Klangen av ordet folkrättsstridig

 

 

20171014_120615
Gick förbi den här affischen för något år sedan, och tänkte, kanske som en hel del andra överåriga att ” hade det inte varit så långt bort och slutat så pass sent så hade jag gärna gått” Johannes Anuyuru – Sveriges samvete- men kanske inte bara här. Hans poem ” Skulle jag dö under andra himlar” har satt Sverige på kartan för andra gången. Första gången var när förre statsministern Olof Palme skrek ”Satans mördare” om USA under Vietnamkriget. Foto: Helena Lindbom

 

Eyvind Berggrav betonar i sin bok ”Klar kamp” hur oerhört viktigt det var att de redan från 1940 ställde sig på folkrättslig grund.

Det var också utifrån den han argumenterade när han uttrycktes sig så här:

”Att tyskarnas överfall var det grövsta folkrättsbrott kunde inte upphäva vår rätt och plikt att hävda Haag-konventionen. ”

Han fortsätter och förklarar att det fanns ännu viss skarp klang i ordet folkrättsstridig.

Så här långt skulle jag emellertid vilja förflytta oss framåt i tiden genom författaren Artur Szulc, som 2015 kom ut med boken ”I skuggan av Auschwitz -Förintelsen 1939-45”.

Han skriver bland annat i efterordet att Förintelsen blev viktigare än någonting annat under kriget. (s.225) Utplåningen av Europas judar blev huvudmålet. Szulc påpekar också att att Himmler i sitt tal till SS-generalerna i Posen hösten 1943 sa, ungefär, att  utrotningen en ärorik historia, som de genomfört utan att förlora sin mänsklighet. (s.225) Men tillägger han, det var något med både kodspråket som ansträngningarna att dölja spåren.  Szulc menar att kodspråket och ansträngningarna att dölja spåren uppåenbarade att de var medvetna, varseblev, att de var ett sällsynt släkte som gick i land med att utföra grymheter för det tyska folkets bästa. SS till och med grundligt rundmålades och framhölls som ett ideologiskt avantgarde som skyddade den tyska rasen. (s.225) (Det engelska ordet vanguard betyder 1.mil. förtrupp,tät. 2.främsta led, avantgarde. ”Be in the vanguard of” gå i spetsen (täten) för).  Att de såg sig själva som en ideologisk förtrupp innebar att de förväntade sig att om inte folket och de höga vederböranden så att säga förstod vad de höll på med så var trösten den att förr eller senare skulle de göra det. De hade tid att se framtiden an. För nazisterna var det speciellt viktigt att människor kände tacksamhet till dem, och att de skulle få så många som möjligt till att överta synen på människor med judisk religion och etnicitet, (av judisk börd), och så vidare. Helt enkelt diskvalificera dem från allt vad mänskligt liv och samhälle innebar. (s.225)

Det leder till ett annat spörsmål:

” Ska förintelsen  betraktas som en unik judisk tragedi? Jan Karski, den berömda polskav” kuriren, sade i en intervju 1995 att en ny förintelse – holocaust – av det judiska folket var omöjlig eftersom Israel existerar. Intervjuaren frågade om inte andra folk kan utsättas för en förintelse. Karski sa nej, främst för att ordet ”förintelse inte ska användas annat än för att beskriva utrotningen av det judiska folket.” (2015:225-226)

Exemplet han ger är att om ett polskt barn skulle passera en tysk på gatan så skulle tysken inte göra det polska barnet illa utan gå förbi utan att blinka. Om han däremot passerade ett judiskt barn, så förväntade han sig att det skulle gå under.

Szulc understryker:

”Den tanken var så att säga ideologisk programmerad hos nazistiska förövare . Skillnaden mellan inställningen till det icke-judiska polska barnet och det polsk-judiska gör förintelsen till en unik judisk tragedi. Hur andra massmord, folkmord och konflikter skulle benämnas var en annan sak enligt honom. ” (s.226)

20171015_115503
Bild. Abdelhamid

Detta bildspel kräver JavaScript.

(fortsättning följer)

 

Länkar:

Souk betydelse

Från ”souken” i Taher ( Souk = ghetto, finns judisk motsvarighet också som heter kasphan (se Franz Kafkas böcker)

Folkrätt-sametinget

Folkrätt-säkerhetspolitik

https://www.aftonbladet.se/a/VRd0M6?refpartner=link_copy_app_share

Tony Kushner, S. Ansky, (2017 (på engelska)): A Dybbyk: Or Between Two Worlds

https://www.adlibris.com/se/bok/the-slave-9780374506803

Noora & William: Their Story

Noter: Det engelska ordet vanguard betyder 1.mil. förtrupp,tät. 2.främsta led, avantgarde. Be in the vanguard of gå i spetsen (täten) för

Yukiko Duke: Om Johannes Anuyurus senaste roman

”Svindlande höjder” av författaren Emily Brontë (1818-1848) – ett förslag till tolkning!

20180915_155743
Fotot är inifrån ishotellet. Vi hade turen att få en samisk guide när vi anlände med buss till Jukkasjärvi. Bild: Inga-Lill Erlingsen

Författaren och filosofen Wollstonecraft (1759-1797) och filosofen och samhällsdebattören Mill (1806-1873) stöder sig på grundtanken att det finns naturliga rättigheter som tillkommer människan och som är lika för alla, oberoende av kön, klass, religion och social ställning. Så sympatiserade Wollstonecraft också länge med franska revolutionens grundläggande idéer (Mansèn: 2006:87). Men i motsats till de konservativa menade de att människans natur inte är given från början. De ansluter sig till Lockes synsätt som beskriver den unga människans psyke som en tabula rasa där sedan erfarenheterna avsätter sina avtryck, förklarar Mansen.  De menar att det som kallas människans ”natur” till största delen beror på uppfostran och utbildning, enligt Wollstonecraft och Mill, förtydligar Mansen.

Att jag väljer just dessa två filosofer beror på att jag har svårt för att tro att upplysningens tankar, och inte minst franska revolutionens, gått Emily Brontë förbi; eftersom hon dessutom arbetat som guvernant föreställer jag mig att hon reflekterat kring uppfostran och bildningsideal osv. Inte minst Rousseau bör ha väckt hennes nyfikenhet.  Dessutom tar Svindlande höjder upp det här med bildning väldigt konkret, inte minst när Cathrine den yngre uppmuntrar Hareton till att läsa och förkovra sig, t ex på sid 400 ”Mot-sats!” sa en röst klar som en silverklocka. ”Nu är det tredje gången din dumbom! Jag tänker inte upprepa det igen. Om du inte kommer ihåg det nu så luggar jag dig!”(Bronte:2002:400). Upplysningens krav på ökad demokrati och jämlikhet åtföljdes paradoxalt nog av ett vetenskapligt särskiljande mellan olika klasser, kön och raser, skriver Mansen (116) Det formulerades skillnader mellan olika folk och grupper och dessa införlivades i vetenskapliga teorier om natur och kultur och moralisk utveckling, fortsätter Mansen. (116).  ”Måttfullhet och självkontroll likställdes med ett civiliserat beteende, vilket framför allt påstods utmärka samhällsskikt.  Här fanns bildning och själslig styrka nog att följa kulturellt upprättade seder medan människor ur d stora folklagren påstods sakna förmåga till återhållsamhet och ständigt löpa risk att drabbas av rasande och förfärliga passioner”(117). Det fanns gott om fördomar och förutfattade meningar om både samhällets lägsta skikt, men också om adeln. (117) Kolonialismen bidrog till dessa uppdelningar som nämnts ovan, bland annat i syfte att rättfärdiga att man förslavade eller utrotade människor av icke västerländskt ursprung.  Detta understöddes inte minst av de västerländska teologernas tolkningstradition inom vilken de svarta afrikanerna gjordes till Hams förbannelse, som innebar att svart hudfärg förknippades med en svart själ, enligt  Coquery-Vidrovitch.(739)[1] Jag tar med detta påpekande därför att det har betydelse för beskrivningen av Heathcliff när han introduceras i romanens fjärde kapitel. Mannen i huset har med sig ett barn som han bär som ett bylte i famnen och säger bl a till hustrun: ”Men du måste ta honom som en skänk från ovan trots att han är så svart som om han kom från underjorden” (Bronte:2002:48).

Napoleons fall 1815 innebar slutet på en epok av revolutionär optimism och besvikelse, av omvälvningar, krig och förstörelse. En reaktion mot upplysningstidens revolutionära skördar satte in. Mot reaktioner uppstår och genom denna ständiga spänning mellan etablissemang och opposition uppstår ett dymaniskt och demokratiserande samhälle, stimulerat av tidens utvecklings-och framstegsmyter och underkastat en successiv förändring. (s 327) Social rörlighet blir med andra ord möjligt.

På litteraturens område fick romantikernas belägenhet att dra sig tillbaka till filosofins och estetikens isolerade domäner[2] vika för ett alltmer utåtriktat samhällsintresse. Det innebar inte att de romantiska föreställningarna upphörde att attrahera, de levde vidare, men det är en synvinkelsfråga, menar Olsson och Algulin, om Dickens, till exempel, är samhällsrealist eller romantiker.

 

Romantiken gav historien och geografin en vitaliserande djupdimension som gick igen i människoskildringen. Människans inre blev en okänd suggestiv terräng, som berättarkonsten kunde utforska och ge nya psykologiska accenter. Människans psyke … öppnade främmande världar av drömmar och fantasi, som oupphörligt fascinerade 1800-talets läsare. (s. 319) Skräckstämningarnas makt över det mänskliga föreställningsförmågan hade upptäckts redan på 1700-talet och kom till uttryck i en ny genre, den ”gotiska romanen” med bland annat författare som Walpole och Radcliffe. (319)  Skräckromantiken kom att spela en viktig roll i den engelska 1800-tals litteraturen, påpekar Olsson och Algulin (s.319) Vad Jane Austen och de tre systrarna Brontë framför allt representerar, och litterärt gestaltar, är kvinnans psykologiska utbrytningsförsök ur den victorianskt inhägnade miljön, menar Olsson & Algulin.

Det var Drottning Victoria, och hennes långa regeringstid från 1837-1901, som gav namn till den viktorianska epoken och dess samhälle, skriver Olsson & Algulin (337) De båda författarna beskriver epokens sociala klimat som ” en långtgående borgerlig konformism och konventionalism, en bigott religiositet och en puritansk sexualmoral. (337) De menar att man kan se litteraturen från den tiden som mer eller mindre antingen anpassad och ”comme il faut” eller som en reaktion mot…(ibid:ibid)

Berättarperspektivet – point of view

Det Romberg skriver om att komma nära den episka ursituationen med sagoberättaren inför sin åhörarskara, för vilken hann i hög grad är närvarande och stundom deltagande i skeendet som han utger, gäller väldigt mycket Lockwood i Svindlande höjder (s.70-71). Året är 1801 och Lockwood börjar skriva ner hur han besöker sin hyresvärd på Wuthering Heights. Det  att Lockwood är kulturellt intresserad.  ”innan jag steg in stannade jag upp en stund för att beundra de sniderier i grotesk ornamentstil som pryder fasaden, särskilt kring huvudingången.” (9)Han beskriver hur han ser förvirrade gripar och puttofigurer och årtalet 1500 och namnet Earnshaw. Han vill gärna be den nuvarande ägaren Heathcliff kommentera detta, men han förstår att denne inte är hågad att stå till tjänst som informationskälla. Vid andra besöket träffar han på en ung man som Lockwood börjar tvivla på att han tillhör tjänstefolket.  ”Hans klädsel och språk visserligen var en drängs och han saknade helt den överlägsenhet som kännetecknade Mr. och Mrs. Heathcliff…, men han uppträdde obesvärat, nästan stolt, och betedde sig inte som en tjänare gentemot frun i huset.” (ibid:17) Lockwood tillstår att han inte var klar över den unge mannens ställning. Vi ser här att det är Lockwood som introducerar en av bokens maktaxlar; den som handlar om klass. Introduktionen har egentligen börjat tidigare; med hans lakoniska ”Här har vi tydligen hela tjänarstaben, tänkte jag” (8) Sedan följer intrycken av själva huset och dess ”planlösning” – avsaknaden av hall och ingen korridor utan det stegs direkt in i salen eller ”stugan”, som man säger här i trakten, vilket Lockwood upplyser oss om. Vi får ta del av interiören och sedan följer Lockwoods känsla av att ”det hos Mr. Heathcliff finns något som inte stämmer med denna omgivning och livsstil. Till utseendet är han mörk som en zigenare, till klädsel och uppträdande (två viktiga klassmarkörer min anmärkning), är han en gentleman, d.v.s. gentleman i samma mening som många andra lantjunkare. Somliga kanske skulle misstänka honom för att vara en aning högmodig på uppkomlingars vis- själv känner jag mig innerst inne övertygad om att så inte är fallet. (10) Lockwoods intryck av Heathcliff vid de här två första besöken är att de har mycket gemensamt, fast han några rader längre ner tillstår att han kanske läser in för mycket av sina egna särdrag i Heathcliff (Ibid:10).  Ett antal sidor längre fram tror sig Lockwood förstå att den unga kvinnan i huset nog i själva verket är gift med den unge ”tölpen” och konstaterar att det så klart måste vara sonen i huset. Och Lockwood drar slutsatsen. ”Det är följden av att leva så isolerat: hon har kastat bort sig på en bondlurk bara för att hon inte känner till att det finns bättre män! Det är för sorgligt – jag måste ta mig i akt så att jag inte får henne att ångra sitt val. Det är en självmedveten maskulinitet som talar. Det är en slags självframställan också när man berättar. Fokaliseringsskiften:

En slags självframställan också när man berättar, med vilken auktoritet exempelvis ger ”hints” om vilken slags jag-berättare som vi har att göra med. Alla-jag berättare är opålitliga – ”det har jag inte sett”, ”så uppfattade jag det” et cetera.

 

Lockwood tvingas sova över på Wuthering Height och träffar på namnet Cathrine Earnshaw. Han börjar läsa hennes ”bleknade hieroglyfer” som han hittar överallt som kommentarer, lösryckta eller som sammanhängande dagboksanteckningar i böcker som tillhört henne. Hon har utnyttjat varje tom yta hon hittat i böckerna, hur liten eller stor den än varit. Lockwood läser anteckningarna och faller i sömn. I och med dessa anteckningar träder berättare nummer två in, Cathrine, men försvinner snabbt ut ur berättarskaran igen. Men i kapitel fyra introduceras berättare nummer tre, Nelly Dean. Lookwood är sällskapssjuk och hoppas innerligt att Nelly är en riktig skvallertant så att han antingen piggas upp eller lullas till sömns av hennes prat (43) Efter vissa ansatser till samtal tänker Lookwood att han ska börja leda in samtalet på sin värds familj (44). Han får bland annat veta att Earnshaw är en mycket gammal släkt, och han får veta att Heathcliff är en ”gökunge”, men också Nellys nära förbindelse till Wuthering Heights eftersom hennes mor arbetade där. Längre fram talar hon om Hindley som sin fosterbror (och förre husbonden) (242)

Men här etableras ”sagoberättarsituationen”; Nelly springer och hämtar sina sysaker och flyttar närmare Lockwood. Vi förstår att de sitter vid en öppen spis. Och det berättas och berättas. I slutet av kapitel 7 ber Lockwood Nelly att fortsätta berätta. I detalj (dessutom!)(82) Och han avslöjar för henne att folket där i trakten intresserar honom mer än folket i städerna. Han tycker att de lever ett djupare och allvarligare liv (82) Nelly blir lite förbryllad, och menar att de är väl som andra folk bara man lär känna dem. Men Lockwood håller inte med och här kommer hans ”känsla för klass” fram igen, som jag anar är ganska tidstypisk när det gäller människor som honom som förmögna både vad det gäller ”leisuretime” och pengar. ”Ni får ursäkta, kära Mrs. Dean, men ni är själv ett slående exempel på motsatsen. Bortsett från några små obetydliga provinsialismer i ert tal finns det inget som jag skulle vilja kalla typiskt för er klass.  Jag är övertygad om att ni har tänkt betydligt mer än vad som är vanligt bland tjänstefolk. Ni har tvingats odla era tankegåvor eftersom ni inte har fått tillfälle att ödsla bort ert liv på struntsaker.” (ibid:82) Mrs. Dean ger svar på tal och säger att ”det är inte precis för att jag har bott häruppe och sett samma ansikten och samma händelser år efter år, utan det är för att jag har gått i en hård skola som har lärt mig att tänka efter. Och dessutom har jag läst mer än ni kanske trior. Ni kan inte öppna en bok här i biblioteket som inte jag har läst och lärt mig något av. Det skulle i så fall vara raden av böcker på grekiska och latin och franska – jag kan skilja dem åt, och mer än så får man inte vänta sig av ett fattigmansbarn (83)  – och sedan fortsätter hon med sommaren 1778, för nära 23 år sedan(ibid:ibid:)

Det finns ytterligare en berättare: Isabella, i form av det brev hon skrev till sin bror.

Det är Lockwoods berättelse som ramar in det hela. Men det är Nelly som berättar för honom och därmed har berättarens makt. Det är hon som styr berättelsen, bland annat genom det urval av händelser och detaljer hon väljer att lägga ut, men lika mycket, om inte mer, genom det hon väljer att i n t e berätta.  Hon är en representant för den kvinnliga författarens position vid den här tiden. (muntligt föreläsning Lenemark:130) Lookwood lyssnar på Nellys berättelse. Den må filtreras genom hennes medvetenhet, men hennes berättelse måste i sin tur filtreras genom en man för att få trovärdighet.

Men som sagt, det finns tillfällen då Lookwood direkt berättar sina intryck och är med i skeendena. Så även mot slutet när han bland annat återvänder till Wuthering Heights i början av kapitel 31 (ibid:389)

Maktaxlar: De maktaxlar som jag finner rör etnicitet (Heathcliff som uppges vara rom), ålder, kön, religion (speciellt utmärkande vad det gäller Joseph) och klass. De som är intressantast anser jag vara ålder, kön, etnicitet och klass.

Ålder därför att boken beskriver två generationer av Earnshaws och Lintons som barn; och barn är underordnade sina föräldrar; barn är väldigt utsatta och maktlösa gentemot de vuxna och vuxenvärlden.

Etnicitet finns med eftersom Heathcliff är rom, och allt som oftast beskrivs som väldigt mörk och hela tiden anspelas det på hans etniska bakgrund: Att han är mörk, landstrykare, svart et cetera.  Dessutom kopplas hans etniska bakgrund ihop med klassbakgrund (som vi egentligen inte vet något om). Förmodligen var Heathcliff gatubarn när Cathrines och Hindleys pappa fann/råkade på honom. Man kan rentav spekulera i om Heathcliff räddade hans liv…Lejontrappan7

Etniska bakgrunden plus klassbakgrunden samverkar med åldern: Heathcliff kan inte ta sig ur sin underordning och sitt utanförskap. Hindley marginaliserar honom än mer och han blir dräng. Allt detta sammanfattas på sidorna 74-75-76 där Nelly försöker uppmuntra Heathcliff och enligt min mening gör honom till en jämlik – och jag tänker på att Franska revolutionens motto ”jämlikhet, broderskap och frihet” som svävar genom hennes ord.

Här har vi bokens huvudkonflikt: Vem kommer Cathrine att välja av Heathcliff och Edgar?

Här kommer klassaspekten in med hela sin innebörd av ställning; socialt och kulturellt kapital, jord, egendom, pengar, anseende, anrikhet osv.

Vi får erfara att Cathrine hade valt Heathcliff om han inte försvunnit; valt att leva som tiggare, socialt exkluderad, eller vad det nu skulle ha inneburit.

Men hon valde Edgar då Heathcliff försvunnit – inte minst till hennes bror s glädje då de fick en chans att stiga från de lägre klasserna.

Heathcliff återvänder förmögenhet med intentionen att rasera de två husen. Till sin förvåning bygger han en ”dynasti” och förenar de två husen.

Helena Lindbom

 

Länkar:

udsatte inuits ihvem_er_de_unge_p_kanten_af_det_danske_samfund_oawhy college kids

hvem_er_de_unge_p_kanten_af_det_danske_samfund_oa

why college kids

 

INTRIG

ur doc. Christian Lenemarks anvisningar (även om de flyter samman med min text):

Pengar definierade inte klass utan härkomst -förklaring Nelly- sätta det i perspektiv. Hareton klassdimension.

Är Nelly en pålitlig berättare eller inte? Nellys tillförlitlighet – skapa sig en auktoritet som berättare.

Berättelsen fokaliseras genom Nelly, hennes synvinkel- från vems perspektiv får vi den? Berättelsen filtreras genom Nellys medvetande.

Dubbelexponeringar. Boken är full av det.

Diskurser.

Större struktur som vi är inbegripna i och som talar genom oss.

Kring subjektet. Olika maktordningar. Diskurser. Anropar oss hela tiden och säger hur vi ska agera.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Forskarna, bland annat Saul Frieländer, har försökt förklara förintelsen. En snabb bakgrund: Kolonialismen legitimerad av bl a rasbiologi. Första världskriget:Adam Hochschild skriver om Första världskriget att mer än något annat krig var detta krig beroende av ett enorma kvantiteter industriprodukter och de råmaterial som krävdes för att tillverka dem (Hochschild:2012:179). Det var också första gången i krigshistorien som det regnade ner dödliga projektiler (jättegranater) på civila från stratosfären(ibid:331). Första världskriget och allt det som hänt där var råmaterial som nazisterna på några få år skulle använda till att bygga sin bedrägliga men kraftfulla legend om hur ”Tysklands ädla soldater höggs i ryggen och berövades en härlig seger av kommunister,pacifister och judar” (p. 350-351).Och när de 1940 invaderade Frankrike i ett nytt krig för att hämnas denna förlust, skulle Hitler komma att beordra att den franska kapitulationen undertecknades i samma järnvägsvagn (p.351) Hochschild menar att nazismen och kommunismen i Sovjetunionen skulle stiga direkt upp ur krigets aska (p.368). Kriget tog nya ofantliga proportioner med kemisk krigföring på båda sidor (p. 382) Tyskarna använde senapsgas (sid. 299). Boerkriget (sid.364) Denna acceleration, där vetenskapen och industrin förmåddes samarbete, fick ett ”nukleärt klimax” som Hochschild skriver när Hiroshima och Nagasaki jämnas med marken (p. 383) Men också i dödsfabriker som Auschwitz. Hochschild skriver om hur första världskriget fortplantas in i det andra: ”Listan kan göras längre. Och när dessa skrankor revs ner var det för gott. De taggtrådsomgärdade lägren i Tyskland för tvångsarbetare från Frankrike, Belgien och Ryssland skulle mångfaldigas i mycket grymmare skala av nazisterna och i Sovjetunionen. Det turkiska folkmordet på armenier skulle upprepas i större skala mot Europas judar. Attackerna med stridsgas förebådade den fruktansvärda skörden av missbildade barn från amerikanska avlövningsmedel som sprutades över Sydvietnam.” Hotchschild fortsätter sin beskrivning, men i det redan sagda antyder han den ”blåkopia” som Hilberg inte fann. Men ett rudiment fanns: I tidigare erfarenheter och skeenden. En destruktionsprocess. Utplåning var inget nytt, det fanns ett ”inneboende mönster” , inte minst i tidigare krig, i kolonialkrigen t ex OCH UTROTNINGSKRIGET MOT HEREROFOLKET, SVÄLTEN i BENGALEN. Även antisemitismen finns med. Första världskrigets umbäranden tände en ilsken nationalism i Tyskland, en försmak av den hysteri som ett kvartssekel senare skulle nå en klimax av ofattbara proportioner. Högerkrafter som exempelvis olycksbådande reste den bedrägliga anklagelsen att judar undandrog sig militärtjänsten, och därmed lyckades få till stånd en särskild räkning av judarna i armen. Antisemitiska böcker, pamfletter och tal florerade. Redan 1918 manade Alltyska förbundet till en ”hänsynslös kamp mot judar” (p. 324). Hilberg är källorienterad, hans ansats är inte en problemorienterad, även om den finns där (Tosh:64) Ämnet för Hilbergs forskning är brett och översiktligt, och är avsett att vara täckande: The Destruction of the European Jews. Ämnena som presenteras i tre volumer, och som kommit ut i reviderade upplagor med ännu mer material, är relevanta för vad titeln anger. Risken med att ta sig an en stor mängd arkivmaterial t ex är att man kan förledas till att alltför stark identifiera sig med den eller de institutioner som producerat dokumenten (Tosh:64, och det har Hilberg också kritiserats för av ???? De här primärkällorna som Hilberg byggt sin forskning på är ”ingen öppen bok” för att citera Tosh (ibid:65) Hilberg har själv skrivit om fragmenten att foga ihop. Dokument kräver ansvarsfull värdering, och t ex om möjligt att studera dem enligt deras GRUPPERING efter proviniens. Den här forskningen har andra forskare glädje av. De kan göra sin egen tolkning och analys av dokumenten, förutsatt att dokumentens äkthet är ställda utom allt rimligt tvivel osv . Och i slutet av volume 3 ger Hilberg en källredovisning. T ex informerar han om att ”the most conspicious omission in archival holdings comprises the documents of the German railways (:1225). Fotnot on diaries and memoirs. I Hilbergs volume 3 finns manga intressanta trådar att följa närmare för den som är intresserad t ex om concealment och avsnitten om psychology. Som konstateras av Berenbaum och Peck i förordet till The Holocaust och History så arbetade de tidigaste förintelsehistorikerna, som Hilberg, isolerade och utanför strålkastarljuset. Hilberg skriver i The destruction of the European Jews vol. 3 , att “Closely linked to the obliteration of the German destructionprocess is the disappearance of the Jewish victim (p. 1058). Fakta som rörde judar förlorade sin identitet som judar i dokument efter dokumen (1058) I Moscow Declaration som drogs upp i oktober 1943, innehåller t ex en offentlig varning som lyder” Germans who take part in the wholesale shooting of Italian officers or in the execution of French, Dutch, Belgian och Norwegian hostages or of Cretan peasants, or who have shared in slaughters inflicted on the people of Poland or in the territories of the Soviet union which are now being sweept clear of the enemy, will know that they will be brought back to the scene of their crimes and judged on the spot by the peoples whom they have outraged (1058). Detta desto mer ödesdigred mot bakgrund av Tysklands “concealment”- ”språkförbistrings”. Moskvadeklarationen undertecknades av Stalin och roosevelt och Churchill. Den senare hade varit mest aktiv i att formulera deklarationen (1058). Det Hilberg vänder sig emot är att man ”trollade bort” den judiska etniciteten; judarna i Tyskland blebv tyskar, judarna som bar polsk nationalitet konverterades till polacker osv (1058-1059. Själva anledningen till/ upphovet till att judarna mördades, deras etnicitet, doldes bakom nationalitetsbeteckningarna. Den här allmänna benägenheten för obeaktande, betonar Hilberg, höll i sig för årtionden(1059). Detjudiska ödet var utelämnat från läroböcker, uppslagsverk, historiography, pjäser och film (1059). Det var först med president Carter, 1978, som en förändring i den här hållningen signalerades, skriver Hilberg. 1978 var året då en kommission att minneshålla Förintelsen etablerades (ibid).The Destruction of european Jews kom ut 1961, så det är viktigt att se och läsa boken mot bakgrund av den tystnad och okunskap som rådde kring Förintelsen och dess offer. Detta utelämnande av historiska fakta och därmed förvanskning av historien som skedde under dessa årtionden. Det kastar historieskrivningen i ett annat ljus; förklarar den starka tradition, om än olika generationer av , förintelsehistoriker, som trots vissa meningsskiljaktigheter, står i förbindelse och dialog med varandra, och då menar jag främst deras verk – även om det i lika hög grad gäller historikerna dem själva. De flesta förintelsehistoriker som jag kommit i kontakt med (genom Hilberg och Browning) har referenser till Hilberg och browning. Det är bl a just sådant som enlig min mening kännetecknar en vetenskaplig tradition. Det är inte förvånande att Hilberg och Browning dyker upp i försvaret för Auschwitz. I the case for Auchwitz – Evidence from the Irving Trial, hänvisar t ex Robert Jan van Pelt till Hilberg och skriver: According to Raul Hilbergs rather conservative figures which I hold to be the most reliable estimate of a total Jewish deaths The Holocaust claimed 5.1 million lives (van Pelt:2002:6). Hilberg omnämns också för att ha gjort en betydelsefull statistisk analys av antalet offer i Förintelsen (ibid:109). Inför sitt uppdrag reflekterar van Pelt, tankar som han återger i förordet och balnd annat tänker han på de mer äldre kollegor som har varit med och hjälpt honom att mogna som hsitoriker, och som vid ödesdigra ögonblick gett honom sin förtoenderöst, och här nämns Bill westfal and George Westfall and Raul Hilberg och Michael Berenbaum. (xii) Och van pelt citerar en artikel i The Guardian ”Truths Sheer Weight” vars författare noterar att det är det dessa historikers ansträngningar från tidigt femtiotal som gjort att det nu inte finns något utrymme för tvivel vad det gäller Förintelsen, hur orimligt och osannolikt och avskyvärt ett sådant tvivel än kan te sig. Och artikeln I the Guardian fortsätter: ”…despite thje false trials and the lacunae left by a Nazi bureacracy as assidous about destroying the signs o f its crimes as realizing the final solution. Other unsdictions make denying the Holocaust a crime. After this case, we can rely on empiricism and the sheer weight of evidence “. Vad som är vetenskapligt är i viss mån tidsbundet. Den tradition som rank etablerade….Tredje volume av The Destruction of The European Jews tar i början upp ett konstaterande. ”never before in history had people been killed on an assembly-line basis (863). Den stora uppfinningen var färdig att tas I bruk när de två grundläggande komponenterna var sammanfogade, nämligen själva lägret och ”the killinginstallations i lägret (863-864). I förordet till sin Rethinking Holocaust skriver historikern Yehuda Bauer, som medvettet valt att se på Förintelsen utifrån ett judiskt persepktiv, utan att för den skulls bortse från förövarnas och ”bystanders” perspektiv. Bauer nämner att han lärt mycket från dessa historiker där, som t ex Browning (Bauer:2001:vii-viii). Speciellt fruktbar, skriver han, att hans vänskap med Hilberg varit, inte minst som inspiration, trots deras meningsskiljaktiogheter(ibid:viii). Bauer ifrågasätter Hilberg på en rad punkter, som Hilbergs påstående att det judiska väpnade motståndet i princip var obefintligt därför att judar saknade en tradition av motstånd( Bauer:2001:165) Bayer poängetrar att motståndet var förvånanade stort och ger en rad exempel. Han menar att Hilberg har tonat ner det judiska motståndet, amidah (ibid:166). Han avslutar med att citera Hilberg , det som citeras är något Hilberg Bauer inordnar Hilberg i en kanon av pionjärer som försökte skriva om Förintelsen på ett översiktligt, allmänt sätt, dvs, att de i huvudsak såg på Förintelsen utifrån förövarens synvinkel och i huvudsak studerade tyska dokument(ibid:69). Bauers kritik menar att helhetsbilden skulle ha inkluderat så mycket mer, och han ger också exempel på vad som missats/lämnats ut (71). Han anser att Hilbergs förklaring att Förintelsen orsakades av en byråkratisk maskin är olycklig, inte minst för att den synen upprepas, t ex av Bauman. Men Hilberg talar faktiskt om the machinery of destruction (962), han talar inte bara om the machinery of bureaucracy, även om det var den som var grundläggande : Basic was the immersion in destructive activity of the bureacratic apparatus as such (994) Och den här byråkratiska apparaten tog sig mer och mer friheter, enligt hilberg och ger exempel so matt övert tid blev det lättare att skriva “an ordinance regulating the conduct of victims or take action against them directly (995). Ett annat exempel gäller fråntagandet av judar deras körkort (995). Rättstaten undermineras, steg för steg, i praktiken upphörde den för judar i samma ögonblick som de blev statslösa. Fler exempel: When the legality of Himmlers was challenged in court, the Reichsgericht upheld his attthe destructive machine. We have met it in connectiuon with dismissals of employees and have seen it in action during the Aryanizations ((993). method on the ground of that a proclamation issued ”under the eyes of the Highest Reich Authorities” without generating their protest was Law. The rise of government by announcement was accompanied by a greater premissiveness in the making of internal descisions. (995-996) Rättsväsendet kunde knådas och tänjas.”In thew final analysis, laws or decrees were not regarded as ultimate sourceso f power but only as an expression of will ibid:997). Medan Browning betonar The signal from above , signals emanated from the center sid.54-55”, ger Hilberg en annan bild: The experienced functionary was coming intop his own. A middleranking bureaucrat, no less than his highest superior, was aware of currents and possibilities. In small ways as large, he recognized what was ripe for time. Most often it was he who initiated action (996). Hilberg fortsätter med att beskriva maskineriet: The machinery of destruction, moving on a track of self-asertyion, engaged in its multipronged operation in an ever more complicated network of interlocking decisions (998) I Hilbers perspektiv hare n destruktionsprocess ett inneboende monster, Enligt honom finns det bara ett sätt på vilket en spridd grupp efektivt kan bli förintad (998). Han fortsätter: Three steps are organic in the operationn (definition, concentration (or seizure) 0ch annihilation (ibid:998) och går vidare och förklarra detta som ”the invariant structure of the basic process ibid) ”There are additional steps in a modern destructive undertaking”, förklarrar Hilberg och fortsättyer: Thes emeasures are required not for the annihilastion of the victim but for the preservbation of the economy. Basically, they are all expropriations (998-999. Den första industrin som flyttade ut sin production till ett koncentrationsläger i stor skala var I.G Farben (85:922), och Hilberg skriver: I.G was not a mere company, it was an bureaucratic empire anmd a major factor in the destructive machine. I min mening uppmärksammas Hilberg inte tillräckligt för sin bild av den komplexa ”destruction machine” som nådde in på varje område, nådde varje människa. Inte minst för att industrier som I.G Farben, en kemisk industri, som framställde bekämpningsmedel och var den industri som försåg t ex Auschwitz med WZyklon B. The organization of I.G Farben beskriver Hilberg som ”bewildering complex”, det betyder att det inte var lätt att få tillgång till information om dess verksamheter, att få insyn. Inte att förglömma är att Hilberg gång på¨gång betonar ” “Deskmurders” har blivit ett begrepp I litteraturen kring Holocaust, Hilberg hävdar att de flesta av kontoristerna inte såg den slutliga drastiska länken i de åtgärder av destruktion som de vidtog (1023). Han framhåller att byråkkrater kunde mörda ett helt folk genom att sitta vid sina skrivbord, men att de insåg förbindelsen mellan sitt pappersarbete och högarna av lik i öst och fortsätter: and they also realized the shortcomings of arguments that placed all evil on the Jew and all good on the German (jämför Goldghagen) That was why they were compelled to justify their individual activities. Their justifications contains the implicit admission that the paperwork wa sto go o0n regardless of the actual plans of the world jewry and regardless of the actual behaviour of Jews who were about to be killed (1023). “We can divide the rationalizations focused on the perpetrators into 5 categories, skriver Hilberg. Hans avsnitt om psychology och concealment är väldigt intressanta, inte minst mot bakgrund att hanförsöker måla upp kontexten så detaljerat som möjligt av det som utgjorde Förintelsen, och ledde upp till Förintelsen. Dock varnar han för att ”the internal technocratic and moral conflict do not fully explain what happened. In a destrucdtion process, fortsätter han, the perpetrators do not play the only role, the process is shaped by the victims too. It is the interaction of perpetrators and victims that is “fate” (1030). Här har Hilberg fått kritik (se bauer etc)för at than lägger ansvar på offren att de skulle ha reagerat; inte reagerat enligt ett 2000-årig tradition av det judiska folket bemött anti-Semitism sedan drottning Esthers dagar(1038) Viktigt är också att betona att Hilberg Sid. 125 I sitt ojämförbara verk The destruction of the European Jews argumenterar raul Hilberg för att den slutgiltiga lösningen var en administrativ process som involverade deltagande av byråkrater från varje sfär av organiserat liv i Tysklnad. I vad som med all säkerhet kommer att vara en av de mest citerade passagerna av den reviderade och utökade upplagan av det här verket, så skriver Hilberg ” att det inte var så mycket av lag och befallningar som en matter of spirit, av delad förståelse, av samklang och synkronisering.” se hilberg volume 3 sid. 998 ”the machinery of destruction” Men hur kom de att dela denna förståelse, synkronisering och samklang? Frågar sig Browning. Hur skapades den? Han fortsätter med attpoängtera att medan tyska byråkraters kollektiva handlingar för historiker är gansla väldokumenterade för historiker, så stöter den senare på¨större svårigheter när hen träder in i den sfär som utgörs av av det individuella nmedvetandert. Få byråkratiska dokument avslöjar den intellektuella och moraliska odysseen företagen av dess författare (el. upphovsman?) Browning (och Snyder som skrivit Bloodlands)skulle kunna komma med invändningar här och säga att merparten av dödandet under Förintelsen skedde just man mot man; att gärningsmännen faktiskt stod ansikte mot ansikte med d e barn, kvinnor och män som d e dödade. som inte är någothos byråkratisk strukturell determinism, anför Browning och det betyder att det inte var lätt att få tillgång till information om dess verksamheter, att få insyn. Inte att förglömma är att Hilberg gång på¨gång betonar ”concealment”- strategin. Inte minst vad det gällde språket. Språket bestod av omskrivningar, det som saken gällde sades inte rakt ut. Hochschild skriver om att så mycket annat i kriget var klorgas produkten av en industriekonomi, och i det här fallet av en kartell av åtta stora kemiföretag i det tyska Ruhr-området som kallades ”IG” (intressegemenskapen). Hilberg skriver om den kemiska industrin under Nazityskland. Den första industrin som flyttade ut sin produktion till ett koncentrationsläger i stor skala var I.G Farben (85:922), och Hilberg skriver: I.G was not a mere company, it was an bureaucratic empire and a major factor in the destructive machine. Hilbergs”destruction machine” är komplex. Den nådde in på varje område, nådde varje människa. Inte minst för att industrier som I.G Farben, en kemisk industri, som framställde bekämpningsmedel och var den industri som försåg t ex Auschwitz med Zyklon B, ett insektsbekämpningsmedel. I.G Farbens företagsorganisering beskriver Hilberg som ”bewildering complex”. I dagens samhälle vill vi ändå tro att vi har byggt in de spärrar som är nödvändiga (inom byråkratin i alla fall) för att förhindra t ex att något liknande som Förintelsen äger rum. Offentlighetsprincipen och krav på transparens kan ses som exempel på sådana spärrar. Hilberg framhåller också att det allra viktigaste problemen i destruktionsprocesen inte var administrativa utan psychologiska, och fortsätter: ”The very conception of the drastic Final Solution was dependent on the ability of the perpetrators to cope with weighty psychological obstacles Fråga 2. Browning-Hilberg. De här primärkällorna som Hilberg byggt sin forskning på är ”ingen öppen bok” för att citera Tosh (ibid:65) Hilberg har själv skrivit om fragmnet att foga ihop. Jag tror också att det är kutym bland vetenskapsmän och historiker att kunna kritisera eller vara av annan åsikt än sin professor, läromästare och mentor; det kan vara ett mycket konstruktivt sätt att ge tillbaka och utmana. Det visar att adepten lärt sig något, men också att man är långt ifrån det vetenskapliga klimat som rådde i Nazityskland, eller som råder i en totalitär stat. Annorstädes har jag argumenterat för att i euroforin över segern sommaren 1941 så var Hitler angelägen om att göra upp en plan för systematiskt massmord på judar och att komponenterna i en sådan plan – deportering till läger med gasanläggningar – kom man överens om i slutet av oktober 1941, när de två första dödslägren, ett i Chelmno och det abdra i Belzec påbörjades. Nyheterna om de här besluten spreds inte systematiskt utan genom en slumpartad och ojämn process, vars sid. 54-55 signaler härstammade från ett center som i ökande omfattning indikerade till lokala tjänstemän att en kursändring hade skett. . BROWNING betonar att tyska myndigheter inte arbetade i enlighet med en blueprint när de ”ghettoiserade” judarna. Trots detta argumenterar Hilberg att en destruktionsprocess har en inneboende logik. Hilberg skriver i The destruction of the European Jews vol. 3 , att “Closely linked to the obliteration of the German destructionprocess is the disappearance of the Jewish victim (1058). Fakta som rörde judar förlorade sin identitet som judar i dokument efter dokumen (1058) I Moscow Declaration som drogs upp i oktober 1943, innehåller t ex en offentlig varning som lyder” germans who take part in the wholesale shooting of Italian officers or in the execution of French, Dutch, Belgian och Norwegian hostages or of Cretan peasants, or who have shared in slaughters inflicted on the people of poland or in the territorieso f the Soviet union which are now being sweept clera of the enemy, will know that they will be brought back to the scene of their crimes and judged on the spot by the peoples whom they have outraged (1058). Detta desto mer ödesdigred mot bakgrund av Tysklands “concealment”- ”språkförbistrings”. Moskvadeklarationen undertecknades av Stalin och roosevelt och Churchill. Den senare hade varit mest aktiv i att formulera deklarationen (1058). Det Hilberg vänder sig emot är att man ”trollade bort” den judiska etniciteten; judarna i Tyskland blebv tyskar, judarna som bar polsk nationalitet konverterades till polacker osv (1058-1059. Själva anledningen till/ upphovet till att judarna mördades, deras etnicitet, doldes bakom nationalitetsbeteckningarna. Den här allmänna benägenheten för obeaktande, betonar Hilberg, höll i sig för årtionden(1059). Det judiska ödet var utelämnat från läroböcker, uppslagsverk, historiografi, pjäser och film (1059). Det var först med president Carter, 1978, som en förändroing i den här hållningen signalerades, skriver Hilberg. 1978 var året då en kommission att minneshålla Förintelsen etablerades (ibid).The Destruction of european Jews kom ut 1961, så det är viktigt att se och läsa boken mot bakgrund av den tystnad och okunskap som rådde kring Förintelsen och dess offer. Detta utelämnande av historiska fakta och därmed förvanskning av historien som skedde under dessa årtionden. Det kastar historieskrivningen i ett annat ljus; förklarar den starka tradition, om än olika generationer av , förintelsehistoriker, som trots vissa meningsskiljaktigheter, står i förbindelse och dialog med varandra, och då menar jag främst deras verk – även om det i lika hög grad gäller historikerna dem själva. De flesta förintelsehistoriker som jag kommit i kontakt med (genom Hilberg och Browning) har referenser till Hilberg och browning. Det är bl a just sådant som enlig min mening kännetecknar en vetenskaplig tradition. Sid. 148 browning. Raul Hilberg noterade att tyskarna angav rädsla för epidemier sid. 146 som den främsta skälet för att ghettoisera de polska judarna. Senare angav de samma rädsla som ett rättfärdigande för att de likviderade ghettona. Sid. 152 avskiljandet stängningen av ghettona söndrade de ekonomiska banden mellan judarna och det omgivande samhället och berövade de inspärrade judarna deras redan minskade möjligheter att försörja sig. Sid. 168 Bauman Rabbinen Joachim Prinz i Berlin höll ett tal 1935 och summerade den ”avskilda” kategorins erfarenhet Ghettot är i världen. Människor som var så nära rent kroppsligen… livet utan granne…År 1935 visste redan Förintelsens kommande offer att de var ensamma. De kunde inte räkna med solidaritet från andra. Det lidande de genomgick var bara deras. Han är källorienterad, men hans underliggande fråga kan väl sägas vara hur Förintelsen kunde äga rum och ett syftet med att skriva var att förhindra en upprepning. Han anser att Hilbergs förklaring att Förintelsen orsakades av en byråkratisk maskin är olycklig, inte minst för att den synen upprepas, t ex av Bauman. Dessutom framhöll han att ”the internal technocratic and moral conflict do not fully explain what happened”. In a destruction process, fortsätter han, the perpetrators do not play the only role, the process is shaped by the victims too. It is the interaction of perpetrators and victims that is “fate” (p. 1030). Här har Hilberg fått kritik (se Bauer et cetera) acy: Toward New paradigms, Vol. 18, issue 4, 2013, sid. 515-517) . se Hilberg, volume 3, sid. 998 ”The machinery of destruction”

Dedikerad till Johannes Anuyuru för hans ”enormt vackra och s v år a essai bok” samt tack till professor Jan Christensen för en givande, men enormt krävande kurs:

https://www.adlibris.com/se/bok/de-som-dodar-drommar-sover-aldrig-9789164205827

Sigismund Freud ”Samlade Skrifter Drömtydning”: https://www.adlibris.com/se/bok/dromtydning-9789127074019

https://www.adlibris.com/se/bok/stromavbrottets-barn-texter-om-konst-vald-och-fred-2010—2018-9789113079004

Hemtentamensfråga 2.Holocaust och History så arbetade de tidigaste förintelsehiostorikerna, som Hilberg, isolerade och utanför strålkastarljuset.

Hilberg skriver i The destruction of the European Jews vol. 3 , att  “Closely linked to the obliteration of the German destructionprocess is the disappaearance of the Jewish victim (1058).

Fakta som rörde judar förlorade sin identitet som judar i dokument efter dokumen (1058) I Moscow Declaration som drogs upp i oktober 1943, innehåller  t ex en offentlig varning som lyder” germans who take part in the wholesale shooting of Italian officers or in the execution of French, Dutch, Belgian och Norwegian hostages or of Cretan peasants, or who have shared in slaughters inflicted on the people of poland or in the territorieso f the Soviet union which are

now being sweept clera of the enemy, will know that they will be brought back to the scene of their crimes and judged on the spot by the peoples whom they have outraged (1058). Detta desto mer ödesdigred mot bakgrund av Tysklands “concealment”- ”språkförbistrings”.  Moskvadeklarationen undertecknades av Stalin och roosevelt och Churchill. Den senare hade varit mest aktiv i att formulera deklarationen (1058).

Det Hilberg vänder sig emot är att man ”trollade bort” den judiska etniciteten; judarna i Tyskland blebv tyskar, judarna som bar polsk nationalitet konverterades till polacker osv (1058-1059. Själva anledningen till/ upphovet till att judarna mördades, deras etnicitet,  doldes bakom nationalitetsbeteckningarna.

Den här allmänna benägenheten för obeaktande, betonar Hilberg, höll i sig för årtionden(1059). Detjudiska ödet var utelämnat från läroböcker, uppslagsverk, historiography, pjäser och film (1059). Det var först med president Carter, 1978, som en förändring i den här hållningen signalerades, skriver Hilberg.  1978 var året då en kommission att  minneshålla Förintelsen etablerades (ibid).The Destruction of european Jews kom ut 1961, så det är viktigt att se och läsa boken mot bakgrund av den tystnad och okunskap som rådde kring Förintelsen och dess offer. Detta utelämnande av historiska fakta och därmed förvanskning av historien som skedde under dessa årtionden. Det kastar historieskrivningen i ett annat ljus; förklarar den starka tradition, om än olika generationer av ,  förintelsehistoriker, som trots vissa meningsskiljaktigheter, står i förbindelse och dialog med varandra, och då menar jag främst deras verk – även om det i lika hög grad gäller historikerna dem själva.  De flesta förintelsehistoriker som jag kommit i kontakt med (genom Hilberg och Browning) har referenser till Hilberg och browning. Det är bl a just sådant som enlig min mening kännetecknar en vetenskaplig tradition.

Det är inte förvånande att Hilberg och Browning dyker upp i försvaret för Auschwitz.  I the case for Auchwitz – Evidence from the Irving Trial, hänvisar t ex Robert Jan van Pelt till Hilberg och skriver: According to Raul Hilbergs rather conservative figures which I hold to be the most reliable estimate of a total Jewish deaths The Holocaust claimed 5.1 million lives (van Pelt:2002:6).

Hilberg omnämns också för att ha gjort en betydelsefull statistisk analys av antalet offer i Förintelsen (ibid:109).

Inför sitt uppdrag reflekterar van Pelt, tankar som han återger i förordet och balnd annat tänker han på de mer äldre kollegor som har varit med och hjälpt honom att mogna som hsitoriker, och som vid ödesdigra ögonblick gett honom sin förtoenderöst, och här nämns Bill westfal and George Westfall and Raul Hilberg och Michael Berenbaum. (xii) Och  van pelt  citerar en artikel i The Guardian ”Truths Sheer Weight” vars författare noterar att det är det dessa historikers ansträngningar från tidigt femtiotal som gjort att det nu inte finns något utrymme för tvivel vad det gäller Förintelsen, hur orimligt och osannolikt och avskyvärt ett sådant tvivel än kan te sig.  Och  artikeln I the Guardian fortsätter: ”…despite thje false trials and the lacunae left by a Nazi bureacracy as assidous about destroying the signs o f its crimes as realizing the final solution. Other unsdictions make denying the Holocaust a crime. After this case, we can rely on empiricism and the sheer weight of evidence “.

Vad som är vetenskapligt är i viss mån tidsbundet. Den tradition som rank etablerade….Tredje volume av The Destruction of The European Jews tar i början upp ett konstaterande.  ”never before in history had people been killed on an assembly-line basis (863). Den stora uppfinningen var färdig att tas I bruk när de två grundläggande komponenterna var sammanfogade, nämligen själva lägret och ”the killinginstallations i lägret (863-864).

I förordet till sin Rethinking Holocaust skriver historikern Yehuda Bauer, som medvettet valt att se på Förintelsen utifrån  ett judiskt persepktiv, utan att för den skulls bortse från förövarnas och ”bystanders” perspektiv. Bauer nämner att han lärt mycket från dessa historiker där, som t ex Browning (Bauer:2001:vii-viii).

Speciellt fruktbar, skriver han, att hans vänskap med Hilberg varit, inte minst som inspiration, trots deras meningsskiljaktiogheter(ibid:viii).

Bauer ifrågasätter Hilberg på en rad punkter,  som Hilbergs påstående att det judiska väpnade motståndet i princip var obefintligt därför att judar saknade en tradition av motstånd( Bauer:2001:165) Bayer poängetrar att motståndet var förvånanade stort och  ger en rad exempel. Han menar att Hilberg har tonat ner det judiska motståndet, amidah (ibid:166). Han avslutar med att citera Hilberg , det som citeras är något Hilberg

Bauer inordnar Hilberg i en kanon av pionjärer som försökte skriva om Förintelsen på ett översiktligt, allmänt sätt, dvs, att de i huvudsak såg på Förintelsen utifrån förövarens synvinkel och i huvudsak studerade tyska dokument(ibid:69). Bauers kritik  menar att helhetsbilden skulle ha inkluderat så mycket mer, och han ger också exempel på vad som missats/lämnats ut (71). Han anser att Hilbergs förklaring att Förintelsen orsakades av en byråkratisk maskin är olycklig, inte minst för att den synen upprepas, t ex av Bauman.

Men Hilberg talar faktiskt om the machinery of destruction (962), han talar inte bara om the machinery of bureaucracy, även om det var den som var grundläggande : Basic was the immersion in destructive activity of the bureacratic apparatus as such  (994) Och den här byråkratiska apparaten tog sig mer och mer friheter, enligt hilberg  och ger exempel so matt övert tid  blev det lättare att skriva “an ordinance regulating the conduct of victims or take action against them directly (995). Ett annat exempel gäller fråntagandet av judar deras körkort (995). Rättstaten undermineras, steg för steg, i praktiken upphörde den för judar i samma ögonblick som de blev statslösa. Fler exempel:  When the legality of Himmlers was challenged in court, the Reichsgericht upheld his attthe destructive machine. We have met it in connectiuon with dismissals of employees and have seen it in action during the Aryanizations (p. 993).

method on the ground of that a proclamation issued ”under the eyes of the Highest Reich Authorities” without generating their protest was Law.

The rise of government by announcement was accompanied by a greater premissiveness in the making of internal descisions. (995-996)  Rättsväsendet kunde knådas och tänjas.”In thew final analysis, laws or decrees were not regarded as ultimate sourceso f power but only as an expression of will ibid:997).

Medan Browning betonar The signal from above , signals emanated from the center sid.54-55”, ger Hilberg en annan bild: The experienced functionary was coming intop his own. A middleranking bureaucrat, no less than his highest superior, was aware of currents and possibilities. In small ways as large, he recognized what was ripe for time. Most often it was he who initiated action (996).

Hilberg fortsätter med att beskriva maskineriet: The machinery of destruction, moving on a track of self-asertyion, engaged in its multipronged operation in an ever more complicated network of interlocking decisions (998)

I Hilbers perspektiv hare n destruktionsprocess ett inneboende monster, Enligt honom finns det bara ett sätt på vilket en spridd grupp efektivt kan bli förintad (998).

Han fortsätter: Three steps are organic in the operationn (definition, concentration (or seizure) 0ch annihilation (ibid:998) och går vidare och förklarra detta som ”the invariant structure of the basic process ibid)

”There are additional steps in a modern destructive undertaking”, förklarrar Hilberg  och fortsättyer: Thes emeasures are required not for the annihilastion of the victim but for the preservbation of the economy. Basically, they are all expropriations (998-999. Den första industrin som flyttade ut sin production till ett koncentrationsläger i stor skala var I.G Farben (85:922), och Hilberg skriver: I.G  was not a mere company, it was an bureaucratic empire anmd a major factor in the destructive machine.  I min mening uppmärksammas Hilberg inte tillräckligt för sin bild av den komplexa ”destruction machine” som nådde in på varje område, nådde varje människa. Inte minst för att industrier som I.G Farben, en kemisk industri, som framställde bekämpningsmedel och var den industri som försåg t ex Auschwitz med  WZyklon B.  The organization of I.G Farben beskriver Hilberg som ”bewildering complex”, det betyder att det inte var lätt att få tillgång till information om dess verksamheter, att få insyn. Inte att förglömma är att Hilberg gång på¨gång betonar ”

“Deskmurders” har blivit ett begrepp I litteraturen kring Holocaust,

Hilberg hävdar att de flesta av kontoristerna inte såg den slutliga drastiska länken i de åtgärder av destruktion som de vidtog (1023). Han framhåller att byråkkrater kunde mörda ett helt folk genom att sitta vid sina skrivbord, men att de insåg förbindelsen mellan sitt pappersarbete och högarna av lik i öst och fortsätter: and they also realized the shortcomings of arguments that placed all evil on the Jew and all good on the German (jämför Goldghagen) That was why they were compelled to justify their individual activities. Their justifications contains the implicit admission that the paperwork wa sto go o0n regardless of the actual plans of the world jewry and regardless of the actual behaviour of Jews who were about to be killed  (1023). “We can divide the rationalizations focused on the perpetrators into 5 categories, skriver Hilberg.  Hans avsnitt om psychology och concealment  är väldigt intressanta, inte minst mot bakgrund att hanförsöker måla upp kontexten så detaljerat som möjligt av det som utgjorde Förintelsen, och ledde upp till Förintelsen.

Dock varnar han för att  ”the internal technocratic and moral conflict do not fully explain what happened.  In a destrucdtion process, fortsätter han, the perpetrators do not play the only role, the process is shaped by the victims too. It is the interaction of perpetrators and victims that is “fate” (1030). Här har Hilberg fått kritik  (se bauer etc)för at than lägger ansvar på offren att de skulle ha reagerat; inte reagerat enligt ett 2000-årig tradition av  det judiska folket bemött anti-Semitism sedan drottning Esthers dagar(1038)

Viktigt är också att betona att

Hilberg

Sid. 125  I sitt ojämförbara verk  The destruction of the European Jews  argumenterar raul Hilberg för att den slutgiltiga lösningen var en administrativ process som involverade deltagande av byråkrater från varje sfär av organiserat liv i Tysklnad. I vad som med all säkerhet kommer att  vara en av de mest citerade passagerna av den reviderade och utökade upplagan av det här verket, så skriver Hilberg ” att det inte var så mycket av lag och befallningar som en  matter of spirit, av delad förståelse, av samklang och synkronisering.” se hilberg volume 3 sid. 998  ”the machinery of destruction

Men hur kom de att dela denna förståelse, synkronisering och samklang? Frågar sig Browning. Hur skapades den?

 

 

 

 

 

 

 

Han fortsätter med attpoängtera att medan tyska byråkraters kollektiva handlingar  för historiker är gansla väldokumenterade för historiker, så stöter den senare på¨större svårigheter när hen träder in i  den sfär som utgörs av av det individuella nmedvetandert.  Få byråkratiska dokument avslöjar den intellektuella och moraliska odysseen företagen av dess författare (el. upphovsman?)

Browning  (och Snyder som skrivit Bloodlands)skulle kunna komma med invändningar här och säga att merparten av dödandet under Förintelsen skedde just man mot man; att gärningsmännen faktiskt stod ansikte mot ansikte med d e barn, kvinnor och män som d e dödade. som inte är någothos byråkratisk strukturell determinism, anför Browning

och  det betyder att det inte var lätt att få tillgång till information om dess verksamheter, att få insyn. Inte att förglömma är att Hilberg gång på¨gång betonar ”concealment”- strategin. Inte minst vad det gällde språket. Språket bestod av omskrivningar, det som saken gällde  sades inte rakt ut.

Hochschild skriver om att så mycket annat i kriget var klorgas produkten av en industriekonomi, och i det här fallet av en kartell av åtta stora kemiföretag i det tyska Ruhr-området som kallades ”IG” (intressegemenskapen).

Hilberg skriver om den kemiska industrin under Nazityskland.

Den första industrin som flyttade ut sin produktion till ett koncentrationsläger i stor skala var I.G Farben (85:922), och Hilberg skriver: I.G  was not a mere company, it was an bureaucratic empire and a major factor in the destructive machine. Hilbergs”destruction machine” är komplex. Den nådde in på varje område, nådde varje människa. Inte minst för att industrier som I.G Farben, en kemisk industri, som framställde bekämpningsmedel och var den industri som försåg t ex Auschwitz med  Zyklon B, ett insektsbekämpningsmedel.  I.G Farbens företagsorganisering  beskriver Hilberg som ”bewildering complex”.

I dagens samhälle vill vi ändå tro att vi har byggt in de spärrar som är nödvändiga (inom byråkratin i alla fall) för att förhindra t ex att något liknande som Förintelsen äger rum. Offentlighetsprincipen och krav på transparens kan ses som exempel på sådana spärrar.

Hilberg framhåller också att det allra viktigaste problemen i destruktionsprocesen inte var administrativa utan psychologiska, och fortsätter: ”The very conception of the drastic Final Solution was dependent on the ability of the perpetrators to cope with weighty psychological obstacles Fråga 2. Browning-Hilberg.

De här primärkällorna som Hilberg byggt sin forskning på är ”ingen öppen bok” för att citera Tosh (ibid:65) Hilberg har själv skrivit om fragmnet att foga ihop.

Jag tror också att det är kutym bland vetenskapsmän och historiker att kunna kritisera eller vara av annan åsikt än sin professor, läromästare och mentor; det kan vara ett mycket konstruktivt sätt att ge tillbaka och utmana. Det visar att adepten lärt sig något, men också att man är långt ifrån det vetenskapliga klimat som rådde i Nazityskland, eller som råder i en totalitär stat.

 

Annorstädes har jag argumenterat för att i euroforin över segern sommaren 1941 så var Hitler angelägen om att göra upp en plan för systematiskt massmord på judar och att komponenterna i en sådan plan – deportering till läger med gasanläggningar – kom man överens om i slutet av oktober 1941, när de två första dödslägren, ett i Chelmno och det abdra i Belzec påbörjades. Nyheterna om de här besluten spreds inte systematiskt utan genom en slumpartad och ojämn process, vars sid. 54-55 signaler härstammade från ett center som i ökande omfattning indikerade till lokala tjänstemän att en kursändring hade skett. . BROWNING betonar att tyska myndigheter inte arbetade i enlighet med en blueprint när de ”ghettoiserade” judarna. Trots detta argumenterar Hilberg att en destruktionsprocess har en inneboende logik. Hilberg skriver i The destruction of the European Jews vol. 3 , att  “Closely linked to the obliteration of the German destructionprocess is the disappearance of the Jewish victim (1058).

Fakta som rörde judar förlorade sin identitet som judar i dokument efter dokumen (1058) I Moscow Declaration som drogs upp i oktober 1943, innehåller t ex en offentlig varning som lyder” germans who take part in the wholesale shooting of Italian officers or in the execution of French, Dutch, Belgian och Norwegian hostages or of Cretan peasants, or who have shared in slaughters inflicted on the people of poland or in the territorieso f the Soviet union which are

now being sweept clera of the enemy, will know that they will be brought back to the scene of their crimes and judged on the spot by the peoples whom they have outraged (1058). Detta desto mer ödesdigred mot bakgrund av Tysklands “concealment”- ”språkförbistrings”.  Moskvadeklarationen undertecknades av Stalin och roosevelt och Churchill. Den senare hade varit mest aktiv i att formulera deklarationen (1058).

Det Hilberg vänder sig emot är att man ”trollade bort” den judiska etniciteten; judarna i Tyskland blebv tyskar, judarna som bar polsk nationalitet konverterades till polacker osv (1058-1059. Själva anledningen till/ upphovet till att judarna mördades, deras etnicitet,  doldes bakom nationalitetsbeteckningarna.

Den här allmänna benägenheten för obeaktande, betonar Hilberg, höll i sig för årtionden(1059). Det judiska ödet var utelämnat från läroböcker, uppslagsverk, historiografi, pjäser och film (1059). Det var först med president Carter, 1978, som en förändroing i den här hållningen signalerades, skriver Hilberg.  1978 var året då en kommission att  minneshålla Förintelsen etablerades (ibid).The Destruction of european Jews kom ut 1961, så det är viktigt att se och läsa boken mot bakgrund av den tystnad och okunskap som rådde kring Förintelsen och dess offer. Detta utelämnande av historiska fakta och därmed förvanskning av historien som skedde under dessa årtionden. Det kastar historieskrivningen i ett annat ljus; förklarar den starka tradition, om än olika generationer av ,  förintelsehistoriker, som trots vissa meningsskiljaktigheter, står i förbindelse och dialog med varandra, och då menar jag främst deras verk – även om det i lika hög grad gäller historikerna dem själva.  De flesta förintelsehistoriker som jag kommit i kontakt med (genom Hilberg och Browning) har referenser till Hilberg och browning. Det är bl a just sådant som enlig min mening kännetecknar en vetenskaplig tradition.

 

 

 

Sid. 148 browning. Raul Hilberg noterade att tyskarna angav rädsla för epidemier sid. 146 som den främsta skälet för att ghettoisera de polska judarna. Senare angav de samma rädsla som ett rättfärdigande för att de likviderade ghettona.

Sid. 152 avskiljandet stängningen av ghettona söndrade de ekonomiska banden mellan judarna och det omgivande samhället och berövade de inspärrade judarna deras redan minskade möjligheter att försörja sig.

Sid. 168 Bauman Rabbinen Joachim Prinz i Berlin höll ett tal 1935 och summerade den ”avskilda” kategorins erfarenhet Ghettot är i världen.

Människor som var så nära rent kroppsligen… livet utan granne…År 1935 visste redan Förintelsens kommande offer att de var ensamma. De kunde inte räkna med solidaritet från andra. Det lidande de genomgick var bara deras.  är källorienterad, men hans underliggande fråga kan väl sägas vara hur Förintelsen kunde äga rum och ett syftet med att skriva att förhindra en upprepning.

Han anser att Hilbergs förklaring att Förintelsen orsakades av en byråkratisk maskin är olycklig, inte minst för att den synen upprepas, t ex av Bauman. Dessutom framhöll han att  ”the internal technocratic and moral conflict do not fully explain what happened.  In a destruction process, fortsätter han, the perpetrators do not play the only role, the process is shaped by the victims too. It is the interaction of perpetrators and victims that is “fate” (1030). Här har Hilberg fått kritik  (se bauer etc)för att

 

  1. ( Ur The European Legacy: Toward New paradigms, Vol. 18, issue 4, 2013, sid. 515-517) .

se hilberg volume 3 sid. 998  ”the machinery of destruction

äkta amerikanska (jean genie) jeans

 

En återblick på en gigant bland akademiker: Raul Hilberg

The Path to Genocide är en samling av essaier som belyser Hilbergs ”destruktionsmaskineri” , som vi ska få se, på olika nivåer.  Christopher R. Browning konstaterar i sitt förord att historikerna gradvis har börjat studera Förintelsen inte som ett ogenomträngligt mysterium utan snarare som en katastrof av människohand vilken kan studeras med samma verktyg av historisk forskning och analys som har tillämpats på andra händelser i det förflutna (Browning:1992:ix-x). Han pekar också på att studiet av Förintelsen har tre grundläggande underdivisioner som fokuserar respektive på förövarna, offren och åskadarna.

I förordet förklarar också Browning att för somliga kan den uppmärksamhet med vilken historiker vidkänner beslutfattarprocessen, och särskilt dess datering, tyckas  omåttlig och överdriven. Argumenteringen kan få drag av hårklyveri när historiker käbblar över en detalj i flera månader, veckor till och med dagar. Browning menar dock, och framhåller att han i denna fråga har medhåll av historikern Richard Breitman, att det inte är vad det ser ut som utan att ärenden som gäller datering är inte en överflödig detalj.

En essai i Brownings bok handlar just om historiografi och varför det är viktigt.

Hilbergs The Destruction of the European Jews, i tre volumer, kom ut första gången 1961, har reviderats ett par gånger och utökats i volym,  och är ett brett och översiktligt verk. Författaren, historikern Raul Hilberg, är först och främst källorienterad, och ämnena han tar upp är forskningsfält i sig. Det statistiska materialet i volym tre är omfattande med tabeller, grafiska scheman och uppställningar, kartor och etc.

Hilberg har dock skrivit  fler böcker. Här är ett axplock:The Warsaw diary of Adam Czerniakow (1979) där Raul Hilberg var en av redaktörerna. Likaså  var han en av redaktörerna för Documents of destruction: Germany and Jewry, 1933-1945  , (1971) ,Sources of Holocaust research: An analysis (1988), The Politics of Memory: The Journey of a Holocaust Historian (1996), Perpetrators, Victims, and Bystanders: The Jewish catastrophe, 1933-1945, (1992) (http://en.wikipedia.org/wiki/Raul_Hilberg).

Risken med att ta sig an en stor mängd arkivmaterial t ex, som Hilberg gjort, är att man kan förledas till att alltför stark identifiera sig med den eller de institutioner som producerat dokumenten (Tosch:64) och det har Hilberg också kritiserats för av Joseph Mali i en recension (Mali:2013). : …[   ] historians like Raul Hilberg and his many followers (including notoriously, Hannah Arendt  in her Eichmann in Jerusalem ) have stuck to the hard fact found in so called reliable sources,  primarily the available Nazi documents and thereby come to look upon the events, however unconciously, from the perspective of the perpetrators…(ibid:515).

Också historikern Yehuda Bauer inordnar Hilberg i en kanon av pionjärer som försökte förklara hur den tyska Nationalsocialistiska staten organiserade massmorden på judarna(Bauer:2001:69).  Enligt Bauer skrev de om Förintelsen på ett översiktligt, allmänt sätt, dvs, att de i huvudsak såg på Förintelsen utifrån förövarens synvinkel och i huvudsak studerade tyska dokument (ibid). I förordet till sin Rethinking Holocaust skriver Bauer, som medvetet valt att se på Förintelsen utifrån ett judiskt perspektiv, utan att för den skull bortse från förövarnas och ”bystanders” perspektiv att han lärt mycket från historikerna i denna kanon, som t ex Browning (ibid:vii-viii).

Speciellt fruktbar, skriver han, att hans vänskap med Hilberg varit, inte minst som inspiration, trots meningsskiljaktigheter(ibid:viii).

De punkter som Bauer ifrågasätter Hilberg på är bl a påståendet att det judiska väpnade motståndet i princip var obefintligt därför att judar saknade en tradition av motstånd (ibid:165) Bauer poängterar att motståndet var förvånande stort, och ger en rad exempel. Han menar att Hilberg har tonat ner det judiska motståndet, amidah (ibid:166).  Hilberg har förklarat att judarna reagerat enligt en 2000-årig tradition av hur det judiska folket tvingats bemöta anti-Semitism sedan drottning Esthers dagar (Hilberg:1985:1038)

Bauers vidare kritik menar att helhetsbilden skulle ha inkluderat så mycket mer, och han ger också exempel på vad som missats/lämnats ut (2001:71) Han ger också Hilberg uppskattning för att han har varit noga med att inte ge sig på att förklara vad som motiverade byråkraterna att göra det de gjorde – till skillnad från Bauman som kritiseras (ibid).

 

Till gärningsmännens historiker räknas alltså också Browning, som har problemorienterad ansats, som i Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101.

  Historikerna kallas gärningsmannahistoriker för att de enbart forskar och skriver utifrån gärningsmännens perspektiv; de inkluderar inte offren och deras historier. Nathaniel Popper beskriver hur Browning blev intresserad av Förintelsen under 1960-talet då han var aktiv i motståndet mot Vietnamkriget (Popper: 2010:32),

Enligt Popper läste Browning ”Eichmann i Jerusalem, i hopp om att förstå vad det är som gör att regeringar börjar planera död och destruktion, och det var då som han blev intresserad av Förintelsen (ibid). Genom Hannah Arendts ”Eichmann in Jerusalem” leddes Browning till Hilbergs ”The Destruction of the European Jews”(ibid).

Browning beslöt sig för att skriva en avhandling på en aspekt av Hilbergs forskning, berättar  Nathaniel Popper i en artikel för The Nation (ibid),och fortsätter: ” Hilberg became visible to me by virtue of Arendt, ”Browning told me” ”For most people it was an entirely negative connection – but for me it turned out to be entirely positive”(ibid). Popper kallar det en “korspollinering”(ibid).

Hilberg beskriver mycket av hemlighållande/förtigande- strategin. Ett exempel: Detta utspelade sig medan Auschwitzmanagementet kämpade med att försöka få klart med de fyra kombinationsenheterna , förtydligar Hilberg. ”The chief of WVHA (Glucks) made an inspection tour of concentration camps and noticed that ”specific buildings” (crematoria) were not situated in particularly favorable locations…[ ]wished that in future such specific construct would be put in a place where it would not be possible for ”all kinds of people to ”gaze” at them. Thinking this over Höss ordered “green belt” of trees be planted around Crematoria I och Crematoria II (1985:885)

 

 

I sin bok  essaisamlingen The Path to Genocide skriver Browning med en blinkning till Adam Smith att Hilberg har erbjudit en tolkning av byråkraternas förvandling till mördare som innefattandet av existensen av en byråkratisk strukturell determinisms ”osynlig hand” (Browning:1995:54).

Browning förtydligar:

I sitt ojämförbara verk The Destruction of the European Jews  argumenterar Raul Hilberg för att den slutgiltiga lösningen var en administrativ process som involverade deltagande av byråkrater från varje sfär av organiserat liv i Tyskland (ibid:125). I vad som med all säkerhet kommer att vara en av de mest citerade passagerna av den reviderade och utökade upplagan av det här verket, så skriver Hilberg ” att det inte var så mycket av lag och befallningar som en fråga om ande, av delad förståelse, av samklang och synkronisering”(ibid).

Men hur kom de att dela denna förståelse, synkronisering och samklang? frågar sig Browning. Hur skapades den? (ibid)

Svårigheten att backa upp denna slutsats, enligt Browning, ligger i att det finns så lite material så fort man inträder i det individuella medvetandets sfär i jämförelse med de tyska byråkraternas kollektiva handlingar där det finns rikligt med material för historikerna att hämta (ibid). Få byråkratiska dokument avslöjar den intellektuella och moraliska odysseen företagen av dess upphovsman, poängterar Browning (ibid). Om än svepande generaliseringar är förmätna, så går det hur som helst att spåra vissa individers väg till massmord och dess förståelse för vad de är de håller på med (ibid:125-126).

I  denna essai Bureaucracy and Massmurder : The German Administrator´s  Comprehension of the Final Solution följer Browning tre tyska byråkrater som i väldigt stor utsträckning var involverade i ärenden som tillhörde sk Jewish affairs inom tyska regeringen innan den Slutliga Lösningen (ibid:126).

I alla tre fallen ställer Browning väldigt specifika frågor till sitt material:

1/How did these bureacrats conceive of a solution to the Jewish question before the policy of massmurder was inaugurated? (ibid)

2/ How did they first perceive or learn that the policy of mass murder was going to be implemented? (ibid).

3/ How did they respond to this information? (ibid)

Browning konstaterar att inga av dessa fallstudier som han redogör för lanserades eller utlöstes på medelnivå av byråkratiska initiativ nerifrån utan de kom från signaler uppifrån (ibid:133)

 

Om tonvikten hos Hilberg ligger på byråkratin så ligger den hos Browning på byråkraten. Hans övergripande fråga är hur dessa byråkrater så snabbt blev massmördare, och besvarar den med att det skedde i påslag, successivt, inte med kvantsprång (ibid:143). Han beskriver vägen som gradvis sluttande, nästan omöjlig att erfara för perceptionen, tills punkten utan återvändo är passerad (ibid:144) Här är Browning överens med Hilberg.

Browning menar att det skedde genom en kombination av politiskt beslutsfattande i centrum och receptivitet och anpassning i periferin (ibid). Och Browning har ställt ett antal specifika frågor till de dokument han har studerat och den övergripande frågan han bär på är hur människor så snabbt kunde förvandlas till massmördare.  Om Hilberg tonvikt ligger på själva byråkratin söker Browning fånga ansiktena på dem som bär upp den.

Hilbergs  beskrivning av  ” the Machinery of destruction” förtjänar att uppmärkammas närmare..

Hilberg beskriver:

The machinery of destruction moving on a track of self-assertion, engaged in its multipronged operation in an ever more complicated network of interlocking decisions . One might well ask: What determined the basic order of this process? [  ] We know that bureaucracy had no masterplan, no fundamental blueprint, no clear-cut view of its actions. How then was the process steered? How did it take on Gestalt?

A destructionprocess has an inherent pattern ( Hilberg: 1985:998)

Det är detta Browning menar med strukturell determinism(ibid:54 ).

Hilberg fortsätter:

There is only way in which a scattered group can effectively be destroyed.

Three steps are organic in the operation (definition, concentration (or seizure) och annihilation (ibid:998)

Hilberg går vidare och summerar detta som:

…the invariant structure of the basic process (ibid).

Hilberg tillägger att det tillkommer steg i det moderna destruktiva företaget, och dessa är inte nödvändiga för utplåningen av offret utan för ekonomins bevarande. I grunden rör de sig alla om expropriering (ibid.999)

Hilberg visar grafiskt en bild av hur destruktionsprocessen i det moderna samhället ser ut i sina olika steg, och slår fast att sekvensen av steg i en destruktionsprocess sålunda är förutbestämt.

Hilberg framhåller dock att de allra viktigaste problemen i destruktionsprocessen inte var administrativa utan psykologiska, och fortsätter:

The very conception of the drastic Final Solution was dependent on the ability of the perpetrators to cope with weighty psychological obstacles and impediment (Hilberg:1985:1007).

De psykologiska hindren skilde sig i ett viktigt avseende från de administrativa svårigheterna, understryker Hilberg, nämligen att ett administrativt problem kan lösas och elimineras, men de psykologiska svårigheterna hade man ständigt att kämpa mot (ibid:1961:22).

Viktigt att se är också att Hilberg skrev mot bakgrund av första världskriget när han betonar att före 1900-talets ingång och dess teknologi kunde inte Förintelsen ha skett (ibid:1985:1187).  Administratören i under tidigare århundranden hade helt enkelt inte verktygen. Han förfogade inte, framhåller Hilberg, över ett kommunikationsnätverk, hade inte till sitt förfogande snabba små eldvapen och snabbverkande gaser. I Förintelsen skedde något som aldrig  förr hade hänt under historiens lopp; man mördade industriellt, enligt löpande-band principen (ibid:863). Det kunde göras med en sammansatt installation” som bestod av 1/ själva lägret och 2/ installationerna för dödandet i lägret, och Hilberg konstaterar att den stora innovationen effektuerades när de två grundläggande komponenterna sammanfördes och sattes ihop (ibid:864).

Författaren Adam Hochschild illustrerar väl teknologin i början av 1900-talet, och de ständiga innovationerna i nya vapen med utgångspunkt i Första världskriget, i närheten av Ypres, den 22 april 1915:  Franska soldater och trupper  från franska kolonierna i Nordafrika…lade… märke till en märklig gröngul dimma som böljade ut från de tyska ställningarna och förde mot dem med vinden [  ]  Det här var den första omfattande användningen av giftgas, klorgas, på västfronten. Hur dödlig och smärtsam den än kunde vara blev senare former av gas ännu värre. [  ] Klor och des föreningar hade en lång historia i tillverkningsindustrin, men dess nya användning i krig var en ödesdiger milstolpe och tycktes öppna för en rad skrämmande möjligheter som dessförinnan bara existret i den tidiga science-fiction-litteraturens fantasivärld (Hochschild:2012:158)

Från slaget vid Loo berättar Hochschild: Detta var första gången de anfallande brittiska trupperna använde giftgas. För i vetenskapligt, industrialiserat krig, vilket skulle bekräftas fyra årtionden senare med atombomben, kunde inget land ha ett nytt vapen för sig själva särskilt länge (Hochschild:2012:181). 1918 regnade för första gången dödliga projektiler ned på civila från stratosfären, skriver Hochschild längre fram i sin bok Aldrig mera krig (ibid:331). Det handlade om granater.

Hilberg varnar för att morgondagens byråkrat kommer att vara ännu bättre utrustade än de tyska nazisterna. [1]

De medel som man har tillgång till i dag, skriver Hilberg kan inte bara fånga ett större antal offer, utan de förutsätter också en större grad av specialisering, och med arbetsfördelningen så är också den moraliska bördan fragmenterad, utspridd bland deltagarna.  Gärningsmannen kan döda sina offer utan att vidröra dem, utan att höra dem, utan att se dem[2] Han kan vara säker på framgång och säker på att inte råka ut för återverkningar. Hilberg betonar den allt växande kapaciteten för destruktion. Och som de

Jag vill ge några exempel från Hilberg på sådant som ”klickar” med systemet, ett antal exempel på ”improvisationer” som ”klickar” med intentionerna och planerna i stort – en slags  informalitet.  Hilberg registrerar detta spelutrymme och den roll det spelar. Inte minst för att ett språk utvecklades där saker och ting inte kallades vid sitt rätta namn.  Undertryckandet av omnämnande av avrättningar och ”dödsfabriker” förekom till och med i den hemliga korrespondens i vilken sådana operationer skulle rapporteras (ibid:1961:31).[3]

Sekretess härskade (ibid:27). Så fanns företeelsen ”blodsberedskapen” (ibid:28)

Så här skriver Hilberg:  The German bureaucrats…[ ]They could sense the enormity of the operation from its smallest fragment . At every stage they displayed a striking pathfinding ability in the absence of directives, a congruity of activities without jurisdictional guidelines, a fundamental comprehension of the task even when there were no explicit communications (ibid:993) Hilberg ger ett exempel på en sådan kommunikation mellan Heydrich och the Ministerial  Staatssekretäre från 20 januari, 1942…[  ] they understood each other (ibid:993).

Hilberg fortsätter: [  ]…in retrospect it may be possible to view the entire design as a mosaic of small piece, each commonplace and lusterless by itself. Yet this progression of everyday activities, these filenotes, memoranda and telegrams, embedded in habit, routine and tradition, were fashioned into a massive destructionprocess. Ordinary men (min kursivering) were to perform extraordinary tasks. A phalanx of functionaries in public offices and private enterprises was reaching for the ultimate (ibid: 993-994).

Det är inte långt ifrån hur Browning uttrycker sig utifrån sina så kallade fallstudier, om att val och beslut var utspridda över tid och flöt på så naturligt en efter den andra att de var omedvetna om någon särskild vändpunkt (Browning:192:143).

…[  ] the Final Solution would be implemented…[ ]…but rather by the “normal” bureacrats, the “accomodaters” who waited for the signal above. It was their  (ibid:142)

Muntliga order gavs till exempel på varje nivå, enligt Hilberg (1985:996) Höss anmodades att bygga sitt dödsläger i Auschwitz i en konversation med Himmler, och Stangl mottog instruktioner om Sobibor från Globocnik på en parkbänk i Lublin (ibid:996).

Ytterligare exempel: In essence, atrophy of laws and a corresponding multiplication of measures for with the source of authority were more and more ethereal. Valves were being open for a decision flow.  The experienced functionary was coming into his own…aware of currents and possibilities. In small ways as well as large, he recognized what was ripe for  the time (ibid.996) Detta harmonierar också med Brownings slutsatser (Browning:1992:141-144)

Det här föregripandet av lag exemplifierar Hilberg t ex med The Trusteeship office in Warsaw som började att tillgripa judisk egendom i förväntning om en laglig föreskrift (Hilberg:1985:997) Man gick helt enkelt händelserna i förväg … alltmedan man inte underlät att göra det oundgängliga förberedande arbetet (ibid:997) . Hilberg betonar dock att det var inte alltid sådan spontanitet välkomnades av “central offices” in Berlin.

En agency´s ivrighet att delta i beslutsfattandet ledde till byråkratisk konkurrens och rivalitet (ibid:1004). Även SS drabbades av strider. Hilberg relaterar en sådan, den mellan två av destruktionsprocessens teknokrater, Obersturmbann fuhrer Höss och Kriminalkommissar Wirth och det över ersättningen av kolmonoxid med  Zyklon B i dödslägren (ibid:1005)[4]

Brownings The Path to genocide, (1992) är, som vi ser, ett problemorienterat verk, men han förhåller sig hela tiden till Hilbergpå något sätt.  Han säger om sig själv att han är en ”moderat” funktionalist i förhållande till Hilberg som”bara” är funktionalist.  Men de båda kompletterar varandra. Det är sant, som sades på introduktionen höstas, att Hilberg ger en bakgrund som behövs när det gäller studiet av Förintelsen. Hilberg menar att det är väldigt olyckligt om historiker obetänksamt isolerar sina subjekt från dess större sammanhang och dessutom berövar man dem från meningsfulla jämförelser (Hilberg:2002:10) För Hilberg betyder kontext förståelse för tidsperioden och mångfalden av händelser som bäddar in Förintelsen (ibid).

Historikern David Cesarani beskriver Browning som att det was he who[ ]… blended the functionalist interpretation, in which human agency was downplayed, with a greater sensitivity to ideology and personality (Cesarani: 2013:38).

Historikern Paul A Levine skriver i en essai att funktionalistiskt tänkande hjälper inte enbart för att det pekar på vägen mot en byråkratisk förståelse av den Slutliga Lösningen utan också för att dess mer socialvetenskapligt orienterade metodik tillåter den att bilda ett teoretiskt ramverk (Levine:2002:524)

 

Browning har också skrivit Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 och the Final Solution in Poland (1998).

 

I essain  Genocide and Public Helth:  German Doctors and Polish Jews, 1931-41 vill Browning undersöka  the public health policies of German doctors in the occupied territories an the relationships of these public health policies to Nazi anti-Jewish measures – ett ämne som Browning konstaterar  hittills förblivit förbisett i forskningen, men som hursom helst är en viktig aspekt i det stora hela (ibid:146).

Han refererar till Hilberg i inledningen av essain och säger att denne anför som skäl till ghettoiseringen rädsla för epidemier, dessutom att det var samma rädsla som drev fram ghettonas likvidering (ibid:145-146). ”Concentration”  (ghettoisering) är ju också en av pelarna i Hilbergs inneboende mönster för ”destruktionsmaskineriet”.

Så även om inte Browning tror på Hilbergs teori om de olika pelarna i ”destruktionsmaskineriets” inneboende mönster visar han genom sina fallbeskrivningar att rädslan för epidemier styr till viss del, men inte enbart – men rasbiologin finns hela tiden närvarande.  Och de flesta av de inblandade läkarna tror just att judar har en genetisk benägenhet för fläcktyfus (ibid:161).

 

 

Utifrån vetskapen att Tredje riket var polykratiskt styrt och att Hans Frank i Generalguvernementet i Polen grälade våldsamt med och ofta företrädde än mer pragmatisk aktionskurs än SS  så frågar sig Browning  i den här essain om  the idea popular  among the racial ideologues  in Berlin of decreasing  the Polish and Jewish  populations of a denial of health service was shared  by German doctors in the General Government? (ibid:147).

Han besvarar frågan genom att följa Dr. Jost Walbaum som chefade över Division of Public Health i generalguvernementet Ibid)..

Walbaums och hans teams attityd avslöjar sig i en antologi av artiklar skrivna av Walbaum och hans associerade, berättar Browning (ibid). Den kom ut 1941, men skrevs 1940, innan ghettot i Warsawa förseglades. Inspärrningen bröt banden mellan judarna och det omgivande samhället och de redan svältande ghettoinvånarna fick se sina sinande födkrokar försvinna helt. Följden blev fläcktyfus (ibid:152).

Isaiha Trunks förklaring avfärdar Browning med att den är alltför enkel (ibid). Att skapa de ohygieniska förhållandena var inte avsikten i någon diabolisk plan framhäver Browning, och visar i olika turer varför genom att låta huvudaktörerna komma till tals , det vill säga dr. Walbaum, dr. Lambrecht, dr. Hagen, Auerswald, ny kommissar för Warsawa ghettot , dr. Buurman, prof. Kudicke etc. och han visar på de motsägelser som individerna bär på och hur deras kommunikation/ dialog med Hans Frank gestaltar sig (ibid: 152-157). Dr. Hagen kan inte övertala Auerswald från det olämpliga i åtgärder som denne vill vidtaga för att skydda de utanför ghettot från fläcktyfys, framhåller Browning (ibid:156).  Genom att inskränka ghettots yta så skulle det överbefolkas och epidemin bara förvärras, fortsätter Browning. Eftersom  Auerswald inte lyssnar på dr. Hagen så förbigår Hagen honom och tar istället upp saken med Warsawas tyska borgmästare Ludwig Leist(ibid).  I oktober 1941 tar Frank ställning till två andra förslag rörande mat och ännu mer drakoniska åtgärder som Auerswald lagt på hans bord. Begäran om mer mat avslås, men det andra förslaget intensifierade Frank genom att alla judar nu som påträffades utanför ghettot skulle skjutas (ibid:156 -157).

Den logiska förbindelsen mellan dessa två beslut av Frank undgick inte de hundra läkare som samlats till

konferens i Bad Krynica [5]från 13-16 oktober på temat hur man skulle bekämpa epidemier (ibid:157).

Här kulminerar det hela enligt Browning  som citerar ur Walbaums tal i vilket han säger att tyskarna till varje pris måste skyddas från att smittas och utsättas för fara för de här parasiterna som orsakar infektionerna. Alla medel är riktiga vad det gäller det målet ibid:158).

Browning berättar att Walbaum har gjort klart för sina åhörare är att det bara finns två sätt: att svälta ghettots invånare eller att skjuta dem till döds. Även om slutresultatet är det samma konkluderar han att det senare är mer intimiderande (ibid). Walbaum får applåder.[6]

Efter honom kliver Lambrecht fram berättar Browning och gör några spontana anmärkningar (ibid). Även han applåderas (ibid:159). Så håller Hagen sin i förväg bestämda presentation i den här vanvettiga atmosfären, betonar Browning (ibid).

Exakt två månader efteråt, noterar Browning håller Frank och hans ledande tjänstemän ett möte i Krakow (ibid). Då är vi framme i december, mer precist den 16:onde, enligt Browning (ibid). Ett av ämnena var fläcktyfus, och det var kris på gång för antalet personer insjuknade hade stigit, redogör Browning (ibid). Fläcktyfys härjade nu också i ryska fångläger och bland tyskar som återvände från öst och det var svårsmält (ibid). Glömsk av de bevis Walbaum själv just lagt fram att fläcktyfys inte spreds enbart av judar krävde han snabbare rättsliga procedurer för att skjuta judar som befann sig utanför ghettona, enligt Browning (ibid). Dr. Hummel instämde (ibid:160).

I den här atmosfären, skriver Browning, informerade Frank sina följeslagare om den Slutliga Lösningen (ibid). Vidare berättar  Browning att Frank refererade vad som hade sagts i Berlin och sa att han för tillfället inte visste hur, men att planer höll på att ta form i Berlin och att han skulle återkomma till de församlade när han visste mer (ibid).

Vad kan man säga om det här som konklusion? frågar sig Browning och framhåller att det naturligt vis inte är hans åsikt att de tyska läkarna i generalguvernementet som var de främsta instiftarna av massmord på de polska judarna (ibid) Men påpekar han, den roll de hade i att intensifiera förföljelsen mot judarna var oerhörd, och deras ansvar inte alls litet (ibid). Browning framhåller att de såg judarna i ett annat ljus än den övriga polska befolkningen. Både Nazistläkarna och andra som Buurman och Hagen accepterade som medicinsk premiss att judarna både av naturen och på grund av sin kultur var särskilda bärare av fläcktyfys (ibid) .

Browning skriver: Having decided to treat the Jews not as victims to be cured but as carriers to be avoided, the doctors were only a short psychological step from Hitlers belief that the Jews were no better than bacilli and vermin (ibid:161)

Därmed påvisar Browning att tyska myndigheter inte arbetade i enlighet med en färdig plan när de ”ghettoiserade” judarna.

 

I essains epilog följer Browning Hagen och Walbaum in i tiden för avnazifieringen och genom att följa deras levnadsöden kan han visa på att båda undkom rättvisan.

I den sista essain i boken  One day in Josefow : Initiation to Massmurder undersöker Browning medlemmarna i reservpolisbataljonen 101.

Reserv polis bataljonens erfarenheter ställer störande frågor till dem som är intresserade av de lärdomar och arv som Holocaust kan ge och ger, menar Browning (ibid:180). Tidigare förklaringar till förövarnas beteende, speciellt deras som tillhörde den lägsta nivån, som kom ansikte mot ansikte de judar de dödade, tycktes otillräckliga. Framför allt har förövarna citerat oundvikliga befallningar för att förklara sina beteenden. Men förövarna i Josefow hade möjlighet till ett val, att slippa skjuta någon till döds alls, eller så kunde de under dödandet avbryta det de höll på med. Bataljonen som helhet hade en befallning att döda alla judar i Josefow, men som enskild individ kunde man neka att delta i dödandet (ibid).

 

Speciellt urval, indoktrinering och ideologisk motivation är alla lika otillräckliga som förklaringar, konstaterar Browning. (ibid). Browning påpekar att bataljonen under studium var inte en speciellt utvald grupp för att de var speciellt lämpliga som massmördare (ibid:180-181). De hade heller inte fått speciell träning eller indoktrinering inför uppgiften som väntade dem, framhålls det. Mannarna var praktiskt taget apolitiska, bedömer Browning (ibid:181.  Och vad det gällde officerarna var de bara till viss del övertygade nazister, fortsätter han (ibid). Speciellt major Trapp gjorde ingen hemlighet av att han inte samtyckte med befallningen, betonar Browning (ibid)..

Bland männen som utförde dödandet fanns det mycket bitterhet över vad de ombetts att göra och tillräckligt med obehagskänslor/obekväma inombords för att de inte skulle vilja tala om det, konkluderar Browning, och skriver att de fann verkligen inte någon stolthet i att ha deltagit i en historisk mission (ibid).

25 år efter massmorden så kunde åtminstone några av männen diskutera olika faktorer som hade spelat in mördandet, kan Browning konstatera.

Några av faktorerna som kommerupp är: Chrushing conformity and blind unthinking acceptance of the political norms of the time on the one hand, careerism on the other…[ ](ibid:183).

Browning avslutar med att major Trapps erbjudande till männen, att de kunde avstå från dödandet om de vill, var extraordinärt, men att det erbjudandet inte spelade någon roll. Som vilket annat förband som helst dödade de de judar som de blivit tillsagda att döda, skriver han (ibid).

Browning påpekar också att medan många medverkade till mördandet i den slutgiltiga lösningen – speciellt skrivbordsmördarna – kan förklaras som rutiniserade, depersonaliserade, segmenterade, och stegrande, och på så sätt förvränga varje personligt ansvar vilket inte var fallet i Josefow där mördarna konfronterades med sin handling på det skarpaste sätt (ibid:181).

Några ord bara om Brownings essai om ”intentionalist” och ”functionalists ”. som verkligen var det som fick planerna att veckla ut sig, och att implementeras.

Annorstädes har jag argumenterat för, skriver Browning, att i euforin över segern sommaren 1941 så var Hitler angelägen om att göra upp en plan för systematiskt massmord på judar och att komponenterna i en sådan plan – deportering till läger med gasanläggningar – kom man överens om i slutet av oktober 1941, när de två första dödslägren, ett i Chelmno och det andra i Belzec påbörjades(ibid :54). Nyheterna om de här besluten spreds inte systematiskt utan genom en slumpartad och ojämn process, vars signaler härstammade från ett center som i ökande omfattning indikerade till lokala tjänstemän att en kursändring hade skett (ibid: 54-55).

Historikern Mark Roseman skriver om 70- och 80-talets historiker  att ”The best work came from ”moderate functionalists” who acknowledged  Hitler was not always sure what he wanted  and often not in full control but who concluded that in the end it was his finger on the button. In such accounts  Hitler crossed the Rubicon in July, August, or September 1941. The Wannsee Conference´s meaning and timing  thus remained elusive. Moreover, the conceptual framework of the intentionalist-functionalist debate bedeviled even the half way positions. Insofar as there was a clear intention , it was Hitler´s; in so far as there was a wider participation, that was attributed to “secondary” motives not in themselves  genocidal: some authors – none more influential than Raul Hilberg –emphasized the blind obedience of a bureaucracy; others[  ]…(Roseman:2002:6-7).[7]

Michael Berenbaum och Abraham J. Peck, redaktörerna för The Holocaust and History skriver i artikeln Probing the Holocaust att Raul Hilberg skrev sitt auktoritativa verk The Destruction of the European Jews  praktiskt taget i isolering och i opposition till det akademiska etablissemanget  för närmare fyra årtionden sedan (Berenbaum&Peck:2002:3).

Uttryckt med Hilbergs egna ord:

” …[ ]the early researchers who insisted on concerning themselves with the Holocaust were engaged in a revolt against silence, and their writing, to the extent that it emerged in print, was perceived as an implied, if not explicit set of accusations  directed at the Nazis, the Jewish councils, the United States,  Department of State, the Pope, indeed anyone who was suspected to have been aware at the time of the Final Solution that a whole people was threatened with annihilation (Hilberg:2002:5).

 

Hilberg skriver i The Destruction of the European Jews , att  “Closely linked to the obliteration of the German destructionprocess is the disappearance of the Jewish victim (Hilberg:1985:1058).

I faktasammanhang som rörde judar förlorade  judarna sin identitet som judar i dokument efter dokumen (ibid) I Moscow Declaration som drogs upp i oktober 1943, innehåller t ex en offentlig varning som lyder ”Germans who take part in the wholesale shooting of Italian officers or in the execution of French, Dutch, Belgian och Norwegian hostages or of Cretan peasants, or who have shared in slaughters inflicted on the people of Poland or in the territories of  the Sovietunion which are

now being sweept clear of the enemy, will know that they will be brought back to the scene of their crimes and judged on the spot by the peoples whom they have outraged” (ibid). Detta desto mer ödesdigert  mot bakgrund av Tysklands “concealment”-  och”språkförbistrings”-strategi.

Moskva-deklarationen undertecknades av Stalin och Roosevelt och Churchill. Den senare hade varit mest aktiv i att formulera deklarationen (ibid).

Det Hilberg vänder sig emot är att man ”trollade bort” den judiska etniciteten; judarna i Tyskland blebv tyskar, judarna som bar polsk nationalitet konverterades till polacker osv (ibid:1058-1059). Själva anledningen till/ upphovet till att judarna mördades, deras etnicitet,  doldes  bakom nationalitetsbeteckningarna.

Den här allmänna benägenheten för obeaktande, betonar Hilberg, höll i sig för årtionden(ibid:1059). De judiska ödet var utelämnat från läroböcker, uppslagsverk, historiografi, pjäser och film (ibid). Det var först med president Carter, 1978, som en förändring i den här hållningen signalerades, skriver Hilberg.  1978 var året då en kommission att minneshålla Förintelsen etablerades (ibid).The Destruction of European Jews kom ut 1961, så det är viktigt att se och läsa boken mot bakgrund av den tystnad och okunskap som rådde kring Förintelsen och dess offer. Detta utelämnande av historiska fakta och därmed förvanskning av historien som skedde under dessa årtionden är viktig, inte minst för historieskrivningen. Det var i detta vakuum som pionjärer som Raul Hilberg började forska. Och kanske kan det till viss del förklara den starka tradition, om än olika generationer av förintelsehistoriker, som trots vissa meningsskiljaktigheter, står i förbindelse och är i dialog med varandra, och då menar jag främst deras verk – även om det i lika hög grad gäller historikerna dem själva.  De flesta förintelsehistoriker som jag kommit i kontakt med (genom Hilberg och Browning)  refererar till Hilberg och Browning.

Det är bl a just sådant som enlig min mening kännetecknar en vetenskaplig tradition. Det är inte förvånande att Hilberg och Browning, (Browning var inkallad som expert på implementeringsprocessen), dyker upp i försvaret för Auschwitz.  In The case for Auchwitz – Evidence from the Irving Trial, hänvisar t ex Robert Jan van Pelt till Hilberg och skriver: According to Raul Hilbergs rather conservative figures which I hold to be the most reliable estimate of a total Jewish deaths The Holocaust claimed 5.1 million lives (van Pelt:2002:6).

Hilberg omnämns också för att ha gjort en betydelsefull statistisk analys av antalet offer i Förintelsen (ibid:109).

Både Hilberg och Browning är citerade i  historikern Mark Rosemans The Wannsee Conference and the Final Solution – a Reconsideration (2002). Särskilt Hilbergs volym I of The Destruction of European Jews.

Vad som anses som vetenskapligt är i viss mån tidsbundet, också vilka historiska skolor och riktningar som är i omlopp bland forskarna. Jag kan inte säga att någon av Hilberg eller Browning är mer vetenskaplig än den andre, speciellt inte som Browning delvis bygger på Hilbergs forskning och i mångt och mycket bekräftar dennes beskrivning av the destructionmachine”, tex hur byråkrater på olika nivåer agerade, hur signalerna gick osv.

I slutet av volume 3 finns en noggrann en källredovisning. T ex informerar Hilberg om att ”the most conspicious omission in archival holdings comprises the documents of the German railways (Hilberg :1985:1225). Samt en fotnot on diaries and memoirs.

 

 

 

Litteraturhänvisningar:

Bauer, Y, (2001), Rethinking Holocaust, New Haven & London, Yale University Press.

Browning, Christopher R, (1995), The Path to Genocide, N. Y. Cambridge University Press

Berenbaum M & Peck, A.J (eds) (1998) The Holocaust and History – The Known, The Unknown, The Disputed and the Reexamined,  (sid.Bloomington, Indiana University Press and United States Holocaust Memorial Museum

Hilberg, R (1985), The Destruction of the European Jews, Vol III, N.Y, Holmes & Meier Publishers, Inc.

Hilberg, R, (1963), Hur de europeiska judarna förintades (i översättning av Claes Gripenberg), Solna, natur och Kultur

Levine, P A (2002), Bureacracy, Resistance and the Holocaust – understanding the success of Swedish Diplomacy in Budapest 1944-1945 i  Berenbaum, M, & Peck, A.J (eds) The Holocaust and History, Bloomington,  (sid.  )Indiana University Press and United States Holocaust Memorial Museum

Hilberg , R (2002)  Sources and their uses. Berenbaum, M, & Peck, A.J (eds) The Holocaust and History, Bloomington,  (sid.  )Indiana University Press and United States Holocaust Memorial Museum

 

Van Pelt, (2002), The case for Auchwitz – Evidence from the Irving Trial, Bloomington, Indiana University Press.

Roseman, Mark, (2002), The Wannsee Conference and the Final Solution –A  Reconsideration. N.Y, Picador.

Tosh, J, (1994), Historisk teori och metod, Lund,. Studentlitteratur

Internetreferenser:

Cesarani, D, (2013) The Road to Ruin, New statesman, 2/8, Vol.142, Issue 5144, pg.38-39.

Hämtad från: web.b.ebscohost.com/ehost/pdfviewer?vid=6&sid=7bfa32d3-47fe-9d55-97388b9fa9c0%40sessionmgr110&hid=109

Mali, Joseph, (2013), Years of persecution, Years of Extermination: Saul Friedländer and The Failure of Holocaust Studies, Vol. 18, issue 4, 2013, sid. 515-517) . The European Legacy.

http://www.tandfonline./com/doi/full/10.1080/10848770.2013.791446#VGns1PmG_IY. Hämtad: 2014-11:17, 13:29.

http://en.wikipedia.org/wiki/Raul_Hilberg).

 

Popper, N (2010) “A Conscious Pariah” . The Nation Books and the Arts (sid.

April 19, 2010,

hämtat från: http: //www.0-web.a.ebscohost.com.www.gotlib.goteborg/se/ehost/pdf viewer/pdfviewer?vid=3&sid=b45a331e-6401-43df-a731-428fdf677fe2%40sessionmgr4002Phid=4214 -2014-11-03

 

 

[1] I dagens samhälle vill vi ändå tro att vi har byggt in de spärrar som är nödvändiga (inom byråkratin i alla fall) för att förhindra t ex att något liknande som Förintelsen äger rum. Offentlighetsprincipen och krav på transparens kan ses som exempel på sådana spärrar.

 

[2] Förarlösa plan, så kallade drönare som manövreras via satellit, kan exemplifiera detta.

[3] Hilberg beskriver mycket av hemlighållande/förtigande- strategin. Ett exempel: Detta utspelade sig medan Auschwitzmanagementet kämpade med att försöka få klart med de fyra kombinationsenheterna , förtydligar Hilberg. ”The chief of WVHA (Glucks) made an inspection tour of concentration camps and noticed that ”specific buildings” (crematoria) were not situated in particularly favorable locations…[ ]wished that in future such specific construct would be put in a place where it would not be possible for ”all kinds of people to ”gaze” at them. Thinking this over Höss ordered “green belt” of trees be planted around Crematoria I och Crematoria II (1985:885)

 

 

[4] Allokering av varor och annat materiel är svårt under krigstid, framhåller Hilberg.  Det var inte bara till att sälja och köpa. Var och en fick förklara varför varan behövdes, till vad osv, och så beviljades en viss kvantitet (Hilberg:1985:889). De kvantitetr som Auschwitz behövde var inte stora, betonar Hilberg, men de var iögonfallande (ibid:890)

 

[5] Krynica Zdroj, kurort i Galicien (Wikipedia)

[6] I slutet av sin essai , i relation till konferensen, tillägger Browning att det inte finns några protokoll som kan redogöra för applåder eller handklappning med vilka de tyska tjänstemännen rörande hälsofrågor i det offentliga tog emot nyheterna om Den slutliga Lösningen, men vi har ingen orsak att tro att mottagandet inte var entusiastiskt, framhåller han (ibid:161).

[7] Roseman påpekar att Raul Hilbergs lista av de främsta spelarna i den judiska frågan inkluderade 27  olika kontor varav de mest inflytelserika skulle komma att närvara vid Wannsee konferensen(Roseman:2002:19) Ytterligare ett belägg för hur viktigt Hilbergs arbete har varit.

(Tack till till min lärare och min medstudent på kursen!)

Länkar:

Författaren och journalisten Marianne Rundström möter Susanne Brogger

Susanne Brögger: Jadekatten

Girls- A Jewish Fiction from New York, created and produced by Lena Dunhamn

Malou von Sivers möter Andrea Hunter, författare och ”sol-och vårad”

https://www.adlibris.com/se/bok/too-good-to-be-true-or-how-i-met-your-father-9789176839584 (uppföljningen heter ”To Good to be True 2 – Don´t get bitter – get famous!

Sommar i P1 med Alice Teodorescu

President Barack Obama, (USA),  besöker synagogan i Stockholm

Han hoppade av Brödraskapet Wolfpack

Sommar i P1 med Peter Wolodarski, chefredaktör på DN

https://www.poetryfoundation.org/poets/adam-zagajewski

Lejontrappan9
Bild: Helena Lindbom

Tillägnat Jan Zaborowski, en vän till Södra Vätterbygdens folkhögskola och dess dåvarande rektor, docenten i litteraurvetenskap vid Gbg:s univ. Gunnar Hallingberg och familjen Wimar Sundeen med vänner.

Autumn

TRANSLATED BY RENATA GORCZYNSKI
Autumn is always too early.
The peonies are still blooming, bees
are still working out ideal states,
and the cold bayonets of autumn
suddenly glint in the fields and the wind
rages.
What is its origin? Why should it destroy
dreams, arbors, memories?
The alien enters the hushed woods,
anger advancing, insinuating plague;
woodsmoke, the raucous howls
of Tatars.
Autumn rips away leaves, names,
fruit, it covers the borders and paths,
extinguishes lamps and tapers; young
autumn, lips purpled, embraces
mortal creatures, stealing
their existence.
Sap flows, sacrificed blood,
wine, oil, wild rivers,
yellow rivers swollen with corpses,
the curse flowing on: mud, lava, avalanche,
gush.
Breathless autumn, racing, blue
knives glinting in her glance.
She scythes names like herbs with her keen
sickle, merciless in her blaze
and her breath. Anonymous letter, terror,
Red Army.
Adam Zagajewski, “Autumn,” translated by Renata Gorczynski, from Without End: New and Selected Poems. Copyright © 2002 by Adam Zagajewski. Used by permission of Farrar, Straus & Giroux, LLC, http://us.macmillan.com/fsg. All rights reserved.
Source: Selected Poems (Farrar Straus and Giroux, 2004)

To Go to Lvov

TRANSLATED BY RENATA GORCZYNSKI
To go to Lvov. Which station
for Lvov, if not in a dream, at dawn, when dew
gleams on a suitcase, when express
trains and bullet trains are being born. To leave
in haste for Lvov, night or day, in September
or in March. But only if Lvov exists,
if it is to be found within the frontiers and not just
in my new passport, if lances of trees
—of poplar and ash—still breathe aloud
like Indians, and if streams mumble
their dark Esperanto, and grass snakes like soft signs
in the Russian language disappear
into thickets. To pack and set off, to leave
without a trace, at noon, to vanish
like fainting maidens. And burdocks, green
armies of burdocks, and below, under the canvas
of a Venetian café, the snails converse
about eternity. But the cathedral rises,
you remember, so straight, as straight
as Sunday and white napkins and a bucket
full of raspberries standing on the floor, and
my desire which wasn’t born yet,
only gardens and weeds and the amber
of Queen Anne cherries, and indecent Fredro.
There was always too much of Lvov, no one could
comprehend its boroughs, hear
the murmur of each stone scorched
by the sun, at night the Orthodox church’s silence was unlike
that of the cathedral, the Jesuits
baptized plants, leaf by leaf, but they grew,
grew so mindlessly, and joy hovered
everywhere, in hallways and in coffee mills
revolving by themselves, in blue
teapots, in starch, which was the first
formalist, in drops of rain and in the thorns
of roses. Frozen forsythia yellowed by the window.
The bells pealed and the air vibrated, the cornets
of nuns sailed like schooners near
the theater, there was so much of the world that
it had to do encores over and over,
the audience was in frenzy and didn’t want
to leave the house. My aunts couldn’t have known
yet that I’d resurrect them,
and lived so trustfully; so singly;
servants, clean and ironed, ran for
fresh cream, inside the houses
a bit of anger and great expectation, Brzozowski
came as a visiting lecturer, one of my
uncles kept writing a poem entitled Why,
dedicated to the Almighty, and there was too much
of Lvov, it brimmed the container,
it burst glasses, overflowed
each pond, lake, smoked through every
chimney, turned into fire, storm,
laughed with lightning, grew meek,
returned home, read the New Testament,
slept on a sofa beside the Carpathian rug,
there was too much of Lvov, and now
there isn’t any, it grew relentlessly
and the scissors cut it, chilly gardeners
as always in May, without mercy,
without love, ah, wait till warm June
comes with soft ferns, boundless
fields of summer, i.e., the reality.
But scissors cut it, along the line and through
the fiber, tailors, gardeners, censors
cut the body and the wreaths, pruning shears worked
diligently, as in a child’s cutout
along the dotted line of a roe deer or a swan.
Scissors, penknives, and razor blades scratched,
cut, and shortened the voluptuous dresses
of prelates, of squares and houses, and trees
fell soundlessly, as in a jungle,
and the cathedral trembled, people bade goodbye
without handkerchiefs, no tears, such a dry
mouth, I won’t see you anymore, so much death
awaits you, why must every city
become Jerusalem and every man a Jew,
and now in a hurry just
pack, always, each day,
and go breathless, go to Lvov, after all
it exists, quiet and pure as
a peach. It is everywhere.
Adam Zagajewski, “To Go to Lvov,” translated by Renata Gorczynski, from Without End: New and Selected Poems. Copyright © 2002 by Adam Zagajewski. Used by permission of Farrar, Straus & Giroux, LLC, http://us.macmillan.com/fsg. All rights reserved.
Source: Without End: New and Selected Poems (Farrar Straus and Giroux, 2004)

Romand Coles – teoretiker och resande i radikal demokrati

Romand Coles inleder sin bok Visionary Pragmatism – radical & ecological democracy in neoliberal times, (2016), Duke University Press, med en rubrik som fritt översatt lyder någonting I stil med

”Teoretiserande från och ett Resande mot ett Radikalt Demokratiskt habitus”. Sedan en kort mening:

”En katastrof är på väg.”

Han fortsätter med att identifiera dess orsak som en hypermalign form av kapitalism som är invävd med ekologisk kollaps, ofattbar ojämlikhet, skamlös privatisering av det allmänna, ett nedmonterande av demokratin, och en intensifierande zenofobi, ”ny Jim Crow” rasism, permanenta krig och förstörelsen av högre utbildning som ett utrymme för kritiskt och kreativt ifrågasättande.

Det här maligna, fortsätter han, manifesterar sig oftast genom sin enastående kapacitet att utmanövrera även de mest modesta försöken att avvärja de värsta, och inte minst mer ambitiösa rörelserna att generera mäktiga alternativ som lutar mot fundamentalt bättre färdriktningar.

Den formella politiken, anser Cole, är begränsad till allt trängre kanaler som fortsätter att skifta till höger, medan en utbredd del av vad som försiggår till och med i de ”kritiska” delarna av akademin har blivit hyperprofessionaliserad på sätt som ofta saknar både transformativ vision och seriös kontakt med rörelser som försöker sig på att skapa reell förändring.   Pragmatisk finkänslighet förlorar alltför ofta sin förbindelse med kreativa provokationer, affektiv okänslighet och vidgade vyer av radikal vision.

Jag lämnar min översättning därhän och citerar direkt:

 

”Scholarly sensibilities increasingly focus on discursive industries of hermetic tertiary literature that shed less and less light on matters of increasing urgency. For a long time, powers that might resist neoliberalism and generate alternatives have grown less creative and less powerful, while vicious game-changing dynamics of rapacious powers are modulating and on the move. As hopeful movements around democratizing education, climate justice, racism, austerity, solidarity economics, migration, and broad-based community organizing are beginning to rumble, how might we generate more promising forms of academic work and politics?”  (s.1)

 

Trots den korta inledande meningen är ”Visionary Pragmatism” en hoppfull bok. Den pekar på den intima sammankopplingen mellan det pragmatiska och det visionära, och visar också på konkreta exempel på hur det går att jobba så. Cole drar i allra högsta grad ”virtual  electronic democracy” in  i bilden,  inte i motsats till en direktdemokrati, men som en nödvändighet, som jag tolkar det, mot bakgrund av den nedmontering av demokratin som redan skett och sker samt den globaliserade värld vi lever i. Jag önskar dock att han kunde ha dröjt något vid nackdelarna med ”virtual electronic democracy”; dels utifrån begreppet enkelriktad kommunikation, dels utifrån en slags solipsism. För det är där jag är rädd att det virtuella i slutändan kan föra oss.

Framförallt får boken mig emellertid att inse hur ”impoverished” vårt medborgarskap egentligen är. Inklusive politikers, som hellre utarmar sina kommuner kulturellt et cetera, istället för att ställa krav på riksdagen på mer pengar.  Riksdagen som beställer välfärd över hela landet och sedan vägrar att betala för den.  Följden blir nedskärningar och en icke-hållbar social verklighet. Vi som kom till stadsdelsnämnden Norra Hisingens öppna möte igår var alla trötta på luftslott.

Länkar:

http://www.hans-akvarell.com/hputst.html

Robert Stjernberg: Love

Ola Salo: Du växer upp

Med öppet sinne och ”rätt” frågor – ett referat från Eivind Berggravs ”Klar kamp -minnen och samtal från ockupationen”, 1945.

Det är den nionde april 1940 och det har blivit dags för Oslos biskop Eivind Berggrav att kliva på nattåget på Stockholms central.

På tåget var beskeden han fick oklara, berättar han. Först sades det att tåget inte gick längre än till någonstans i Värmland”, förklarar han. Sedan gick det i alla fall över svenskan gränsen till Norge, men inte till Oslo. Han har driv i sitt skrivande. Det är detaljer och händelser, iakttagelser och reflektioner. Sovvagnsbiljetten skrevs ut till Charlottenberg, inte Oslo, meddelar han. Väl i Charlottenberg kom tågpersonalen och sade att de kunde förbli liggande. När tåget stannade i Kongsvinger fick de Oslotidningarna, berättar Berggrav.  Tillägger att tidningsexemplaren vandrade från den ena till den andra. Nyheten som dominerade var Quislings uppträdande, relaterar Berggrav. Han skriver att ordet inbördeskrig hängde i luften. Tåget var endast en och en halv timme försenat upptäcker han till sin förvåning. Han hade väntat sig tyska soldater på stationen, men där var allt normalt. Så utanför Östbanen fick han som vanligt ta Ringbussen hem, skriver han. Väl hemma ringde han till domprosten som kom hem till honom:

”Till honom sade jag att vi höll på vår ämbetsed, och det var inte tal om att godta några som helst meddelanden från Quislings ”regering” ”. (s.11)

Efter samtalet skjutsade chefen för biskopsexpeditionen, pastor Rosef, hem domprosten till hans expedition.

Jag läser om hur domprosten stoppades av polisen i stadsdelen Grönland som sa: ”Ut ur stan”. Berggrav inflikar att denna uppmaning gavs åt alla, och från husets fönster såg han strömmar av folk och bilar på alla gator. Först skulle stan vara utrymd tolv, sedan kom beskedet före två,  framhåller Berggrav. Han beskriver hur trafiken på gatorna utigenom ökade våldsamt.

Vid 13.30-tiden for han med några andra till Holtet. De spanade efter engelska flottan. Han uppger att de for hem igen efter en timme. På nedfarten från Holtet berättar han hur han såg ett stort tyskt transportfartyg lägga till vid fästningskajen.  Han bevittnade hur det vimlade av soldater på däck.

Från klockan 14 fanns inga andra i huset, skriver han sedan.  Strömmen på gatorna avtog kraftigt, snart var det långfredagsstilla, bara en och annan ensam och lugn vandrare.

Berggrav gjorde färdigt en rundskrivelse till prästerna i stiftet, och framställer att de inte fick bli offer för den nervösa oron och oklarheten. Det höll på att bli kaos, skriver han vidare.

På kvällen från halv nio till halv tio, berättar han hur han gick en promenad i stan med sin äldste son. Få tyskar, konstaterar Berggrav först, och beskriver hur det norska gardet gick vakt med geväret över skuldran, runt slottet. Sedan berättar han att det vid uppgången till slottsbacken stod två tyska kulspruteposter, en på varje avsats.  Nere vid Pipervika däremot var det lugnt.

Promenaden fortsatte. På fästningsplatsen var det mycket tysk militär, bilar och hästar, rapporterar han.  Relaterar hur han och hans äldste son stod utanför en stund och pratade med poliskonstapeln, en stadig tröndelagare. Han hade ett lustigt, men karaktäristiskt yttrande, betonar Berggrav:

Man måste avsätta tänkandet nu, annars klarar man det inte”. (s.13)

Jag associerar genast till Hannah Arendts final speech i filmen om hennes liv av Margarethe von Trotta. Hanna Arendt spelas av skådespelaren Barbara Sukowa.

Berggrav vittnar om hur de hörde kungens appell på kvällsradion. Han och sonen hade mötts i tanken, utan att rådgöra med varandra avtalade att pojken skulle försöka komma till Ringerike nästa dag, redogör Berggrav. De trodde att de norska trupperna skulle vara där, skriver han.

Följande dag gav sig pojken iväg, berättar Berggrav, och jag citerar:

För att inte bli upptäckt hade han ingen packning med sig. Tog också av sig sin kavaj. Hade bara yllejacka. Inga papper med sig. Bara mobiliseringsordern i en rulle cigarettpapper. (Vi hade åhört att tyskarna snappade upp dem som gick mot Nordmarka.) Skulle cykla iväg till Hönefoss. –Sedan hörde jag ingenting från honom”. (s.13)

Dagen därpå hade Berggrav en rad sammanträden under eftermiddagen och kvällen, skriver han. Tillägger att huvudproblemet var Quisling och det inbördeskriget som hotade oss:

Ju mer jag tänkte på det, desto mera insåg jag att även om man inte ville och skulle blanda sig i politik, så var det kyrkans sak att ta stöten här. Ordning hör med till Guds rike. Kärleken till nästan tvingar till insats mot inbördeskrig”. (https://www.youtube.com/watch?v=EYY6lqv9uF0)

Författaren och historikern Margaret McMillan (jag fortsätter att knyta an till hennes ”Why studying History is so important?”) säger att historien kan hjälpa oss att formulera frågor, men den kan inte ge några snabba, klara, entydiga lektioner, betonar hon. McMillan illustrerar det med, när exempelvis, ledande politiker säger att ”Historien lär oss att vi måste följa en sådan och en sådan policy”  är exakt det ögonblick när hon tror att vi måste bli verkligt skeptiska.  Hon tror på att historien istället behöver lära oss är att ha ett ifrågasättande sinne, några bevis mot vilka vi kan testa de påståenden som påstås av andra eller av oss själva.  ”When people say history show us this, don’t believe them,”  är McMillans uppmaning. Ett exempel hon ger i inslaget är från Irakkriget i början av 1990-talet. Och jag understryker att många av hennes föreläsningar som visas på youtube genom olika universitetskanaler, ger detaljerade exempel som belyser hennes resonemang.

Hennes skäl till att vi inte ska lita på historien är att det finns så mycket av den så den kan praktiskt taget visa oss på vad som helst. För att inte hamna i läget där historien kan visa oss ”vad som helst”, att få den att bekräftar just det vi vill, behöver vi ha ett öppet sinne och vara beredda att formulera frågor, enligt McMillan. Hon fortsätter:

”…and in part, a great key to understand what we do is to ask the right questions about things. So I do history because it helps me understand the world, issues and perhaps certainly not to predict the future, but make an educated guess what is likely to happen”. 

Margaret McMillan säger i början av youtubeinslaget att hon upplever väldigt starkt att vi inte  riktigt kan förstå oss själva, eller andra, om vi inte förstår det förflutna. Hon hänvisar oss till våra egna erfarenheter och menar att vi instinktivt känner hur viktigt det är att förstå vad som har hänt med de människor som vi har runtomkring oss, eller arbetar med på olika sätt.  Hennes slutsats är att man inte kan förstå andra om man inte  förstår något av deras historia.

Hon tar också upp att historien ger henne en känsla av ödmjukhet. Om du vill tänka att historia kan vara bra för dig så är det för att den ger dig en känsla av just ödmjukhet, betonar McMillan. Det förflutna vimlar av smarta människor, med all slags makt, människor med tillgång till all slags information som ”got it absolutely wrong”, fortsätter hon. Så hon menar att det inte är fel att bära med sig en ödmjukhet när vi som människor närmar oss en komplicerad värld allteftersom vi fortsätter med våra liv. Vi vet inte alltid bäst, resonerar hon, och säger att hon tänker att det är det som historien också påminner oss om.

Motståndsmannen Eivind Berggrav

Eivind Berggrav, Grete Berggravs bror, har också skrivit en bok om den tyska ockupationen.  ”Klar Kamp – Minnen och samtal från ockupationen” (”Når kampen kom) heter den, och gavs ut år 1945 på Svenska kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag.  Översättningen är gjord av Lennart Göthberg.  Boken slutar med herdabrevstriden 1941, enligt Eivind Berggrav. Herdabrevstriden beskriver han som kyrkokampens egentliga början. Enligt Wikipedia  kallas en skrift Herdabrev som en biskop skriver till prästerna i sitt stift, vanligen vid sitt ämbetstillträde.

Första kapitlet har titeln Dagarna som var år och syftar på veckan 9-16 i april 1940. Biskopen i Oslo, Eivind Berggrav, befann sig i Helsingfors när han den 8 april vid lunchtid fick höra något som väckte oro. För en av en av de finska cheferna för ett träskeppningsbolag sa att han hade hört att engelsmännen lade ut minor i norska farvatten, och i synnerhet vid Narvik.

Berggrav beskriver hur han försökte få upplysningar från den norska legationen, men där hade de inte hört någonting. Han fann dock ut att ryktet verkade sannolikt, förmedlar han.

Om tyskarna låg på lur för att finna en förevändning skulle de kunna använda denna, resonerade han. Han yppar att han  a till sin värd att ”Jag måste ta första flyget hem. I morgon kommer tyskarna”. I meningen som följer nyanserar han sig, och förklarar att med i morgon menade han inte ett precist datum, men att det nu kunde röra sig om en ytterligt kort tid.

Han redogör för att det inte fanns någon plats hem på eftermiddagens flyg.  Istället var han och biskop Lehtonen kl.23.00 (norsk tid kl. 22.00) på Hufvudstadsbladets redaktion där det fanns en radio som kunde ta in Oslo. Jag citerar:

”De 50-100 transport- och hangarfartygen genom de danska sunden var oerhört oroväckande. —  När jag kom till hotellet och fick ett telefonsamtal till min Oslo (norsk tid 22.35), sade min hustru att hon hade ringt upp en stortingsman, som hade svarat att det nog var bäst att jag avbröt uppehållet i Finland, men någon ögonblicklig fara hade det inte talats om i stortingskretsar (min kursivering)” (s. 9- 10)

Följande dag klockan 11.00, berättar han, när han landade på Bromma flygplats möttes han av ett rykte som basunerade ut att ”Oslo hade bombats i natt”.

Han begav sig genast till tidningskiosken och köpte tidningens ständiga extraupplagor, delger han. Varje timma lyssnade han på radionyheterna, läste och hörde om och om igen detsamma, delger han.

Jag kommer att berätta mer om Eivind Berggrav i ett senare inlägg. Först vill jag anknyta något till vad historia är, eftersom det här rör sig om ett utdrag ur historien från biskop Berggravs perspektiv. Det är genom hans glasögon vi ser.

Innan jag refererar vidare från historikern och författaren Margaret McMillans syn på vad historia är vill jag lyfta fram något som hon särskilt betonar. Och det är att historia är en mängd beslut som tagits av personer.  Ibland med en hel nation bakom, eller i alla fall delar av den. Jag tänker exempelvis på britternas beslut att gå med i första världskriget. Alla var inte för krig. Det fanns en stark antikrigsrörelse också, som dock fick ge vika för Goliat den gången.Läs gärna mer om detta i Adam Hochschilds bok Aldrig mera krig – Lojalitet och motstånd 1914-1918.”

Historia är alltså analogt med hur vi enskilda människor fattar beslut i vår vardag.  Det är bara det att det brukar vara mäktiga människor – människor kan vara mäktiga och inflytelserika på många sätt, kanske ligger det närmast att tänka på politiker    – som fattar de avgörande besluten.  Det hon tänker är att historien kan hjälpa oss med är att ställa frågor: ”What if we do this?” ( Vad (händer) om vi gör så här?)  ”What should we look out for?” (Vad ska vi se upp för?)

McMillan redogör för det här i ett inslag på youtube som heter ”Why stydying history is so important.”

I den situation vi befinner oss i dag ser hon ett skifte inom internationell politik som hon menar kan innebära en potentiell fara.  Skiften inom internationell politik är inte alltid lätta, varnar hon. Detta på grund av att stormakter inte gillar att förlora sin betydelse, att vara i nedåtgående. När hon säger detta har hon det Brittiska imperiet i åtanke, förklarar hon, men också dagens USA, som nu, även om landet inte är i absolut nedåtgående så dock relativt. Frågan är hur USA ska hantera det? Och hur ska de på uppåtgående hantera sina nya positioner som stormakter? Hur ska de nya stormakterna manövrera, och bemöta känsligheten och rädslan som stormakterna på nedåtgående kanske har?

Ett sådant läge behöver inte betyda en dålig utgång, resonerar McMillan, för det har det inte alltid gjort.  Första världskriget visar på ett tillfälle i historien där utgången blev katastrofal, exemplifierar hon.  Det var mellan Storbritannien och Tyskland.  Britterna kände sig väldigt pressade av Tyskland som var på väg att bli ekonomiskt mäktig, och rivaliserade med britterna och resten av världen, och det slutade förstås i konflikt, konstaterar hon.

Men Margaret McMillan visar också på att Storbritannien och USA stod ansikte mot ansikte med en liknande situation under 1890-talet som också kunde ha slutat i katastrof, men inte gjorde det. Båda sidor drog sig tillbaka.  De klarade av att förfara med situationen. Hon räknar upp fler situationer där nationer stått på randen till krig, men dragit sig tillbaka.  Men också fall där en nation hotat med krig, och tror att den andra nationen ska dra sig tillbaka, men som just den gången inte gör det…

 

 

Om filmen ”Den tolfte mannen”

20180913_104212
 Den här bilden är från trakterna av Riksgränsen och Björnfjell (och den så kallade rallarleden, och har ingen direkt koppling till filmen. I Wikipedia läser jag att tyska styrkor nedkämpade en norsk bataljon på Björnfjell i april 1940. Bataljonen hade lyckats undkomma när tyskarna invaderade Narvik.  Jan Baalsrud flydde tyskarna våren 1943 i Rebbenesöya (nordsamiska Ruobba´) via Lyngen fjord och Manndalen. Rebbensöya är en ö i Karlsöy och Tromsö kommun i Troms. Bild: Helena Lindbom.
Jag var och såg filmen den ”Tolfte mannen” i förrgår och rekommenderar den starkt. Den ger en bild av den verklighet som var norrmännens under tyskockupationen och dess nazism. Filmen är regisserad av den norska regissören Harald Zwart.   
Manus är skrivet av Petter Skavlan under pseudonymen Alex Boe.
Mot alla odds lyckades”den tolfte mannen”  motståndsmannen och instrumentmakaren Jan Baalsrud våren 1943 ta sig över gränsen från Manndalen till Sverige tack vare samerna i trakten. (Och det för tankarna till en annan viktig film som kom i år: ”Sameblod.”)
Till skillnad från GP:s recensent Kristoffer Viita upplever jag ingen påträngande norsk patriotism eller manipulation. Inte minst på grund av min pågående läsning av ”Vi jössingar” av Grete Berggrav som ger ytterligare inblick i hur det var för norrmännen att leva under Nazitysklands ockupation och Quisling.
Jag kan önska att jag redan under min skoltid fått möjlighet att mycket mer ingående fått läsa om just våra grannländers erfarenhet av just tyskockupationen och ”quislingväldet”.
Mot bakgrund av den kunskap jag nu har  (om än ringa) och filmens kontext anser jag det inte alls märkligt eller påträngande att Jan Baalsrud i filmen får en norsk flagga på sin tårtbit. Filmen och litteraturens språk är de laddade symbolernas,  de kan vara både starka och påträngande och manipulativa – beroende av sammanhanget och den bakgrund de spelas upp mot. Här fångar flaggan hela vidden av vad som står på spel,  och det illustreras också i filmen med det som Baalsruds säger när han uttrycker att ”det inte längre handlar om honom”. Att det är så mycket större än så.
Samtidig är den norska flaggan något högst konkret: Kommer den att att överleva militärockupationen eller inte?
20180913_110801
Bilden tagen på Rallarstigen som löper mot Katterat station (och har ingen direkt koppling till filmen). På kulturmiljonorrbotten. com skriver författaren och militärhistorikern Lars Gyllenhaal så här : ”Om man ska till Narvik och kommer från Kiruna heter den sista svenska orten man passerar Riksgränsen. Därifrån kan man bokstavligen promenera in i ett av de viktigaste stridsområdena kring Narvik, nämligen Björnfjell med omnejd. Efter striderna under april – juni  (1940, min anm. )befästes Björnfjell ytterligare av den tyska krigsmakten genom slavarbete”. Bild: Helena Lindbom
Jag skulle kunna säga mycket mer, men jag vill hellre att människor går och ser filmen själva och bildar sig en egen uppfattning.
Jag hoppas och tror, emellertid,  att filmer som de ovannämnda fått eller får människor som tänkt missnöjesrösta, till exempel på SD med dess nazistiska rötter, att tänka om (och också de som funderar på att inte gå till valurnorna). Att det går att inse vad det kanske är i förlängningen man kallar på, eller öppnar upp sig för, och därmed hejda sig. Att tänka hela varvet, och inte bara fokusera på sitt missnöje. Vi behöver varandra. Att öppna hjärtat är aldrig förgäves.
Skådespelaren Thomas Gullestad, som spelar motståndsmannen Jan Baalsrud i filmen, säger i sin slutreplik till en av nyrekryterna i England: ”Var inte rädd. Vi ska få ett slut på det här vansinnet.”
Helena Lindbom
Länkar:

Arresteringen av biskop Eivind Berggrav

Ett tidigare referatet av ”Vi jössingar”, (1945), slutade med arresteringen av Grete Berggravs bror, biskop Eivind Berggrav. Arresteringen ägde rum onsdagen den 8 april, 1942, och Grete Berggrav skriver att han fördes till häktet, men ingen visste var.

För att ta reda på var han befann sig begav hon sig till Victoria Terrassen där ”kyrkoledningen” huserade.

Dessförinnan hade hon förgäves försökt få upplysningar, men skriver att både tyskarna och quislingarna var så rädda för folkliga protester att de inte vågade nämna vilket fängelse de hade fört honom till. (s 53)

Vid Terrassen fick Grete Berggrav höra av den ”norska kyrkans chef”, herr Wagner, att han först för en halvtimme sedan hade fått ett meddelande från ministerpresident Quisling om biskop Berggravs arrestering.

Wagner fortsätter:

De närmare omständigheterna har jag ännu inte satt mig in i. Det hela är förresten en norsk angelägenhet, och vi vill ogärna blanda oss i den norska regeringens dispositioner. Därför borde ni hellre söka upp ministerpresident Quisling. Han kan bäst lämna besked.” (s. 53–54)

Grete Berggrav svarar Wagner att hon betraktade ministerpresident Quisling och hans regering som landsförrädare. Och sådana personer talade man inte med, betonar hon. Tyskarna däremot, säger hon, var ju våra fiender rätt och slätt, dem var vi ju i krig med, och det var betydligt renare förhållanden.

Grete Berggrav tillägger:

”Det förargade alltid tyskarna när vi sade att vi var i krig med dem. De hade ju kommit som våra beskyddare”. (s. 54)

När Grete Berggrav benämner Quisling och hans regering som landsförrädare berättar hon att herr Wagner log sarkastiskt och sa:

Ni norrmän är ett särdeles naivt och öppenhjärtigt folk” (s. 54)

Grete Berggrav skriver att åhörandet av den repliken gav henne intrycket att han i sitt stilla sinne hade uppskattat hennes karaktäristik av Quisling.

Ett ordskifte utbröt som inleddes med att Wagner undrade varför Grete Berggrav kom till just honom. Han frågade vad hon egentligen ville. Och Grete Berggrav skriver att hon då svarade att hon ville ha reda på vad som hade hänt med hennes bror.

Svaret hon fick var kallt. Herr Wagner menade att han inte kunde tala om det för henne. Och eftersom hon inte hade lust att uppsöka Quisling, som han uttryckte det, så återstod bara rikskommissarie Terboven. Han var emellertid bortrest vid den tidpunkten.  Grete Berggrav skildrar hur hon ryckte till när han yttrade det där om Terboven. Det innebar att det var tyskarna som låg bakom arresteringen, skriver hon. Hon undrade inom sig om herr Wagner möjligtvis hade försagt sig, skriver hon.

Hon redogör också för att när hon reste på sig och gjorde min av att gå, hade herr Wagner andra planer. Med en inbjudande åtbörd, skriver Grete Berggrav, bad han henne sitta ner. Enligt Berggrav ville han höra hennes åsikt om ett och annat.  Varför hon hade så mycket emot nazisterna, och varför det norska folket hade ställt sig så fientligt mot tyskarna? Om hon hade läst deras program? Om hon kände till deras sociala riktlinjer? Grete Berggrav berättar att han tillägger ”Jag begriper inte vad ni kan ha att invända mot dem”. Därefter beskriver hon hur han ironiskt tillfogar ”att hon naturligtvis inte har någon kännedom om nazismens ideologi. Ni norrmän är så känslobetonade i hela er inställning”.

Jag citerar vidare:

Jag hade ingen lust att diskutera nazismen med herr Wagner.  Halvt vänd mot dörren svarade jag:  Jag tror inte det blir något resultat av en diskussion mellan er och mig, herr Wagner.  Vi kan ju inte tala öppet med varandra.

  • Men jag ber er vara ogenerad, sa han halvt förläget. Tala ut bara! Varför lämnade ni er plats i radiotjänsten till exempel?
  • Hur vet ni att jag har varit där?
  • Han log försåtligt.
  • Jag känner er allesammans.

Det lät kusligt. Men nu hade jag redan slagit mig ned.” (s.55–56)

 

Därefter började Grete Berggrav berätta om varför hon slutade vid radiotjänsten: Hur ingen anständig människa kunde stanna kvar efter ”nyordningen”, som hon skriver. Hon berättar att Quisling, när han kom till makten, anställde en nazistisk ledning i radiotjänsten. Den ny norska riksprogramchefen var psykiskt defekt, beskriver hon och berättar för Wagner att han var så rädd att han lade revolvern på bordet framför sig vid alla sammanträden och möten. Hur han när han blev uppbragt av någon anledning svängde revolvern över huvudet och siktade mot den som varit honom misshaglig. Hon berättade däremot inte om de oegentliga penningtransaktioner i vilka den tyska radiochefen herr Muller- Francken varit själen i.

De stulna medlen använde han tillsammans med sina norska nazistmedhjälpare för att tillfredsställa sitt behov av nattliv, spel och starka drycker. Herr Muller-Francken var ju tämligen beroende av sina norska kollegers hjälp, så föga förtrogen som han var med norska förhållanden.  Det var därför inte mer än rimligt att han som sagt erbjöd en liten gottgörelse i form av feriepengar åt dem, när de av någon anledning måste avlägsnas för en tid.” (s.57)

Förklaringen till varför hon besparar herr Wagner informationen om korruptionen och ”försnillningen” är enligt Berggrav att man tryggt kunde skälla ut quislingarna inför ”herrefolket”, men sin tyska ”ära” var de rädda om.

Däremot berättar hon att det inte var ett enstaka fall eller en ”olyckshändelse” det som hände inom radiotjänsten, och påpekar för honom att knappt två och en halv procent av det norska folket hade slutit upp kring Quisling, och de som slöt upp kring honom utgjorde bottenskrapet i Norge.

Hon fortsätter:

”Sedan går ni tyskar och känner er förolämpade över att vi inte med tårar i ögonen hälsar den norska regering som ni så frikostigt har bestått oss! Tänk er ett ögonblick in i vår situation! Sätt er in i våra förhållanden lite grand, innan ni beskyller oss för att vara naiva och motsträviga och självgoda. Och känslobetonade!” (s. 58)

Grete Berggrav beskriver hur det vid dessa ord glimtade till av grönt i ögonen på herr Muller, men att han behärskade sig. Hon berättar att det enda han sa var ”ja, det här får man ju säga var att tala öppet”. Hon lägger till att han visst hade fått nog, för när hon den här gången reste sig, så bugade han stelt utan att göra en min av att vilja resa sig, och ännu mindre följa henne till dörren. (s.58)

Den kanadensiska historikern Margaret McMillan säger i ett youtubeinslag att det är viktigt att studera historien, inte bara för historiker, som henne själv, utan för oss alla på grund av att det hjälper oss att förstå den värld som vi lever i, förstå oss själva och andra. Om vi inte förstår det förflutna innebär det att vi berövar oss själva på en enorm källa till information  och förståelse, understryker Margaret McMillan i sin föreläsning om ”Why studying History is so important” från 2013.