristik av Quisling.

Ett ordskifte utbröt som inleddes med att Wagner undrade varför Grete Berggrav kom till just honom. Han frågade vad hon egentligen ville. Och Grete Berggrav skriver att hon då svarade att hon ville ha reda på vad som hade hänt med hennes bror.

Svaret hon fick var kallt. Herr Wagner menade att han inte kunde tala om det för henne. Och eftersom hon inte hade lust att uppsöka Quisling, som han uttryckte det, så återstod bara rikskommissarie Terboven. Han var emellertid bortrest vid den tidpunkten.  Grete Berggrav skildrar hur hon ryckte till när han yttrade det där om Terboven. Det innebar att det var tyskarna som låg bakom arresteringen, skriver hon. Hon undrade inom sig om herr Wagner möjligtvis hade försagt sig, skriver hon.

Hon redogör också för att när hon reste på sig och gjorde min av att gå, hade herr Wagner andra planer. Med en inbjudande åtbörd, skriver Grete Berggrav, bad han henne sitta ner. Enligt Berggrav ville han höra hennes åsikt om ett och annat.  Varför hon hade så mycket emot nazisterna, och varför det norska folket hade ställt sig så fientligt mot tyskarna? Om hon hade läst deras program? Om hon kände till deras sociala riktlinjer? Grete Berggrav berättar att han tillägger ”Jag begriper inte vad ni kan ha att invända mot dem”. Därefter beskriver hon hur han ironiskt tillfogar ”att hon naturligtvis inte har någon kännedom om nazismens ideologi. Ni norrmän är så känslobetonade i hela er inställning”.

Jag citerar vidare:

Jag hade ingen lust att diskutera nazismen med herr Wagner.  Halvt vänd mot dörren svarade jag:  Jag tror inte det blir något resultat av en diskussion mellan er och mig, herr Wagner.  Vi kan ju inte tala öppet med varandra.

  • Men jag ber er vara ogenerad, sa han halvt förläget. Tala ut bara! Varför lämnade ni er plats i radiotjänsten till exempel?
  • Hur vet ni att jag har varit där?
  • Han log försåtligt.
  • Jag känner er allesammans.

Det lät kusligt. Men nu hade jag redan slagit mig ned.” (s.55–56)

 

Därefter började Grete Berggrav berätta om varför hon slutade vid radiotjänsten: Hur ingen anständig människa kunde stanna kvar efter ”nyordningen”, som hon skriver. Hon berättar att Quisling, när han kom till makten, anställde en nazistisk ledning i radiotjänsten. Den ny norska riksprogramchefen var psykiskt defekt, beskriver hon och berättar för Wagner att han var så rädd att han lade revolvern på bordet framför sig vid alla sammanträden och möten. Hur han när han blev uppbragt av någon anledning svängde revolvern över huvudet och siktade mot den som varit honom misshaglig. Hon berättade däremot inte om de oegentliga penningtransaktioner i vilka den tyska radiochefen herr Muller- Francken varit själen i.

De stulna medlen använde han tillsammans med sina norska nazistmedhjälpare för att tillfredsställa sitt behov av nattliv, spel och starka drycker. Herr Muller-Francken var ju tämligen beroende av sina norska kollegers hjälp, så föga förtrogen som han var med norska förhållanden.  Det var därför inte mer än rimligt att han som sagt erbjöd en liten gottgörelse i form av feriepengar åt dem, när de av någon anledning måste avlägsnas för en tid.” (s.57)

Förklaringen till varför hon besparar herr Wagner informationen om korruptionen och ”försnillningen” är enligt Berggrav att man tryggt kunde skälla ut quislingarna inför ”herrefolket”, men sin tyska ”ära” var de rädda om.

Däremot berättar hon att det inte var ett enstaka fall eller en ”olyckshändelse” det som hände inom radiotjänsten, och påpekar för honom att knappt två och en halv procent av det norska folket hade slutit upp kring Quisling, och de som slöt upp kring honom utgjorde bottenskrapet i Norge.

Hon fortsätter:

”Sedan går ni tyskar och känner er förolämpade över att vi inte med tårar i ögonen hälsar den norska regering som ni så frikostigt har bestått oss! Tänk er ett ögonblick in i vår situation! Sätt er in i våra förhållanden lite grand, innan ni beskyller oss för att vara naiva och motsträviga och självgoda. Och känslobetonade!” (s. 58)

Grete Berggrav beskriver hur det vid dessa ord glimtade till av grönt i ögonen på herr Muller, men att han behärskade sig. Hon berättar att det enda han sa var ”ja, det här får man ju säga var att tala öppet”. Hon lägger till att han visst hade fått nog, för när hon den här gången reste sig, så bugade han stelt utan att göra en min av att vilja resa sig, och ännu mindre följa henne till dörren. (s.58)

Den kanadensiska historikern Margaret McMillan säger i ett youtubeinslag att det är viktigt att studera historien, inte bara för historiker, som henne själv, utan för oss alla på grund av att det hjälper oss att förstå den värld som vi lever i, förstå oss själva och andra. Om vi inte förstår det förflutna innebär det att vi berövar oss själva på en enorm källa till information  och förståelse, understryker Margaret McMillan i sin föreläsning om ”Why studying History is so important” från 2013.

 

 

Barn som ilgods över gränsen

 

dagens central
Oslo centralstation 2018.   Bild: Helena Lindbom

Grete Berggrav berättar i sin bok ”Vi Jössingar”, (1945), Stockholm, Gebers förlag, om att det var vanligt förekommande att barn ”skickades nedsövda” över gränsen till Sverige för att undkomma nazisterna.

Första steget var att få en ryggsäck att placera barnet i som skulle skickas som ilgods.

Ryggsäcken var Grete Berggrav uppe och hämtade hos sin vän Helene.  Modern och barnet skulle transporteras till Sverige där fadern sedan flera månader befann sig eftersom han hade varit redaktör för en illegal tidning.

Så här beskriver Grete Berggrav det: ”Modern var det ingen konst att placera. Hon följde med de vanliga transporterna som alla andra. Men småbarn, i synnerhet spädbarnen, slet ont och kunde ta skada  på de där milslånga turerna över fjäll och myr och oländig mark. Ofta dröjde det flera dygn innan de kom i säkerhet. Och faran för att bli överraskade och gripna av tyskarna måste räknas som en ständigt påfrestande realitet för alla flyktingar.”

Men  just  spädbarn, de under ett år, brukade man skicka i godsvagn direkt till Sverige. En rymlig kappsäck blev som en vagga för barnen skriver Grete Berggrav. En kudde lades i botten, och det skars hål för näsa och mun så att spädbarnet kunde andas. För att barnet inte skulle börja gråta, eller på andra sätt dra uppmärksamhet till sig, så gav man dem en väl avvägd dos sömnmedel. Efter den proceduren skickades barnet i väg mot gränsen, antingen som ”ilgods” eller ” annat bagage”.

Det är så fint för Grete Berggrav blir personlig och berättar att det alltid var en upplevelse att överlämna en sådan försändelse till stationspersonalen och tågbetjäningen. Hon poängterar med vilken varsamhet man omhändertog dem, betonar att ömmare mödrar än tågpersonalen på de svenska tågen kunde man inte önska sig. Dessutom tillägger hon att hon aldrig hörde att det inträffade något ”spektakel ” med den dyrbara lasten.

Besvärligare var det med barnen som var mellan ett och tre. De var för stora att stoppas i en ryggsäck. I regel var det en transportförare, eller barnens egna fäder som fick bära dem, väl inbyltade, på ryggen. De här transporterna omgavs av en väldig spänning, enligt Berggrav. Inte minst gällde det att ge rätt dos av sömnmedel.

Berggrav erinrar sig en sådan transport där barnet inte fått tillräckligt med sömnmedel utan vaknar upp och börjar gallskrika, och därmed äventyrar sin egen säkerhet. Till slut kände sig fadern nödsakad att ge  barnet en tablett till. Grete Berggrav berättar:

Hela transporten hotade att misslyckas för flickungens skull. Vid sådana tillfällen brukade man ju inte ens våga öppna sin mun i vanliga fall. Det är som ett begravningståg ute i vildmarken. Ju tystare, ju obemärkt en flyktingtransport kan gå av stapeln, desto säkrare kommer den i hamn, naturligtvis. (s.132)

Jag tycker att det här är en fascinerande berättelse,  och det skulle vara väldigt roligt om de som var med och jobbade på  tågen på den tiden med ”ilpaketen” och ”annat bagage”  ville dela med sig av sina erfarenheter!

Det slår mig när jag lägger boken ifrån mig att ordet jude eller judisk är märkligt frånvarande under min läsning.  Jag tror att det är symptomatiskt, för det dröjde decennier innan kunde man läsa om Förintelsen i skolböcker, inte minst i USA. Det som hänt i Europas dödsfabriker vidgicks med tystnad.

 

/Helena Lindbom

Förklaring: I en fotnot förklarar Grete Berggrav ordet jössingar:

”Beteckningen härrör sig från Altmark-episoden i Jössingfjord, då det norska militärbefälet protesterade mot engelsmännens neutralitetskränkning men inte gav order om att skjuta, och lanserades från början av nazisterna som ett skällsord; men i själva verket hade motståndsrörelsen med denna beteckning alldeles gratis få ett slagord och ett namn som bidrog att svetsa samman en obruten front mot inkräktarna.”(s. 56)

 

Grete Berggrav i ”Vi Jössingar”: ”Ouisling kunde inte fatta att hans politiska önskedröm”…” var en sinnesförvirrad nattmara”.

20180727_132936
Oslo Domkyrka hette tidigare Vår Frelsers Kirke. Den ligger vid Stortorget och var färdigbyggd 1697. Domkyrkan hyr ut delar av området runt omkring till restauranger och cafeer så det är alltid mycket människor i anslutning till den. Bild: Helena Lindbom

 

När vi mötte Grete Berggrav och hennes ”Vi Jössingar” sist, avslutade jag med att hon berättade om den mängd protester som gjorde att postverket måste leja extra lastbilar för att få protestbreven framkörda till arbetsdepartementet och dess minister, Stang.

Berggrav beskriver situationen:

När dessa bilar körde genom staden haglade det kvickheter och skämt över dem, skriver hon. Och konkluderar att alla visste ju vad det var som fraktades på dem. Och dessutom vart det skulle ta vägen.  Hon anför livligt hur personalen på departementet stod med brev ända upp till midjan och öppnade och sorterade. Det måste anställas extra hjälp även där, fortsätter hon.

”Men trots allt detta kunde Quisling inte fatta att hans politiska önskedröm om att inlemma Norge i det storgermanska riket var var en sinnesförvirrad nattmara.  Han gick på som om ingenting hänt. Både han och tyskarna.” (s.49–50)

Sedan sker ett skift i texten.  Else Berggrav slår fast att enligt lag hade en privatperson rätt att stå på en predikstol, (det vi kallar venia). Men inte att förrätta altartjänsten.

Grete Berggrav kommer in på vad som hände hennes egen bror, Eivind Berggrav, som var biskop i Oslo, men som hade lagt ämbetet ifrån sig tillsammans med majoriteten av biskopar, bland annat för att nazisterna inte respekterade religionsfriheten – en utfästelse som de först hade gjort.

Det var på långfredagen som Eivind Berggrav beslöt sig för att dra fördel av sin nya värdighet som privatman och predika i Vår Frelsers Kirke, domkyrkan i Oslo, berättar Grete Berggrav. Hon framhåller att det inte var utan skäl som han valde den dagen. Hon menar att han aldrig hade kunnat få en aktuellare text.

”…domkyrkan i Oslo, var fylld till sista plats. Tidigt på morgonen hade människor strömmat ned mot Stortorvet och kyrkan, en folkvandring in mot stadens centrum. Och en timme före gudstjänsten var alla sittplatser och alla ståplatser besatta”. (s. 50)

Grete Berggrav poängterar att alla ville få en skymt av biskopen när han anlände, samt förhoppningsvis uppfånga orgelbruset och sången också.

Men så börjar dramatiken: Hon relaterar hur det innan gudstjänsten skulle börja ett bud överlämnades till kyrkoherde Dietrichsen, som hade fått på sin lott att förrätta altartjänst  i Vår Frelsers Kirke. Vidare skildrar hon hur representanter för Statspolisen meddelade att biskop Berggrav enligt order från ministerpresident Quisling hade vägrats rätt att infinna sig i kyrkan på långfredagen.

Grete Berggrav skriver om hur Dietrichsen då steg fram i kordörren, och kort, men upprört, tillkännagav, den ödesdigra nyheten för menigheten i kyrkan. Efter det tillkännagivandet  läste han evangelietexterna om Kristi lidande, och de uppsatta psalmerna sjöngs av församlingen, enligt Grete Berggrav. Någon predikan hölls inte.

Inne i kyrkan rådde en förtätad men stilla och behärskad stämning som stod i nära kontakt med situationen därutanför.” (s.51)

 

Så småningom, relaterar Grete Berggrav så sipprade det ut till folksamlingen utanför att Biskop Berggrav hindrats av polisen från att predika,. När de hörde detta började de sjunga precis som utanför Nidarosdomen i Trondheim tidigare det året, redogör hon för och tillägger att folkmassan började växelvis att sjunga psalmer och fosterländska sånger.

Medan detta pågår kommer Quislings hird:

Omkring femtio unga hirdpojkar störtade fram från olika håll mot den sjungande menigheten, gjorde chock, slog med batonger, företog arresteringar och uppträdde så aggressivt och brutalt  som endast sådant slödder är i stånd till”. (s. 51-52).

Vad man hade fruktat men trots allt inte kunde hålla för möjligt – biskop Berggravs arrestering – såg ut att bli verklighet, avslutar Grete Berggrav kapitlet.

 

 

Länkar och tips:

http://www.gp.se/kultur/kultur/tredje-riket-en-guld%C3%A5lder-f%C3%B6r-nazistiska-kulturarbetare-1.7432000